Det pågår en slags ensidig debatt som oftast går ut på att känslor är förnuftets motsats, eller om man vill uttrycka det med hjälp av våra fysiska organ, att hjärtat är hjärnans motsats. Det visar hur illa det är ställt med gemene mans förståelse för hur en människa fungerar. Det är först när hjärta och hjärna är i harmoni som man “vet” någonting, det är då man agerar klart och tydligt och inte har några tvivel.
Fakta och saklighet är naturligtvis viktiga komponenter, men utan den känslomässiga samstämmigheten, det vill säga att det utifrån våra förutsättningar som levande kännande varelser “känns rätt” haltar resonemanget. Vi är en gång för alla just kännande varelser och den oerhörda brist på bildning om just känslor och hur de påverkar oss och livet i stort skapar en slags enfaldig debatt där känslor tillskrivs kvinnor och förnuft är något som främst män har tillgång till. Det är inte bara fullständigt befängt utan också ofruktbart och ineffektivt. Att beskriva känslor och förnuft som om de vore varandras motsatser kommer aldrig att leda oss mot en djupare förståelse av livet, oss själva eller något annat heller för den delen.
En annan viktig faktor i denna icke-fråga, är att det finns en skillnad mellan affekt och känsla. Affekt är en mer ytlig reaktion, där vi låter emotionella reaktioner styra vårt tänkande, medan känslan ligger djupare och mycket väl kan samverka med intellektet.
Affekt är när vi reagerar i blindo, när vi så att säga kopplar ur hjärnan helt och hållet, något som ofta inte resulterar i annat än animositet. Å andra sidan, att enbart lyda hjärnan och alltid sträva efter att enbart tillföra fakta uppfattas lika obalanserat och oengagerat. Vi berörs inte av ett mekaniskt bemötande.
Jag har tidigare skrivit om den känslomässiga anorexin samhället lider av, där affekt ofta belönas med stora rubriker, medan fakta inte säljer några lösnummer. Affekt används för att uppröra, för att trigga, för att påverka människor till att välja svart eller vitt. Det används för att det fungerar. Det fungerar för att de flesta människor inte kan skilja på affekt och känsla. En känsla har lång livslängd medan affekten oftast är mer kortlivad (även om den kan triggas gång på gång på gång…). Du blir förbannad när någon kör bil illa, när någon kallar dig något nedsättande, när vädret är för kallt, för varmt, när du slår tån i bordsbenet, när lunchen är osmaklig eller illa serverad…exemplet är oräkneliga och du kan själv fylla i vad som saknas, men du vet också att inget av det är något du känner en djup oro inför, eller är ens reaktioner som på något sätt är livsviktiga. En känsla är något som definierar vem du är, den stannar kvar hos dig – ofta hela livet. Den handlar om hur du vill leva, vad du prioriterar, vad som gläder dig, hur du bemöter andra människor och hur du hanterar livet i stort. Den är alltså inte flyktig och det är det som också gör att den är viktig, lika viktig som förnuftet, sakligheten och eventuella fakta.
Känslan kompletterar förnuftet, den fyller i tomrummen och skapar en helhet, en tyngd. Utan den känner du att något i ditt liv saknas. Känslan tillsammans med förnuftet utgör grunderna för vad vi allmänt kallar för “mänsklighet” men kanske framförallt är det förutsättningen för vishet.
När du ställs inför nya “fakta”, ny “information” som ifrågasätter det du en gång trodde du visste är det därför viktigt att reflektera, att “smaka på” det nya och se om det är något du känner att du kan få både hjärta och hjärna att acceptera. Ibland kanske din hjärna direkt säger OK, ibland inte, och ibland kanske du “bara” känner att det finns något viktigt att inhämta även om din hjärna protesterar vilt.
Om fler lärde sig att skilja på affekt och känsla, det vill säga den kortlivade reaktionen och den underliggande djupa övertygelse som känslan signalerar hade vi kommit bra mycket längre i den mänskliga utvecklingen och på allvar kunnat börja skapa och etablera ett samhälle och en kultur där känsla och förnuft lever i harmoni.
bigpaublog 