Känslor/förnuft, hjärta/hjärna är inte varandras motsatser

Det pågår en slags ensidig debatt som oftast går ut på att känslor är förnuftets motsats, eller om man vill uttrycka det med hjälp av våra fysiska organ, att hjärtat är hjärnans motsats. Det visar hur illa det är ställt med gemene mans förståelse för hur en människa fungerar. Det är först när hjärta och hjärna är i harmoni som man “vet” någonting, det är då man agerar klart och tydligt och inte har några tvivel.

Fakta och saklighet är naturligtvis viktiga komponenter, men utan den känslomässiga samstämmigheten, det vill säga att det utifrån våra förutsättningar som levande kännande varelser “känns rätt” haltar resonemanget. Vi är en gång för alla just kännande varelser och den oerhörda brist på bildning om just känslor och hur de påverkar oss och livet i stort skapar en slags enfaldig debatt där känslor tillskrivs kvinnor och förnuft är något som främst män har tillgång till. Det är inte bara fullständigt befängt utan också ofruktbart och ineffektivt. Att beskriva känslor och förnuft som om de vore varandras motsatser kommer aldrig att leda oss mot en djupare förståelse av livet, oss själva eller något annat heller för den delen.

En annan viktig faktor i denna icke-fråga, är att det finns en skillnad mellan affekt och känsla. Affekt är en mer ytlig reaktion, där vi låter emotionella reaktioner styra vårt tänkande, medan känslan ligger djupare och mycket väl kan samverka med intellektet.

Affekt är när vi reagerar i blindo, när vi så att säga kopplar ur hjärnan helt och hållet, något som ofta inte resulterar i annat än animositet. Å andra sidan, att enbart lyda hjärnan och alltid sträva efter att enbart tillföra fakta uppfattas lika obalanserat och oengagerat. Vi berörs inte av ett mekaniskt bemötande.

Jag har tidigare skrivit om den känslomässiga anorexin samhället lider av, där affekt ofta belönas med stora rubriker, medan fakta inte säljer några lösnummer. Affekt används för att uppröra, för att trigga, för att påverka människor till att välja svart eller vitt. Det används för att det fungerar. Det fungerar för att de flesta människor inte kan skilja på affekt och känsla. En känsla har lång livslängd medan affekten oftast är mer kortlivad (även om den kan triggas gång på gång på gång…). Du blir förbannad när någon kör bil illa, när någon kallar dig något nedsättande, när vädret är för kallt, för varmt, när du slår tån i bordsbenet, när lunchen är osmaklig eller illa serverad…exemplet är oräkneliga och du kan själv fylla i vad som saknas, men du vet också att inget av det är något du känner en djup oro inför, eller är ens reaktioner som på något sätt är livsviktiga. En känsla är något som definierar vem du är, den stannar kvar hos dig – ofta hela livet. Den handlar om hur du vill leva, vad du prioriterar, vad som gläder dig, hur du bemöter andra människor och hur du hanterar livet i stort. Den är alltså inte flyktig och det är det som också gör att den är viktig, lika viktig som förnuftet, sakligheten och eventuella fakta.

Känslan kompletterar förnuftet, den fyller i tomrummen och skapar en helhet, en tyngd. Utan den känner du att något i ditt liv saknas. Känslan tillsammans med förnuftet utgör grunderna för vad vi allmänt kallar för “mänsklighet” men kanske framförallt är det förutsättningen för vishet.

När du ställs inför nya “fakta”, ny “information” som ifrågasätter det du en gång trodde du visste är det därför viktigt att reflektera, att “smaka på” det nya och se om det är något du känner att du kan få både hjärta och hjärna att acceptera. Ibland kanske din hjärna direkt säger OK, ibland inte, och ibland kanske du “bara” känner att det finns något viktigt att inhämta även om din hjärna protesterar vilt.

Om fler lärde sig att skilja på affekt och känsla, det vill säga den kortlivade reaktionen och den underliggande djupa övertygelse som känslan signalerar hade vi kommit bra mycket längre i den mänskliga utvecklingen och på allvar kunnat börja skapa och etablera ett samhälle och en kultur där känsla och förnuft lever i harmoni.

En hyllning till det kvinnliga

Det är Mors Dag i Sverige idag och därför en bra dag att hylla det kvinnliga. Under århundraden har “det kvinnliga” eller “det feminina” beskrivits i ordalag som “svag, hysterisk, våp, underlägsen, etc” vilket naturligtvis inte på någon nivå är sant. De krafter som envist har förmedlat detta budskap är i själva verket skrämda av det sant kvinnliga och har gjort allt de kan för att förminska det.

Många av oss har anammat denna felaktiga beskrivning av det kvinnliga och till och med gjort det till vår egen sanning. Vi har kallat svaga individer för “kärringar” oavsett kön, vi har rynkat på näsan åt “hysteriska fruntimmer” och det har varit så accepterat och godkänt att vi inte ens reagerat på att beskrivningarna egentligen inte alls hör samman med det kvinnliga eller feminina utan bara är egenskaper vi ser som oönskade.

Strategin att förminska det kvinnliga har varit så genomgripande och kraftfull att man kan kalla det en självuppfyllande profetia. Det gör det emellertid inte sant eller riktigt.

Det sant kvinnliga är en urkraft, ojämförbart stark och med ett mod som överträffar det mesta, på alla nivåer. Det kvinnliga genererar liv – det är en superpower vi har, förvisso inte utan deltagande av det manliga, men insatserna, låt oss vara ärliga, är inte jämförbara. Att bära ett barn inom sig i nio månader, föda fram det, nära det med modersmjölk är inte detsamma som ett ögonblicks njutning.

Det kvinnliga inkluderar en djupare förståelse för känslor, för naturkrafter för sann samhörighet och klokskap. Livet är heligt för det kvinnliga, det inkluderar naturen, djuren, hav och berg. Det kvinnliga räds inte att omfamna det “mystiska” det oförklarliga och är alltid redo att utforska livets alla aspekter, mörker som ljus.

Trots att det kvinnliga nästan utplånats med hjälp av fysiskt våld, av manipulativa krafter som förvrängt begreppet lever det sant kvinnliga i hög grad. Det sant kvinnliga som vägrar låta sig definieras av små rädda kryp, deras tid vid makten är över. Det sant kvinnliga som kräver det sant maskulina, vilket är något helt annat än den feghet, rädsla och det översitteri vi levt med. Det handlar alltså inte om män vs kvinnor, utan om egenskaper. En ny tid står för dörren.

En tid då det kvinnliga reser sig, inte genom vapen, våld eller krig, utan genom beslutsamhet och insikt. Med återvunnen självrespekt och värdighet frigörs urkraften i det kvinnliga som en omfattande tsunami och då ligger alla dessa transfigurer, våldtäktsmän, vrickade könsdebattörer, enfaldiga politiker och maktfullkomliga globalister pyrt till.

“Jag tog henne på brösten” & “jag fick panik”

Idag kan vi, på samtliga “nyhetssajter” läsa om Peter Lundgrens tilltag på en fest för det politiska partiet SD. Länk Media kommer säkerligen försöka få det här att handla om SD istället för att granska hur det mentala tillståndet för den svenske mannen respektive kvinnan förfallit till en bottennivå.

Jag vet inte vad som är värst – att Lundgren tror att han har rätt att ta för sig av en kvinnas kropp – eller att kvinnan istället för att säga ifrån får “panik” och ger honom rätt.

Det här handlar inte om SD (jag kan garantera att samtliga politiska partiers fyllefester inkluderar liknande händelser), utan om den inställning vi har hjärntvättats till att acceptera vad gäller män och kvinnor.

Att män, utan urskiljning och helt oavsett en kvinnas synpunkter har rätt att ta för sig av en kvinnas kropp och att kvinnor av någon outgrundlig anledning ska hållas ansvariga för en mans oförmåga att behärska sina infall. Många domar i våldtäktsfall påvisar också detta med beklagansvärd tydlighet.

Det är naturligtvis en grov förolämpning av både män/manlighet och kvinnor/kvinnlighet. Men, faktum kvarstår att media, politk och nöjesindustrin (porrindustrin inkluderad) har gjort sitt yttersta för att vi, både män och kvinnor ska reduceras till denna nivå av enfald.

Vi kan inte räkna med att samhället ska förändras till det bättre så länge vi låter den typen av manipulation och hjärntvätt, som har till syfte att skapa konflikter mellan könen, få pågå utan att vi sätter stopp. Det här är en av de mest obehagliga effekterna av den söndra-och-härska-teknik som använts i hundratals år för distrahera oss från maktmissbruk.

Låt den här situationen ge anledning till reflektion över hur du själv ser på kvinnligt och manligt och på det mänskliga. Peter Lundgren och den här kvinnan (om situationen beskrivits korrekt) visar hur långt det har gått. Är det den här typen av män vi vill ha i samhället? Är det den här typen av kvinnor?

Det har gått så långt att kön, i sig självt, har blivit ett skällsord. Dagis som kallar sig “könsneutrala” växer upp som svampar för att tillfredsställa de som låtit sig hjärntvättas långt förbi dumhetens gräns.

Alla de här förmaningarna och den sociala “fostran” du ser i media och hos makteliten är bara tankar och idéer presenterade med kraft för att du ska avsäga dig dina mänskliga rättigheter till självständigt tänkande och urskiljning. För att du ska bli en “lydig idiot”.

Ur mitt perspektiv har vi nu anlänt till en version av mänskligt liv som i princip skalat bort allting som gör människan värdefull. Det är nödvändigt att vi alla “nyktrar till” ur den här förvirrande och destruktiva koman och lär oss att säga NEJ. Utforma en livsfilosofi baserad på självrespekt, integritet och självtillit. Håll dig själv till en högre standard än vad samhället i övrigt tycks nöja sig med.

Könskorrigeringar befäster stereotypa könsroller

Jag ser återigen, med förskräckelse, denna bakåtvända könsrollsdebatt och när jag läser att läkare opererar bort bröst på 14-åringar inser jag hur förvrängd hela denna fråga blivit. Se här.

Idag går debatten antingen ut på att föräldrar ska uppfostra sina barn könsneutralt, eller vara uppmärksamma på om barn vill gå utanför de etablerade fördomarna om hur en pojke respektive flicka är och genast låta barnet “byta” kön eller åtminstone namn eller ännu värre låta tonåringar kirurgiskt och medicinskt byta kön. Allt detta gör ingenting för att uppdatera och avlägsna de fördomar som har ett så hårt grepp om vårt samhälle, utan precis tvärtom. Uppenbarligen handlar det om att inga som helst överlappningar ska kunna ske – antingen är du hundra procent man alternativt hundra procent kvinna. Den här inställningen frångår helt och hållet att vi, samtliga, har både feminina och maskulina egenskaper i helt unika blandningar. Att problematisera en pojke som vill leka med Barbie, eller en flicka som vill leka med bilar har ingen annan effekt än att befästa den fullständiga missuppfattning och de fördomar som idag råder. Gör inte en stor sak av det, låt barn visa intresse för både maskulina och feminina uttryck utan att boka tid på närmaste könskorrigeringsklinik – PLEASE!

Att operera tonåringar, som inte är mogna eller har kunskap om vad det är att vara människa är helt oacceptabelt. Tonåringar går igenom en period av “puppan till fjärilen”-stadium vilket är en mognadsprocess som de mycket bättre skulle klara av utan plågor om vi, de vuxna informerade dem på ett mer nyanserat sätt. Men det skulle innebära att vi tydligen först måste utbilda de vuxna som tycks tro att fördomar om kvinnligt och manligt, förlegade könsroller och rent felaktiga utgångspunkter är “fakta” när det gäller detta ämne.

I den här “debatten” är vad jag sett hittills inga alternativ något som för oss framåt. Könsneutralitet vad gäller den fysiska aspekten av frågan existerar i princip inte, däremot kan vi ha en god balans av manligt och kvinnligt och inte definiera oss som varken eller när det gäller vårt tänk och våra känslor, men det är nödvändigt att förstå skillnaden. Eller ska vi dra slutsatsen att alla “könsneutralitetskramare” tycker att vår fysiska kropp ska ha ett kvinnobröst, både livmoder och testiklar, snopp och snippa?

Och tycker alla “könskorrigerarkramare” att manliga karaktärsdrag enbart kan tillåtas från en kropp som har en snopp och tvärtom?

För att den här debatten ska leda framåt, utvecklas och förhoppningsvis någon gång i framtiden generera ett samhälle där fördomar och föråldrade könsroller avvecklas och upplöses, behöver vi uppenbarligen helt byta utgångspunkt. Inse att en kvinna kan vara maskulin i sin framtoning, hon kan gilla mer manliga kläder, ha ett mer maskulint tillvägagångssätt i sitt yrke eller privatliv utan att förvirring behöver uppstå. Precis som en man kan känna sig mer besläktad med feminina egenskaper.

Att utsätta barn för den sjuka inställning som dagens könsdebatt innebär är både grymt och helt onödigt. Precis som det finns kvinnor, alltså människor födda med kvinnokroppar som inte kan bli gravida så kan inte de som fötts med manliga attribut bli det. Det är ett faktum – som tyngdlagen ungefär. Det är inte rätt sak att protestera och göra motstånd mot.

Det som förvånar mig är också att miljontals människor (inklusive jag själv) anser att David Bowie var en beundransvärd artist och människa. En man som lekte ganska hejdlöst med könets olika uttryck. Eller Annie Lennox som i många fall ger ett maskulint eller androgynt intryck. De visar – både smakfullt och intelligent – att vi kan vara och se ut på ett sätt som stämmer överens med vår specifika balans av manligt och kvinnligt, utan både operationer och känslomässig smärta.