Hur firar du nationaldagen?

Det är svårt att se någon tydlig linje vad gäller Sveriges vara eller icke vara. I handling från politikernas håll skulle man kunna tro att de faktiskt gör sitt bästa för att avskaffa Sverige. En del “journalister” som Lars Lindberg skriver om nationaldagen i Expressen och menar att vi visst kan fira och hissa flaggan, vara stolta men akta oss för att hata. Alla floskler som kommer därifrån känns som uppmaningar från en vagt begåvad förälder till ett än mer vagt begåvat barn. Fira nationaldagen du, men var lagom stolt, var lagom svensk så att du inte kan tolkas som fientlig – ehhh?

Jag tror inte det är många som firar nationaldagen, alls. Vi har ingen tradition på det och när jag kollar wikipedia ser jag; “Som ett av skälen till att göra nationaldagen till en helgdag har även angivits att många invandrare förvånades över att svenskarna inte firade sin nationaldag”. Fy skäms, så kan vi inte ha det.  Kanske är det så att inte ens den svenska nationaldagen är till för den inhemska befolkningen utan för den nytillkomna.

Förr kallade vi det Svenska Flaggans dag, och alla var typ, jaha – so what? Men det var innan politikerna haft sönder Sverige, det var då vi tog det svenska och Sverige för givet. Nu när de lyckats misstänkliggöra de som älskar sitt land och de Lundellska öppna landskapen, ska vi återigen, enligt Lindberg i alla fall, tillåtas vara lite lagom stolta och nationalistiska. Hur nationalistisk får man vara för att passa in i medias och politikernas bild av en “stolt svensk”? Hur nationalistisk får man vara för att inte kallas rasist eller fob? Ni vet, en sån som när terrorn hotar står upp för kärleken, men inte för mycket så att det sticker någon i ögonen. Det är inte helt enkelt.

Den här hyllningen och implementeringen av “mångkulturen” av “öppna gränser” och “frihet” har gjorts i en anda av naivitet och ignorans som slår alla rekord. Ja, vi vill välkomna andra kulturer och vill kunna röra oss fritt i Europa, men om det är till priset av att riskera vår och våra barns säkerhet, vår egen kultur, vår egen frihet – maybe not so much.

Kanske borde vi införa en slags svensk variant på ramadan fast tvärtom liksom, ett midsommarfirande som börjar vid nationaldagen och inte slutar förrän dagen efter midsommarafton? Det kanske behövs flera dagar i sträck för att verkligen helhjärtat gå in för och reflektera över vad vi värderar och värnar om som svenskt? Skulle det funka för liberalerna? Skulle det funka för media och politiker? Eller skulle det vara en provokation?

Jag tror det är dags att vi börjar ignorera påbuden och fira precis som vi vill utan en tanke på att ursäkta eller förklara vår eventuella kärlek till svenska traditioner och kultur.

Hur firar du?

 

Advertisements

Det mest förvånande med #metoo

Det mest förvånande med #metoo för min del är att det här verkar komma som en chock för många. Var har ni levt? I vilken verklighet? What took you so long? Problematiken bakom de beteenden som avslöjas under hashtaggen är inte direkt ny.

Det som inte är särskilt förvånande däremot är att det finns många som “avslöjar” vad man mer kan kalla för jargonger, busvisslingar och tveksamma uttryck. Just dessa personer, ni vet vilka ni är, hörs oftast mest. Människor som vill “hänga på” trender, som vill synas, som använder i princip vilka ovidkommande detaljer som helst för att få sina 15 minutes.

Jag är ingen beundrare av Elisabet Höglund – men hennes poäng den här gången, dvs att det kan vara idé att ha lite urskiljning på vad som är trakasserier och vad som inte är det, skriver jag under på. Förvånande i just det sammanhanget är att Hanif Bali reagerade med avsky över Höglund uttryckte denna tanke om att trakasserier bör definieras lite tydligare. Han själv har ju inget emot trakasserier av andra av andra anledningar. Inte ett dugg förvånande var det dock att se Pascalidous namn som en av de “arga”.  Anyway, jag kommer från ämnet.

Maktmissbruk som det här handlar om, vilket jag skrev här, utförs av de sant impotenta. En del av dessa har genom en felkoppling i hjärnan blandat ihop makt med sexuell upphetsning och använder sig av våldtäkter och sexuella trakasserier för att få sig en “fix”. Med impotent menar jag här känslomässigt impotenta, vilket drabbar både kvinnor och män. Denna typ av impotens behöver dock inte Viagra, utan en kurs i hur känslor fungerar, hur man hanterar känslor och en grundlig utbildning i skillnaden mellan känslomässig hälsa och sjukdom. Något jag debatterat om länge, något jag föreslagit för bland annat Skolverket, Lärarnas Riksförbund, RFSU, riksdag och regering samt diverse ledarredaktioner, dock utan att någon hittills visat intresse.

Nu pratas det istället lagstiftning vilket blir något löjligt när vi idag har lagar och en tolkning av dessa som gång på gång på gång frikänner våldtäktsmän!! Vi kan inte lagstifta bort människors missuppfattningar, skeva åsikter och brist på färdigheter, det kräver helt andra insatser. Om vi istället ser till att med skärpa, implementera den lagstiftning som finns när det gäller sexuellt våld sänder vi ett tydligt budskap till de som bryter mot dessa lagar.

Hashtaggen #metoo har tydligen fört med sig att en hel del män, som tidigare varit blinda nu ser lite tydligare, gott så. Den har också fört med sig att kvinnor, och säkert en del män också, som råkat ut för den här typen av beteenden har förenats i en samlad – “det är inte ok”-känsla. Också bra. Men, som vanligt i dagens debattklimat, för den med sig ett gäng debattörer och uppfattningar som återigen ger “sila mygg och släpp igenom elefanter” flera aningslösa ansikten. Det har som enda effekt att det urlakar allvaret i detta ämne och ger det ett löjets skimmer.

 

Ska fattigdom botas med mer fattigdom?

På Europaportalen kan vi läsa de senaste siffrorna, här.  18.3% av landets befolkning – det är många människor – ca 2 miljoner individer. Med en så stor andel fattiga i landet, med alla rapporter, med dagliga nyheter om utslagna människor har Moderaterna lösningen; GÖR ÄNNU FLER ÄNNU FATTIGARE! Socialförsäkringsminister Strandhäll säger att “de har varit medvetna om att utvecklingen går åt fel håll länge”. Strandhäll kör alltså med “jag våldtog inte jag bara tittade på” – medan Moderaterna utför våldtäkten och uppmanar fler att delta.

Något mer kvalificerat inkompetent än att i detta läge “sänka bidrag & sänka löner” är svårt att komma på – ändå är det just det Moderaterna går till val på. En grundlig kompetenskontroll är på sin plats. Moderaternas inkonsekventa politik som i princip kan sammanfattas – pengar är ett viktigt incitament för företag och näringslivschefer, de måste få MER – samtidigt med; pengar är det gift som gör invånarna i övrigt till arbetsodugliga bidragsparasiter – de måste få MINDRE, kan ingen med en rimlig intelligensnivå skriva under på.

Regeringen som medger att de känt till problemet länge (vilket naturligtvis både Moderater och de övriga också gjort) – gör inte det som behövs för att vända kurvan åt rätt håll. Det är ungefär som att ha en kapten på Titanic som när han ser isberget håller sig för pannan och himlar med ögonen istället för att slå på bromsarna och göra en 180 graders gir. Moderaterna går ett steg längre, de pressar gasen i botten och håller fast kurs.

I fattigSverige kallas socialförsäkringen för bidrag, arbetslöshetsförsäkringen också. Försäkringar, det vill säga ett ord som leder till en association av trygghet, av just en “försäkran” har blivit något som staten nedlåter sig, under protest, att utbetala när eländet inträffar. Vi betalar in “premier” till dessa “försäkringar” men när vi behöver dem har de förvandlats till ett “bidrag” som vi ödmjukt, med mössan i hand och en oändlig tacksamhet ska “hoppas” på!?! Om vi fortsätter med liknelsen Titanic, så är det som att be passagerarna betala en avgift för att garanteras flytvästar och en plats i livbåtarna – för att sedan ge dem sänken och en livbåt med ett gapande hål i skrovet.

Att en femtedel riskerar fattigdom i Sverige är helt och hållet våra regeringars ansvar. Ingen medborgare väljer fattigdom frivilligt. Det finns inga godtagbara ursäkter för att Sverige med bestämda steg går mot detta undergångsscenario. Det finns pengar, det har alltid funnits pengar, frågan är bara hur de används.

 

 

 

 

#metoo – sex och makt

Att det blir ramaskri över att Hollywood visar sig vara likadant som resten av världen, det vill säga maktmissbruk och sextrakasserier hör till normen snarare än undantagen, förundrar mig. Vem visste inte att det är så här det fungerar?

Med erfarenhet från bland annat modellvärlden och “corporate” kan jag intyga att #metoo skulle kunna användas av långt fler. Fula gubbar som inte har någon attraktionsfaktor “tar igen” vad de förlorat när de kommer i maktställning. Det visste vi redan. Att det är standard och norm innebär naturligtvis inte att det är OK. Men sextrakasserier är i grund och botten maktmissbruk och debatten borde därför snarare handla om makt än sex. Sex är verktyget eller medlet, men MAKT är målet, är missbruket, är det som sprider sig långt över kön.

Det blir lite fel att kalla det sextrakasserier, eftersom det här inte handlar om sex, precis som en våldtäkt inte handlar om sex. Definitionen av sex blir än mer snedvriden. Våld, hot och maktmissbruk har nu integrerats i bilden av “sex” vilket både gör att debatt och eventuella åtgärder missar målet.

Maktmissbruk – oavsett om det inkluderar sexuella handlingar eller inte – är den galopperande epidemin i samhället. Vi har små, mycket små människor, som alla använder den lilla makt de har, oavsett var de befinner sig i livet. Vem har inte blivit frånåkt av en busschaufför som flinar brett när de ser oss med andan i halsen bara nästan nå fram, vem har inte blivit illa åtgången av en eller annan myndighet, vem har inte upplevt en lärares orättvisa behandling? Ibland sker dessa övergrepp med sexuell ton, ibland inte alls. Den röda tråden är makt.

Det som gör att detta utbredda maktmissbruk florerar som det gör är att vi, du och jag, inte har utbildats eller lärt oss vikten av självkänsla. Vi har inte blivit lärda att vi, var och en av oss, har den absoluta rätten att kräva respekt. Vi är inte säkra på att vi har rätt att säga NEJ, när någon bemöter oss oförskämt, hotfullt eller nedsättande. Vi vet inte ens hur vi ska hantera dessa situationer. Och nej, jag menar inte att en kvinna som blivit våldtagen inte har sagt nej, eller protesterat för allt vad hon är värd. Jag menar att normaliseringen av makt som kommunikationsmedel, som ett sätt att hantera relationer, gör att vi har höjt toleransnivån och våra inre varningsklockor har slutat fungera. Vi är bedövade och det är vad som tillåter en sån katastrofal ökning av t ex våldtäkter.

Den här uppgivenheten, den här bristen på självkänsla, ger en bördig grogrund för alla dessa små människor som tror att makt handlar om att bestämma över andra, förminska andra eller tvinga andra. Precis som hundtränaren Cesar Milán uppmanar klienter när deras hund tar makten över hushållet – “be calm and assertive” – fritt översatt, “håll dig lugn och bestämd” förändrar hundens beteende, så gäller det även människor. Om du lugn och bestämt, deklarerar att du inte är villig att dansa efter någon annans maktbegär, vart tar då deras makt vägen? Ungefär som en (makt)berusad människa nyktrar till när de får en hink kall vatten hällt över huvudet.

Vi måste bli mycket bättre på att avgöra vem och vilka vi ska ge makt.

Moderaterna är som en repig vinylskiva

Intet nytt kommer från Moderaterna. Deras politiska filosofi tycks att fastnat i ett ständigt upprepande av att så många som möjligt ska jobba för så lite som möjligt. De vill sänka ingångslöner, de vill sänka och begränsa det sociala skyddsnätet, de vill sänka skatten för de som redan klarar sig bra och de vill privatisera i princip allt.

De hade åtta år vid makten och är det någon som tycker att Sverige blev bättre efter det?

Ändå, vidhåller de, med en galnings envishet att deras sätt att sköta landet är det enda rätta. Vad krävs då för att Moderaterna och även deras allianskamrater, ska inse fakta? Omöjligt att svara på eftersom de trots de resultat som redovisats efter deras härjningar i den svenska politiken inte tycks gå fram. De är både blinda och döva för allt som kan motsäga deras övertygelse om att det bästa för Sverige är att så många som möjligt är så fattiga som möjligt!

Det talar på sin hemsida om att “Frihet, oberoende och självständighet börjar med en egen inkomst”. Men efter det spårar resonemanget ur. De menar att det är på grund av att pengar idag är nyckeln till frihet, som arbete, eller en anställning, måste vara det som genererar dessa pengar. Men är det så? Eller ger Moderaterna här ett exempel på en slutledningsförmåga som lämnar en hel del att önska? Är det inte kanske till och med tvärtom?

Pengar är absolut nyckeln till frihet och oberoende, men det gäller oavsett om du ärvt pengarna, vunnit dem på Lotto eller fått ett väl tilltaget avgångsvederlag. Din självständighet, ditt oberoende ökar inte av att du är anställd. Snarare tvärtom, naturligtvis. Deras “vision”, deras politik, utgår alltså i grunden från ett felaktigt konstaterande och en fullständigt vrickad slutledning eller konklusion. Varför pengar i form av bidrag skulle generera mindre oberoende förklaras inte. Nä deras politik grundar sig på en slags Lutheransk lära, skräddarsydd för det egna, Moderata ändamålet; Luther står för pliktuppfyllelse, trohet mot överheten, ett ständigt manande samvete och allmän glädjelöshet. Viktigt att notera är dock att denna hårdföra politik, denna straffande och stränga politik ENBART gäller de mindre bemedlade. I Moderaternas värld ger nämligen tillräckligt mycket pengar även frihet från den egna politiken!

Att göra en stor grupp i samhället tvingade att visa “trohet mot överheten”, genom att reducera dem till “underhet (underklass)”, ger en känsla av absolut makt över dessa människor. Denna grupp kan genom sin utsatta position användas till i princip vad som helst under mottot: om du inte arbetar är du rättslös, eller alternativt och lite tydligare svenska; om du inte tjänar tillräckligt eller är förmögen har du ingen talan!

Problemet med denna snedvridna politik och/eller bristande slutledningsförmåga hos Moderaterna & Co, är att den inte har en chans att påverka Sverige till det bättre, eller skapa ett tryggt och välordnat samhälle för flertalet. Människan har en inneboende och medfödd önskan att vara just självständig och oberoende, inte ägd och hunsad. Att försöka övertyga vanliga intelligenta människor om att denna önskan uppfylls genom lägre löner, mindre rörelsefrihet och en slavliknande tillvaro kan låta som en saga – en rövarhistoria som de, med en “kreativ” retorik har lurat en del lättrogna och okritiska sinnen med.

Inget ont om vinylskivor, absolut inte, det finns de som har tidlösa och har helt underbara kvaliteter, men idag finns det också möjlighet att köpa en CD, eller varför inte att streama – så det är hög tid att Moderaterna tog sin gamla djupt repiga platta och kom med oss andra in i 2000-talet!

 

Månggifte

På SVT ges Suad Muhamed, islamolog, utrymme att informera Sverige att “månggifte borde vara tillåtet”. Argumentet är att “oavsett om det är lagligt eller ej kommer folk ändå gifta sig utomlands, utan att registrera det hos myndigheterna”.

Där har vi den springande punkten – “utan att registrera det hos myndigheterna” – duh! eftersom det är (fortfarande) olagligt med månggifte i Sverige. En islamolog, som bott i Sverige i trettio år förespråkar alltså att vi ändrar våra lagar för att anpassa oss efter islam(!)

Ge mig EN god anledning, och då räknas inte att “folk gör det ändå”. Folk bär sig åt som idioter på en massa olika sätt, det är liksom själva grundorsaken till lagarnas tillkomst – alltså att FÖRHINDRA det genom att göra vissa saker straffbara. Det är grunden för att ett samhälle ska fungera – ett ramverk, lagar, som gäller för alla, lika, oavsett. Suad säger i en mening att denna rätt skulle gälla båda män och kvinnor, men i nästa andetag att en kvinna som vill ha fler män blir kallad något ingen vill bli kallad. Förmodligen menar Suad att kvinnan enbart har “rätten” att gifta sig med en man som redan har familj och en fru. RÄTT?!?!?!

Samtidigt kallar hon sig för “feminist”. Man vet inte om man ska skratta hysteriskt eller gråta.

Islam är en trosuppfattning, en trosuppfattning som dessutom rimmar illa med det traditionellt svenska. Hade vi velat ha islam som utgångspunkt för rättsväsende och grundlagar hade vi förmodligen haft det vid det här laget. Istället har vi till och med separerat från Kristendomen, den trosuppfattning som haft längst påverkan i det svenska samhället. Båda är trosuppfattningar och ingen av dem har något att skaffa i rättsväsende eller samhällsskick. Islamologer och andra förespråkare för att muslimska traditioner och uppfattningar ska införlivas i det svenska systemet talar ofta om “respekt”, respekt för Islam alltså. Någon respekt för det som är svenskt, både kulturellt och traditionellt lyser dock enbart med sin frånvaro i dessa “debatter”.

Om vi ska Suads resonemang till sin spets “borde” då allt som är tillåtet i ALLA andra länder bli tillåtet i Sverige. Dödsstraff, lemlästning, stening, kvinnoförtryck, djurmisshandel, för att bara nämna några få. Antingen får vi skrota lagen helt och hållet och i en slags avart till liberalism får alla leva precis hur de vill utan rättsväsende.

Att det här “debatteras” i media, i riksdag och regering är helt oacceptabelt. Precis lika oacceptabelt som att debattera det här med heltäckande burka eller niqab. Om man gör valet att gifta sig med en man som redan har tre fruar eller om man gör valet att gå omkring oigenkänningsbar med ett tygstycke som täcker allt utom ögonen, så har man också valt konsekvenserna.  Just detta att dina val får konsekvenser – alltid, tycks vara ett okänt faktum i dessa infantila och för gemene man helt ointressanta debatter. Att folk vill välja fritt, och kan göra det, är av godo, för det mesta. Men att vägra ta konsekvenserna av sina val något helt annat.

Vi har religionsfrihet, vilket betyder att man får tro på vad man vill och utöva sina tro (med vissa inskränkningar), det betyder däremot inte att landet, att samhället du befinner dig i kommer att, eller ens bör överväga att basera sina lagar på dessa uppfattningar. Det här “borde” inte ens vara ett ämne för vår regering eller svensk media.

 

Från ful ankunge till svan till ful ankunge igen

Jag föddes som svan. Men om jag ska sammanfatta mitt liv, och det gör man ofta när livet känns obegripligt, så har mitt liv förändrats från att vara en Svan till Den Fula Ankungen som ingen vill ta in i värmen.

Eller om jag ska vara riktigt ärlig, från svan till ankunge till svan och sen till ankunge igen. För när jag var barn var jag kreativ, inåtvänd och hade en period när jag mest kände mig fel på alla sätt och vis. Inte för att jag själv tyckte att jag var fel, men för att omgivningen signalerade det, omgivningen ville ha en anka nämligen.  Jag hade alltid bra betyg, var klipsk och lärde mig snabbt nytt. Jag anade att jag nog var en svan, men vågade inte riktigt tro på det så oftast upplevde jag mig själv som, utanför, iakttagande och aldrig riktigt inbjuden.

Efter puberteten blev min längd, som förut varit ett gissel, en tillgång, mitt utseende mognade och helt plötsligt var jag attraktiv hos både kompisar, killar och arbetsgivare.  Min självkänsla blev bättre och jag fick snabbt och lätt ett bra men krävande jobb när jag gått ut gymnasiet där jag gjorde bra ifrån mig och växte med företaget. Svanen inom mig började göra sig hörd, växte och spred sina vingar i en känsla av att äntligen vara rätt. Jag, som många andra gick ut på helgerna, på inneklubbar som Big Brother, Alexandras, Atlantic och blev i princip alltid kontaktad av någon talangscout i modellbranschen. Erbjudandena haglade och till sist valde jag att ta chansen. Deltog i Fröken Sverige-tävlingen, åkte till Tyskland, Japan och USA på exklusiva visningar och ångrade inte mitt beslut alls.

Fem år jobbade jag som fotomodell och catwalkare och hade för det mesta jätteroligt och trivdes med livet. Men rädslan som fanns kvar för att återigen ses som en ful ankunge, eller i det här fallet en “blond bimbo” gjorde att jag under denna tid försökte jobba mer med hjärnan mellan varven och tog kortare uppdrag för att utbilda nyanställda hos min fd arbetsgivare. Pojkvän och livet självt gjorde att jag ville återgå till ett mer rotat liv, där hemmet var ett, istället för olika lägenheter och hotellrum, i brist på ett bättre ord, jag ville stadga mig lite.

Det var inte svårt att få jobb, efterfrågan var hög på kreativitet, engagemang, intelligens, kompetens och klarsynthet, jag jobbade ett tag som översättare, startade egen översättningsverksamhet, jobbade för advokater, som ambulerande konsult, ekonomiansvarig, egen verksamhet igen, inom export/import, uthyrd arbetskraft, assistent till VD, marknadschef, egen verksamhet inom vägledning och EQ, projektledare inom arbetslivsforskning, konsult och projektledare inom arbetsmarknad, eventansvarig, copywriter,  och sen……sen helt plötsligt tog det slut. Svanen, som varit önskad och attraktiv började mer och mer bli bemött som en ful ankunge igen.

Under några år skrev jag böcker, bra böcker, om mina erfarenheter på olika områden. Det var härligt att få samla all kunskap, insikter, visdom och både utveckla och uttrycka den. Dessutom hade jag oerhört svårt att acceptera att Svanen, den vackra, den attraktiva, den intelligenta, värdiga och efterfrågade nu inte längre ansågs vara Svan längre. Utan en oönskad, utestängd, hunsad och i princip hemlös och medellös ankunge – igen.

De senaste åren har gått åt till att slåss för att överleva, precis som ankungen har jag knackat på i många branscher, men antingen öppnar de inte ens dörren, vilket är vanligast, eller så öppnar de, men ber mig söka vidare. Det har varit svårt, ofta känts helt omöjligt och oerhört brutalt. Jag har funnit det oacceptabelt att se mig själv som en ful ankunge som ingen vill befatta sig med, trots samhällets ständiga glåpord, utpekanden och frihetsberövanden. Det tar på krafterna, det tär på självkänslan, det försvagar och tröttar ut. Men jag har också reflekterat, mött mig själv i de djupaste av känslor, i ursinne, i sorg, i rädsla och insett att ingen någonsin kan skrämma mig till att tro att jag är en ankunge igen, för jag vet, egentligen med mer säkerhet nu än någonsin förr, att jag är en svan.

Om så hela samhället kallar mig ful ankunge så förändras inte det.

 

 

När ledare “drabbas” av insikt

Ibland tittar jag på Undercover Boss. Resultatet av en ledare som besöker de anställdas verklighet är alltid detsamma – med tårar i ögonen, oerhört rörda och berörda berättar de hur upplevelsen har “förändrat deras liv” och att “det handlar om människorna”.

Det är inspirerande även om man som tittare kan bli något trött på att det uppenbarligen är något som inte ens förespeglat chefen innan detta besök. Att det drabbar någon på ett så omvälvande och känslosamma sätt att inse att personalen, människorna i ett företag är vad som ger det dess själ. Precis samma sak gäller ett land.

När ledare lever långt ifrån den verklighet de styr över, tas beslut och teoretiseras om “lösningar” som utgår från fiktion. Människor delas in i anonyma grupper, med tillhörande egenskaper – för bekvämlighets skull får man anta. Men om dessa ledare verkligen gjorde en “undercover” – om de tog sig tid att besöka och lära känna en människa som är långtidssjukskriven, långtidsarbetslös, fattigpensionär – vad skulle hända då? Skulle vi se våra politiker i tårar, i en överväldigande känsla av samhörighet och delaktighet förändras och ta helt andra beslut?

Ett blomstrande företag är ett företag där människor uppmuntras för sitt engagemang, där de lyssnas på, där de känner sig delaktiga och värderade. Att som ofta sker i dessa Unvercover-program, befordra en person som arbetat på “golvet”, som känner till brister och problem och därför tydligare kan se vad som behövs ger både goda resultat, ökad produktivitet och incitament till samtliga anställda.

Det här går naturligtvis att applicera även på politiken. Anlita “vanliga invånare” som konsulter istället för “tankesmedjor” och retorikexperter. Ta reda på hur verkligheten ser ut, hur alla dessa pålagor, regler och förordningar fungerar i praktiken. Sätt er in i hur era beslut påverkar både individ och samhälle. För att lyckas med detta krävs naturligtvis en öppenhet, en vilja att lägga förutfattade meningar åt sidan och ett stort mått ödmjukhet, åtminstone för en stund. Något som inte direkt står som spön i backen på Rosenbad.

Som dessa chefer för stora företag visar, blir beslut som tagits långt från verkligheten både ineffektiva och improduktiva. Det skadar långsiktigheten, utvecklingsförmågan, livskraften och inte minst “the bottom line” för företaget. Det gäller naturligtvis även för ett land, eller snarare i än högre grad för ett lands framgång.

Insikt är bra, men det kan vara smärtsamt, oftast för Egot, frågan är om våra politiker har det som krävs för att våga ge sig ut i verkligheten och söka den.

 

 

Gör alla “åtgärdsjobb” till en del av SFI och integration

På SVT beklagar sig Tomas Bjöersdorff, VD på Erikshjälpen Second Hand, för att han inte längre får gratis arbetskraft, se här. Han vill framstå som en samhällshjälte och jag tycker vi kan ge honom chansen att faktiskt bli det.

Om vi lät bli att placera utbildade, kompetenta människor med yrkeserfarenhet och goda meriter i dessa aktiviteter och öronmärkte alla dessa s k “arbetsmarknadsåtgärder”,  för nyanlända och utrikesfödda som en del av SFI-utbildningen och integrationspolitiken istället, skulle de kunna ha en positiv verkan. Men det är klart, då måste alla de företag och organisationer som erhåller denna kostnadsfria arbetskraft göra en motprestation. För en människa som kommer hit helt utan språkkunskaper och helt utan kunskaper eller kontakter om och med det svenska samhället kan en praktisk del av svenskundervisningen mycket väl fungera. Att välkomnas in i ett företag, myndighet, kommun eller vad det nu kan vara som “språkpraktik” och en generellt sett ökad förståelse för landet och samhället de kommit till är självklart effektivt för både språk och integration.

För välutbildade människor med många års yrkeserfarenhet blir däremot dessa “åtgärder” ett straff och en studie i total meningslöshet.

Motprestationen från arbetsgivarens sida känns motiverad då arbetsmarknaden som helhet aldrig kan gynnas av att vissa arbetsgivare erbjuds gratis arbetskraft som både är utbildad och kompetent. Arbetsmarknaden behöver balanseras så att den inte uppfattas ensidigt. En arbetsgivare och en arbetstagare ska båda vara nöjda med kontraktet eller avtalet för att det ska fungera effektivt. Ömsesidigheten är viktig för båda parter, vilket alla seriösa arbetsgivare vet. Att stödja nyanlända på detta sätt skulle därför vara ett konstruktivt sätt att ge nyanlända en möjlighet att dels öva sina språkkunskaper, dels få kontakt med infödda svenskar och dels på en påtagligt sätt öka just integrationen och delaktigheten i det nya landet/samhället.

Vi vet med beklaglig säkerhet att dessa åtgärdsjobb inte sänker de berömda trösklarna för människor med utbildning och/eller erfarenhet utan uppfattas av både dem och ev. arbetsgivare som ett hinder eller varningssignal. MEN, om de istället ansågs vara en del av SFI och integration skulle de varken medföra lönedumpning, ett så utbrett missbruk, eller på något sätt jämföras med anställningar under rimliga och lagstadgade förhållanden utan som en praktisk del av deras utbildning.

Politikerna kallar det för arbetsmarknadsåtgärder och applicerar blint samma “one size fits all” för alla. Det fungerar självklart inte. Den här typen av åtgärdsjobb bär ingen frukt för arbetsmarknaden, men kan, rätt tillämpad, ha en plats i utbildningen av nyanlända. Det är viktigt att kunna skilja på vem man riktar sig till och ha rätt förväntningar innan man agerar.

 

Människor utan kunskap om människor

De teorier som används i samhällsbyggandet, dessvärre utan urskiljning, är moroten respektive piskan. Ofta hör man just de som aldrig upplevt fattigdom, sjukdom, ålderdom, utsatthet av olika slag, förespråka piskan för att skapa ett fungerande samhälle, organisation, skola och kanske till och med familj. De som däremot har insett vidden av hur förödande, utmattande och själsdödande en flitigt använd piska är, talar mer om uppmuntran, uppskattning och stärkande åtgärder för att åstadkomma detsamma.

Att inte ha förståelse för skillnaden mellan de två, skillnaden på vilka personer som behöver vad, vilka företeelser som behöver vad, vilka tillfällen som kräver vad – resulterar i ett samhälle som blir omänskligt. Inte lämpat för de levande, för de medvetna, för de som har denna förståelse och insikt. De goda handlingarna blir piskade och de omdömeslösa och skadliga belönas med en morot. En god jordmån får desperation, våld och destruktivitet.

När en människa inte längre vet vad som är av godo och vad som är av ondo – när samhället självt slutar vara tydligt ökar brottslighet (duh!), våld, misär, rädsla, osäkerhet och hela samhällsstrukturen kollapsar.

Precis som ett barn som ena gången får en kram när hon tackar för maten, och andra gången en rungande örfil – blir människan förvirrad när begreppet rätt och fel, ond och gott, skötsam och kriminell suddas ut.

Det är vad som har hänt i Sverige. Många människor gör sitt bästa för att göra rätt, vara goda och skötsamma, men får örfilen, medan andra som gör fel, skadar andra och bryter lagar och regler belönas. Vem skulle inte bli förvirrad?

Politik, ledarskap, föräldraskap  – i alla situationer där vi leder och påverkar varandra, behöver tydliga skiljelinjer mellan konstruktivt (gott) och destruktivt (ont). Det innebär inte att vi ska vara rigida, inte kunna ta in något nytt eller förändra vår syn på dessa gränser. Men en grundläggande, etablerad och allmänt godtagen nivå måste vara på plats innan dess.

Tydlighet, klara riktlinjer och ett samhälle som är konsekvent är nödvändigt för att skapa ett tillräckligt stort lugn för att utveckling och kreativitet ska kunna blomstra och frodas. Detsamma gäller för varje individ.

Att säkerställa detta är den absolut främsta uppgiften för varje ledare i landet, oavsett om det är på nationell, lokal eller individnivå. Det är inte kärnfysik, det är inte komplicerat men det är bråttom!

Några tips inför kvällens Agenda och partiledardebatt

De senaste åren har dessa partiledardebatter mest varit frustrerande att se och lyssna på. Programledarna ställer frågor som inbjuder till politisk retorik och dimridåer snarare än direkta, tydliga svar. Och partiledarna är mer intresserade av att komma med generella och självklara floskler för att på bästa sändningstid marknadsföra sitt parti än att göra några som helt otvetydiga och specifika uttalanden. Det är inte en “public service” utan något som partierna själva istället borde betala för. Reklam och marknadsföring är något helt annat än information. Känslan man får efter dessa debatter är att man sett och hört en grupp dagisbarn diskutera vems pappa som är bäst. Dock helt utan den många gånger djupa, insiktsfulla och enkla visdom som barn i förskoleåldern besitter.

Berömvärt hade också varit om politikerna inledningsvis får en kort, men välbehövlig information om vem deras arbetsgivare är – det vill säga, vi befolkningen. Att deras löner betalas med skattemedel, skattemedel som är avsedda att spenderas för det “gemensamma goda”. Detta anställningsförhållande tycks för flertalet politiker vara okänt.

Några tips på frågor:

Arbetsmarknad:

-Det saknas mellan femhundratusen och en miljon försörjningstillfällen i Sverige, varför “åtgärdar” ni de enskilda personer som blivit utan istället för arbetsmarknadens villkor och på vilket sätt ökar det antalet arbetstillfällen?

-På vilka sätt ökar ni “anställningsbarheten” hos en individ utan anställning genom att hota, frihetsberöva och tvinga honom eller henne att leva i ekonomisk, social och känslomässig misär?

-Redan 1943 presenterade Maslow behovstrappan som kartlägger mänskliga behov och motivationsfaktorer. 1967 myntade Martin Seligman begreppet “inlärd hjälplöshet”. När det gäller arbetsmarknad används moroten som incitament för företagare och enbart piskan på de som förlorat sin anställning. På vilka “teorier” eller vetenskaplig grund baserar ni dessa “åtgärder”?

Sjukförsäkringen

-Det är allmänt känt att Försäkringskassan idag, genom sitt synsätt och hur de applicerar och tolkar Socialförsäkringslagen samt Förvaltningslagen gör sitt yttersta för att strypa den ekonomiska tryggheten för medborgarna, genom att neka ersättning både för sjuka människor och för de som söker föräldrapenning. Försäkringskassan utgångspunkt är att varje sjukanmälan, varje ansökan om föräldrapenning, eller ansökan om ersättning från sjukförsäkringen är felaktig (om det inte gäller en partiledare som gått in i väggen alternativt en minister). Är det de direktiv riksdag och regering har gett dem eller har de tolkat både direktiv och lagar felaktigt?

-Återigen, i vilken vetenskaplig och beprövad teori blir en människa friskare under hot och utan ekonomisk trygghet?

-Hur rättfärdigar ni att Försäkringskassans handläggare och ev. försäkringsläkare kan övertrumfa ett läkarutlåtande utan att ens ha träffat patienten? Är inte det en form av kvacksalveri? Skulle någon av er anlita en handläggare för Försäkringskassan för att få medicinska råd?

Skolan

-När kommer en skolreform som ger lärarna möjlighet att utöva sitt yrke snarare än att rapportera och administrera?

-Idag fokuseras i princip enbart på matematik för att hamna högt upp på olika listor av nationella och internationella resultatrankningar. Finns det någon som arbetar för en skola som ska förbereda vår unga generation för livet genom ämnen som kommunikation, relationer, känslomässig hälsa (EQ), kritiskt tänkande?

Integration

-Kraven på att kunna tala och skriva svenska anses tydligen fortfarande som tveksamma och mer fokus läggs på att erbjuda hemspråksundervisning. Även kunskap om lagar och regler, sociala normer och uppförande har förbisetts i rädslan för att “diskriminera” alternativt “kränka” någon. Trots det är båda dessa kompetenser avgörande för att integreras i det svenska samhället. När kommer en handlingsplan för att implementera detta? Eller har vi lämnat “det svenska” bakom oss och ska nu etablera oss som en slags ingenmansland alternativt allemansland där all världens lagar, kulturer, vanor, regler, språk ska ligga till grund för Sverige?

—————————————————————–‘————————————————————–

Den viktigaste frågan är dock till samtliga: När ska ni lära er att skilja på orsak och verkan? Det vill säga, när ska ni åtgärda orsaker istället för symtomdämpa er igenom varenda politisk fråga? 

Den får vi nog inget svar på – istället kommer debatten att handla om “ska vi förbjuda tiggeriet?, hur ska vi slåss mot terrorismen? vilka kommer att samarbeta med SD?” och andra idiotfrågor som inte förändrar något till det bättre. Och dagen efter: Vem vann partiledardebatten? Vem orkar?