Hur firar du nationaldagen?

Det är svårt att se någon tydlig linje vad gäller Sveriges vara eller icke vara. I handling från politikernas håll skulle man kunna tro att de faktiskt gör sitt bästa för att avskaffa Sverige. En del “journalister” som Lars Lindberg skriver om nationaldagen i Expressen och menar att vi visst kan fira och hissa flaggan, vara stolta men akta oss för att hata. Alla floskler som kommer därifrån känns som uppmaningar från en vagt begåvad förälder till ett än mer vagt begåvat barn. Fira nationaldagen du, men var lagom stolt, var lagom svensk så att du inte kan tolkas som fientlig – ehhh?

Jag tror inte det är många som firar nationaldagen, alls. Vi har ingen tradition på det och när jag kollar wikipedia ser jag; “Som ett av skälen till att göra nationaldagen till en helgdag har även angivits att många invandrare förvånades över att svenskarna inte firade sin nationaldag”. Fy skäms, så kan vi inte ha det.  Kanske är det så att inte ens den svenska nationaldagen är till för den inhemska befolkningen utan för den nytillkomna.

Förr kallade vi det Svenska Flaggans dag, och alla var typ, jaha – so what? Men det var innan politikerna haft sönder Sverige, det var då vi tog det svenska och Sverige för givet. Nu när de lyckats misstänkliggöra de som älskar sitt land och de Lundellska öppna landskapen, ska vi återigen, enligt Lindberg i alla fall, tillåtas vara lite lagom stolta och nationalistiska. Hur nationalistisk får man vara för att passa in i medias och politikernas bild av en “stolt svensk”? Hur nationalistisk får man vara för att inte kallas rasist eller fob? Ni vet, en sån som när terrorn hotar står upp för kärleken, men inte för mycket så att det sticker någon i ögonen. Det är inte helt enkelt.

Den här hyllningen och implementeringen av “mångkulturen” av “öppna gränser” och “frihet” har gjorts i en anda av naivitet och ignorans som slår alla rekord. Ja, vi vill välkomna andra kulturer och vill kunna röra oss fritt i Europa, men om det är till priset av att riskera vår och våra barns säkerhet, vår egen kultur, vår egen frihet – maybe not so much.

Kanske borde vi införa en slags svensk variant på ramadan fast tvärtom liksom, ett midsommarfirande som börjar vid nationaldagen och inte slutar förrän dagen efter midsommarafton? Det kanske behövs flera dagar i sträck för att verkligen helhjärtat gå in för och reflektera över vad vi värderar och värnar om som svenskt? Skulle det funka för liberalerna? Skulle det funka för media och politiker? Eller skulle det vara en provokation?

Jag tror det är dags att vi börjar ignorera påbuden och fira precis som vi vill utan en tanke på att ursäkta eller förklara vår eventuella kärlek till svenska traditioner och kultur.

Hur firar du?

 

Advertisements

Polariteten har nått helt nya nivåer

Man kan ju tycka att polaritet hör till kryddorna i livet. Men när polariteten växer och tar sig de uttryck den gör idag är det snarare som att enbart använda den absolut starkaste chilin som krydda.

Dumheten som råder i så  många instanser idag är så djup och ibland så bottenlös att man hisnar. Jag tänkte nog att ett tydligt tecken på det var när Donald Trump blev USA:s president, men det slutade inte där. Det bara fortsätter att dyka upp nya och lika förbluffande dumheter – dagligen. Skillnaden mellan korkad och vis är idag så milsvid att det knappt går att förstå att dumhet och vishet båda är ett uttryck för intelligens. Det vill säga på en normal linjal är dumhet 0-värdet och vishet 30. Idag är dumheten ett minusvärde, ett minusvärde utan slut. När vi fokuserar på dumhet, ignorans, rädsla och aggressivitet är det dessvärre den änden av spektret som utvidgas mest och har störst genomslagskraft.

Polariteten, det vill säga avståndet mellan två “motsatser” eller gradskillnaderna har nu ökat så katastrofalt att “den gyllene medelvägen” blir extrem. Det är som om det råder en kapplöpning om vem som kan sätta nya gränser för dumhet och media och politiker ligger på ständiga topplaceringar. Normal artighet, respekt eller minsta möjliga vänlighet blir exotiska, ovanliga och lika eftertraktansvärda som en rosa diamant. Till och med likgiltighet blir något att föredra.

Jag hoppas att tillståndet i världen visar oss att vi snart är vid bristningspunkten. Ungefär som ett gummiband som sträcks, och sträcks och slutligen spricker. Att dessa polariteter ska fungera som vägvisare, som varningsskyltar, helst innan gummibandet briserar. För vissa av oss vägrar att backa, vägrar att hänga med på dumhetståget, eftersom vi vet att det går åt helt fel håll.

Hade mänskligheten i gemen varit klokare, hade vi istället sträckt gummibandet genom att överträffa varandra i godhet, i kärlek, i glädje. Då hade vi inte behövt rädas ett gummiband som sprack utan istället låtit den lägre nivån hänga med, och förflyttat nollpunkten framåt. Det är nämligen det och ingenting annat som är framgångsrik utveckling.

 

Könsöverskridande och transsexualitet för små barn

Nu har en professor i genetik kommit med en bilderbok för de yngsta med syfte att informera barn om att de kan vara vem de vill – och det låter ju bra eller hur? Men är det sant att vi kan vara vem vi vill? Kan jag bli en häst? Kan jag bli ett träd? Nej, naturligtvis inte, möjligen kan jag välja att bete mig som en häst, om jag nu gillar att äta hö, galoppera omkring på en äng eller bajsa på golvet. Men boken “Hästen & Husse” har tydligen syfte att införa begreppet könsöverskridande och transsexualitet hos små barn. Självklart använder författaren det imbecilla uttrycket “hen”.

Just när det gäller kön blir det dock en märklig företeelse att inbilla dem att de kan “bli en flicka” om de vill, eller alternativt en pojke, eller som nu tycks vara det absoluta idealet en “hen”. De kan de inte. Ett träd är ett träd, en häst är en häst, en flicka är en flicka och en pojke är en pojke. En flicka definieras här som en människa med livmoder, äggstockar och allt det biologiska och fysiska som hör till det. Hon kan inte, för att hon vill det, “bli” en pojke.

Hon kan bete sig som en pojke, hon kan klä sig som hon vill, hon kan anamma i princip vilka beteenden som helst som hon tycker hör till “pojkar”, men bli pojke kan hon inte. Hon kan också välja att bete sig som en häst, bete sig som ett träd, bete sig som Donald Trump, men hon blir varken häst, träd eller Trump för det.

Det är bra att vi utmanar roller, att vi utmanar förutfattade meningar och leker med dem, helst utan pekpinnar och utan en underförstådd uppmaning att du ska ifrågasätta vad du är in till dumhetens gräns.Att utsätta små barn för den här typen av existentialism och djupt förvirrande samtal, eller ännu värre envisas med att kalla dem för en “hen” är rena idiotin. Varför lura ett barn att tro att det kan bli en hund? Hur mycket professor man än är så blir det inte rätt, sunt eller något att rekommendera.

Vi “är” inte våra kön, vi har dem, vi tlllhör “kvinnligt kön” eller “manligt kön” i de allra flesta fallen, det är inte ett diskussionsunderlag, utan en livsförutsättning. Precis som vi föds som människor, och inte hästar eller träd. Vi får, som man brukar säga, “play the cards we were given”. Det innebär dock INTE att vi måste anpassa oss efter alla påhitt om hur en flicka eller pojke ska bete sig, där har vi frihet och en oändlig tillåtelse att variera.

Att vara missnöjd med sin lott, om det nu är att man har bruna ögon och inte blå, att man är kort och inte lång, att man är pojke och inte flicka, för inget gott med sig. Vi måste skilja på fysik, på genetik, på de förutsättningar för fysiskt liv som vi lever under här på jorden och de idéer vi har om vad det innebär i form av regler, påbud och uppförande.

Om vi inte hade några fysiska förutsättningar alls för våra liv, hade inte den fysiska världen existerat. Hästar är inte deprimerade för att de inte är hundar, träd behöver inte psykofarmaka för att de inte är fiskar, vinden slutar inte vara vind för att den vill vara regn och du kommer aldrig se en ros förtvina för att den egentligen vill vara en kaktus.

Att inbilla barn att de är könlösa kommer säkert ur en välvilja, men en otroligt enfaldig välvilja, denna enfald gäller dessvärre även professorer i genetik som skriver barnböcker.

 

I felt the need for a new hashtag – #miracleoflove

All around the world there are horrendous things happening, BUT there are also a lot of things that have the effect of a #miracleoflove. This video clip of is one of them, watch it here.

This, in many people’s eyes, mundane story, absolutely sends cascades of love through my entire being. It’s honest, it’s ungarnished and it inspires. A kind act, a moment’s understanding can absolutely change lives. For the two leading characters in this story Melanie and “Sean”, it certainly did.

This woman, Melanie Wilson, could just as easily had called the police and sent this father of three to jail. But she looked him in the eyes and saw, not a hardened criminal, not a man feeling entitled to steal, but a fellow human being in deep distress. She changed because of it, Sean changed because of it and yet another customer observing what happened – changed because of it.

That’s is the power of love and kindness – like the sun’s rays, it spreads, it gives your warmth and a feeling of sustenance.

It’s so much easier to scream bloody murder and point your finger at everything you find fault with and I’m not saying that isn’t necessary as well. But, stories like this one, all those tiny miracles that we ignore, deserve a larger portion of the spotlight. For all you know, you might witness a few of these #miracleoflove scenarios every day, without even knowing. For all you know, you might be given the chance to perform a #miracleoflove every day, but choose not to. Because it’s not on your radar. Well. get it on your radar.

Make a point of noticing love in action. Make a note of it, tell somebody about it, post it on FB. What we give attention to expands. And to celebrate love, every chance we get will have a profound effect on everyone we meet.

I’m not saying the bad stuff should be ignored or swept under a rug, I’m saying we need to give it a run for it’s money. We can do this by insisting on pointing out every #miracleoflove we see. Like a tiny candle in a dark cave, it will outshine the darkness.

Se det här för era barns och er egen skull

Lyssnade och såg på ett klipp av en pappa som retats med sin dotter tills hon blev arg och frustrerad och hur han hanterar det. Det här korta klippet är bland det bästa jag någonsin sett och hört på området. En inspiration främst till alla föräldrar, men till oss alla när vi själva blir arga eller hamnar i en konflikt med någon vi tycker om.

I klippet förstår vi att han brukar retas med sin dotter, de har en retsam attityd sinsemellan och ibland kallar hon honom “jerkface”. Han berättar att ibland känns det ok för honom att hon kallar honom det, men andra dagar blir han lite sur. Inte under något tillfälle tillrättavisar han henne för de känslor hon har utan ger henne bara vänliga råd och en kärleksfull vägledning.

Istället för att kväsa hennes ilska ger han henne tillåtelse att känna det hon känner, utan dömande, utan hot, utan höjd röst. Han talar om för henne hur viktigt det är att hon berättar hur hon känner så att han kan vara den allra bästa pappan till henne. “Du behöver inte alltid vara glad och rolig” säger han och ger henne därmed tillåtelse att vara allt hon är.  Han ger henne också råd om hur de starka känslorna kan släppas ut ur kroppen och att det är ok att göra det. Med kärlek talar han också om att hon alltid är älskad och trygg, att det är OK att bli arg, och hur viktigt det är att inte fastna i den känslan. Han betonar att han respekterar hennes gränser och inte har för avsikt att gå över dem, och att det är därför det är så viktigt att hon berättar hur hon känner. Även om det bara handlar om att “idag är jag inte på humör”.

Han avslutar med att uppriktigt be henne om förlåtelse för att för att han den här dagen missade. Inget skuldbeläggande, bara kärlek.

Att tala med sina barn som jämlikar, med kärlek och förståelse, med kloka råd och en konsekvent påminnelse om att de är respekterade, att de har rätt till sina känslor och lär sig hantera dem är det viktigaste vi kan göra för deras självkänsla och framtid. Att även bemöta oss själva, våra nära och kära på samma sätt oavsett om de är vuxna är precis lika värdefullt. När vi tillåts kommunicera våra känslor, när vi blir bemötta med respekt och värme, dunstar hämndlystnad, maktlöshet, bitterhet och aggressivitet. Det är inte svårare än så – och ändå är det så få av oss som bemästrar det.

Se videoklippet här.

 

“100 000/månad är en bra lön, jag behöver inte mer pengar”

Nej, de allra flesta skulle nog “klara” sig på hundratusen i månaden. Citatet kommer från Carl Bildt, som när han sätter sin egen lön tycker att hundratusen räcker för att han ska täcka sina behov. Definitionen “behöver” är naturligtvis inte huggen i sten – fattigpensionärer, sjuka och arbetslösa “behöver” ju inte ens tiotusen i månaden för att täcka sina behov, enligt politikerna. Allt medan de själva tar ut månatliga arvoden på hundrasextiotusen, plus en massa förmåner varje månad.

När det gäller andra i toppskiktet av svensk politik och näringsliv finns inte ens begreppet “behöver” med i sinnesvärlden när löner sätts. Mer är alltid bättre. Oavsett behov.

För Bildt som haft gott ställt i hela sitt liv, handlar det mer om att bevara sin bekvämlighet, sin standard än något annat. Citatet tyder på  en viss sans, något vi inte ofta ser idag. Även om de allra flesta av oss skulle tycka att det vore sanslöst (no pun intended) härligt att få hundratusen per månad. Åtminstone få chansen att uppleva, i alla fall ett år med den ekonomiska friheten någon gång under vår livstid.

Många skulle nog knappt ens våga njuta av ett års ekonomisk frihet, utan istället spara och gneta för att pengarna skulle räcka så länge som möjligt. Men föreställ dig att de som idag är fattigpensionärer, sjuka och arbetslösa äldre som jobbat hela sina liv skulle ges etthundratusen i månaden! Vad skulle det kunna ge för resultat?

De som är sjuka skulle i alla fall inte behöva lägga stress över ekonomin till hälsorisker, de fattiga pensionärerna kanske skulle hjälpa sina barn och barnbarn till en tryggare tillvaro och själva kunna vara sociala, resa, engagera sig i samhället på olika sätt när de inte längre av ekonomiskt tvång, nödgas isolera sig på kammaren och enbart fokusera på att överleva, de som fortfarande är i arbetsför ålder skulle kunna använda all energi som går åt till oro, meningslösheter och regelnonsens, till att dela sina kunskaper och kompetenser med sin omgivning, utan vinstkrav, bara för att de kan?

Jag är ganska säker på att de allra flesta i dessa grupper skulle älska att dela med sig, både av sig själva och sitt överflöd.

Men det är klart, då skulle kanske pensionärerna leva längre, de sjuka kanske skulle bli friska fortare och de som arbetat länge men inte längre är önskvärda kanske skulle kunna dela med sig av både utbildning och kreativa verksamhetsidéer. Men så kan vi naturligtvis inte ha det.

Då skulle ju politikerna förlora sin  makt över dessa grupper, de skulle också förlora många av problemen, men makt, är viktigare. För politikerna förlitar sig på rädslan som grundförutsättning för maktutövning, inte vishet och god politik. Det skulle inte ens behövas några hundratusen i månaden, det skulle behövas drägliga och trygga inkomstnivåer, kanske till och med “bara” att helt ta bort inkomstskatten för dessa grupper.

Hur mycket skulle du “behöva” för att känna dig trygg? Och hur skulle du leva om de befann dig där?

 

 

 

 

Man “krigar” sig inte frisk

Länge har vi sett en hel del “krig”utlysas. Ofta handlar det om att “vinna kampen” mot sjukdomar. Men kan vi vinna över sjukdomar genom att kriga mot dem? Stress, det vill säga en tillvaro i tillståndet “fly eller fäkta”, vanligen beskrivet med engelskans “fight or flight”, känns visserligen som om vi utkämpar ett krig, men råden för att vinna, består mest i uppmaningar om mer kamp. Men ingen kan kriga sig frisk.

Stresstillståndet, som är kroppens respons för akut fara, är numera ett tillstånd som är konstant för många och resulterar i allehanda sjukdomstillstånd alternativt brister på hälsa. Men, problemet är att just denna ständiga beredskap är det som får oss sjuka och därför blir det som att hälla bensin på elden när vi använder oss av krigstermer för att återgå till hälsa.

I hög, konstant stress slutar kroppen att fungera som helhet, vissa hormoner minskar, vissa funktioner avtar och ju längre tiden går, ju fler förändringar sker i både fysik och psyke. Det som behövs då är allt annat än att vi förklarar krig mot det som sker i kroppen.

Kroppen behöver återgå till “faran över” under lång tid, särskilt för de som levt med stress länge. Att “gå in i väggen” är helt enkelt den individuella  gränsen för när kroppen verklige slutar fungera normalt. Att bli sjuk, ha kronisk smärta, konstant ångest, matsmältningsproblem, ständiga förkylningar, hormonrubbningar, etc etc, är förstadiet. Det är kroppens sätt att signalera att något behöver göras. Att kroppen behöver uppmärksamhet. Men inte en krigsförklaring.

En bättre uppmaning hade varit att “lyssna” istället för att kriga, slåss mot och kämpa. Kroppen är självläkande, det vet alla som skrapat knät och sett det läka tillbaka till frisk hud igen. Det gäller hela kroppen. Istället för att kriga mot symtomen eller resultatet av långvarig stress, oavsett vilken form de tar sig är insikten om att de är just resultat av stress, i nio fall av tio, och inte en sjukdom eller funktionsnedsättning som angripit oss utifrån avgörande.

Stress är en kombination av tankar och känslor som övertygar oss om att vi är livsfara. Vi kan inte kriga mot dem för att få dem att förändras till konstruktiva tankar och behagliga känslor. Vi behöver bli uppmärksamma, vi behöver bli medvetna om dem. Det är ett helt annat tillvägagångssätt än att kriga mot resultatet av dem.

Det finns massor av sätt att lindra stress, att ge kroppen en möjlighet att återhämta sig, att lära om och bemöta denna rädsla och oro. Men att kriga eller utkämpa slag mot den, kommer aldrig att hjälpa.

 

Kungahuset känns verkligen passé

Det här med kungar, drottningar, prinsar och prinsessor – är det inte dags att slopa dem? Inte slopa människorna, men göra något tidsenligt med hela företeelsen. Jag vet att det finns massor av människor som oooar och aaar över varje detalj om dessa människors liv, som sitter klistrade vid ev. bröllop och dop, men allvarligt talat – varför?

De är vanliga människor, de är inga särskilda, egentligen. När jag hört intervjuer och reportern nervöst kallar kungen för “ers majestät” eller inte vågar dua någon av dem blir jag bara full i skratt. Vad skulle hända om man sa du till Silvia? Utmäts något föråldrat straff, som skampåle eller vad?

Jag tycker absolut att vi ska bevara slott och herresäten, de är vackra och berättar en historia, men de här släkterna? Jag har aldrig fattat varför. Prinsar och prinsessor hör hemma i sagornas värld, knappast i en modern tid. Hela begreppet att någon är av “kunglig börd” blir befängd idag. Det är blod, som allt annat blod, varken mer eller mindre. Pompa och ståt har jag i sak inte heller något emot, det kan vara påkallat med lite högtidlighet ibland, men för andra saker än kungligheter.

De flesta dagar tänker jag inte ens på att de finns där, i sin egen värld, i en slags existens som inte har mycket att göra med någonting alls. En slags meningslös och märklig tillvaro där föråldrade regler och en köpt respekt används som existensberättigande. Som ett slags överbetalda skådisar som håller en bit historia vid liv – men för vem?

Jag har ingenting emot människorna bakom dessa titlar, om de nu inte på fullt allvar ser sig som “kungligheter” förstås. Det går ju inte att göra något åt släktskapen, åt historien, men att uppdatera deras tillvaro, deras roll i samhället – absolut. På samma sätt som en del människor görs till “kungligheter” genom sport, skådespeleri eller bara en tillräckligt hög summa pengar – känns dessa kungligheter fullständigt förlegade.

Respekt, tillgivenhet och beundran är i den bästa av världar resultat av en hederlig, godhjärtad och kompetent människas gärningar, inte något som följer med släktskap eller plånbok. Därför känns för min del “kungligheter” oavsett om det är  genom blodsband eller plånbok som något vi för länge sedan borde ha genomskådat och lämnat bakom oss.

De riktiga “kungligheterna”, är de människorna som är hederliga, generösa, hjälpsamma, förstående, varmhjärtade och rättrådiga, som genom sin närvaro och existens utgör en silverkant i sina medmänniskors liv. Men de bor förstås inte särskilt ofta i slott.

Upprop & hashtags ÄR ny politik

Upprop och hashtags visar politikens brister. Dessa folkliga rörelser som samlar tusentals människor kan för den kloke politikern fungera som kompass. I vårt tids svenska “demokrati” känner inte längre väljarna att politikerna lyssnar – därav upprop och hashtags. Dessa upprop, dessa uppmaningar och högljudda varningar visar exakt var de största bristerna i landets politik ligger. Och politiker med lite sinnesnärvaro gör rätt i att vara uppmärksamma. Även om Svantesson & Co, skriver att det är “lågt” att göra politik av t ex #metoo.

Men om inte #metoo och andra upprop är just vad politiken behöver, vad är i så fall politik?

Den senaste tiden har vi sett upprop mot Försäkringskassans fruktansvärda jakt på sjuka människor, allt för att åstadkomma en sänkning av sjuktalen, oavsett medel. Man hade i princip lika gärna kunnat skjuta folk, om nu resultatet är det enda som räknas.  Ett annat upprop som politikerna måste ta i är de otaliga uppropen om hur vården ser ut i Sverige. Om sjuk- och undersköterskors arbetsvillkor, om bristerna på personal, om nedlagda vårdavdelningar, felbehandlingar, orättvis fördelning av vård, våld mot vårdpersonal och flykt från yrket. Vi har sett upprop mot Migrationsverkets mycket märkliga förfaringssätt, där kriminella tycks vara skyddade, medan nyanlända eller invandrare som etablerar sig i Sverige får kalla handen. Den tveklöst största “folkrörelsen” under detta år är såklart #metoo, som visar på en uråldrig och förlegad kvinnosyn och den som tror att man kan undvika detta ämne i framtida politik inser inte vidden av det som sker.

Vad dessa upprop och upprörda hashtags signalerar är naturligtvis politikernas brist på insikt i verkligheten. När folket skapar egna rörelser, när folket upprörs i stora grupper, när folket skapar mediastormar och oroshärdar, då gör politikerna klokt i att VAKNA och vara mycket uppmärksamma. Men istället för att vakna verkar de flesta politiker nu springa och gömma sig. Strandhäll “vägrar” debattera och går så långt att hon säger att det inte är något fel i Försäkringskassans sätt att sänka sjuktalen. Svantesson & co försöker tysta eventuella politiker som använder sig av informationen i uppropen genom att kalla det “lågt”.

De politiker som inser allvaret i att det, dagligen,  startas nya folkrörelser i protest mot politiken, i förhoppning om att politiken – äntligen – ska börja stämma överens med folkets prioriteringar eller i desperation över alla galenskaper och felaktigheter, är de politiker som har en chans att överleva den här perioden. De som väljer att ignorera eller förminska betydelsen i dessa upprop – not so much. En ny politisk ordning har fötts, trots politikernas ovilja att förändras med tiden. Nu gäller det för dem att lära sig skilja på upprop som enbart är högljudda och de upprop som i klarspråk berättar vad som behöver göras. Det kommer avgöra valet 2018.

Mäns reaktion på #metoo

På Facebook finns en grupp som heter Real Men are Kind to Animals, där bilder och berättelser om mäns kärlek till djur publiceras. Jag undrar när och om (framför allt) det kommer att dyka upp någon slags grupp eller hashtag som uppmanar män att bemöta kvinnor med respekt och vänlighet. Typ #realmenaregentlemen eller #riktigamän bara?

Men mest ser jag män som gnäller, som ropar “drev” som beklagar sig över att “nu vet man ju snart inte vad man kan göra eller inte göra”. Män som är så “trötta på #metoo att de inte orkar se en enda artikel till. Vad är det här för män? Är de “riktiga män” (läs män-niskor)? Är de goda exempel på den nya mansroll som efterlyses? Not so much.

Det här kollektiva gnället som publiceras var och varannan dag visar hur väl #metoo behövdes. Hade det funnits fler män som reagerade sunt, som istället hade försvarat kvinnor som utsatts, som sagt ifrån till män som höhö-ade och kom med enfaldiga uttalanden och vedervärdiga beteenden hade #metoo inte varit så överväldigande som det nu är.

Det finns en hel del män som “säger sig” ta avstånd från männen som beskrivs av kvinnor i alla åldrar, alla yrken och alla utseenden och kvaliteter under hashtaggen #metoo. MEN, och det är ett mycket stort men, var har ni varit under den här tiden? Varför har ni inte tagit era polare i örat och frågat vad de håller på med? Eller har ni tigit och samtyckt, fegt eller till och med lätt imponerat, flinat lite åt den här typen av beteenden? Många säger saker som; “det är för jävligt att kvinnor blir våldtagna, MEN, när de överreagerar så här blir det bara löjligt”. Ja det blir det, men det gör inte att huvudproblemet suddas ut eller inte finns.

Nu ställs lite högre krav på män, om de vill bli kallade riktiga män. Eller lite, mycket högre. Länge nog har män levt i en värld där de kan se ut hur som helst, bete sig hur som helst medan de med kulmage, flint och en skitnödig attityd orerar om hur kvinnor borde se ut och bete sig (i många fall helst som en slags märklig mix av porrstjärna/madonna) medan de själva kommer undan med helt vidriga beteenden.

Nu vore det välkommet att det här gnället och gnyendet tystnar och att vi ser män som tar ställning MED kvinnorna i allt högre grad. Det här ska inte behöva bli ett krig mellan könen, det borde vara ett naturligt samarbete mellan män och kvinnor. Jag hoppas i alla fall på en ny hashtag, en ny rörelse, där män och kvinnor gör gemensam sak gentemot det svineri som pågått alldeles för länge.

Asså Reinfeldt….!!! ang. jobba till 75

Det är ingen hemlighet att jag inte tillhör Reinfeldts beundrarskara – och jag förvånas över att någon kan lyssna på den här killen utan att förstå att han lever i en verklighet de flesta av oss inte ens har besökt – och förmodligen inte skulle vilja besöka heller.

Här talar han om varför vi (i hans värld “ni” måste jobba till 75 års ålder) Länk till intervjun

Han säger: “Jag har ju gjort ett sådant skifte i mitt liv utifrån de förutsättningar jag har. Jag tror det är fullt möjligt att göra för många andra också.”

Om vi ser på vad som hade hänt herr Reinfeldt om han levt i samma verklighet som resten av oss så hade han omedelbart tvingats skriva in sig hos Arbetsförmedlingen och blivit beordrad att gå på kurs i hur man skriver CV för att han skulle få sina 10 000:- per månad. Han skulle tvingats lämna sin bostad, hade förmodligen tänkt sig för både en och två gånger innan han skaffat barn p g a sin nya låga inkomst, sökt jobb efter jobb efter jobb på en marknad som inte såg hans “meriter” som attraktiva och som ser hans ålder som ett minus, och använt all sin kraft och energi på att bara försöka överleva omställningen, fattigdomen och insikten om att hans möjligheter till självförsörjning minskade för varje dag han var i “arbetsmarknadsåtgärder”. Han hade fått höra “men ta vilket jobb som helst” och försökt “ta”ett jobb på McDonalds som diskplockare, men fått nej tack även där, och till sist vant sig vid detta “nej tack” oavsett åt vilket håll han vände sig.

Att han utan att darra på rösten kallar det han har gjort för en “liknande omställning” vanliga invånare, nu i än högre grad, ska tvingas till vid 55, 60, 65 eller 70, utan en förmögenhet, utan ett gäng ryggdunkare i maktställning  som garanterar nya välbetalda uppdrag och utan ett avgångsvederlag per månad som motsvarar en drömlik årsinkomst för gemene man, visar med all önskvärd tydlighet att han inte ska uttala sig om vad “svenska folket” behöver och inte behöver göra. Vad gäller hans “omställning” så fortsätter han i princip bara att prata i nattmössan, nu inför det privata näringslivet och i projektgrupper istället för som statsminister. Folk förfasar sig över Donald Trump – men vi behöver inte se över Atlanten för att hitta exakt samma opassande och rent enfaldiga uttalanden här.

Om det här är “expertisen” som anlitas för att utreda om vi ska ha en höjd pensionsålder, eller något annat över huvudet taget – så bevare oss alla. Det är som att anlita en trädgårdsarkitekt vid en kvalificerad hjärnkirurgi. Resultatet lär inte vänta på sig.