Å nu blir det “stackars Borg” och snack om “drevet”

Som ett brev på posten (för de som kommer ihåg när Posten fungerade) kommer nu en motreaktion som vänder uppmärksamheten åt annat håll. Det drev som går fram över Borgs beteende blir helt plötsligt något “vi” förväntas ta avstånd ifrån. Eller någon slags tjugo år för sen reaktion på medias möjlighet att hjälpa eller stjälpa en person, oavsett om personen ifråga har gjort något klandervärt eller inte. Att media drar igång är inget nytt, och långt värre än att klandra en kille som, enligt egen utsago “burit sig illa åt”, men som inte ens kommer ihåg det(?) och därefter hoppar av åtminstone två prestigefyllda uppdrag “av hänsyn till bolagen”, är när media drar igång drev av hela grupper av människor.

Har folk redan glömt hur arbetslösa beskrivits “bidragsparasiter som inte klarar att gå upp på morgonen, duscha och göra kaffe”? Har ni glömt allt vad det har inneburit för hundratusentals människor som utsatts för de “åtgärder” som regering och riksdag tvingat dem till för att de ska lära sig “att gå upp på morgonen”? Här handlar det om en medvetet drev initierat av herr Borg och hans kumpaner för att misstänkliggöra, smutskasta och trakassera människor som inte gjort något mer förargelseväckande än att ha förlorat jobbet, många gånger helt utan egen förskyllan. FAS3:s själva grundidé, som fortfarande lever och frodas.

Borg själv lär ha pekat med hela handen och rutit: De ska arbeta inte supa! riktat till denna grupp. Svinhugg går igen, karma, kalla det vad du vill. Han har faktiskt själv, utan tvång, utan hot åstadkommit sitt eget beteende. Uppenbart är att han har burit sig illa åt och att han vet att “det han fått höra berättat för sig” inte är taget ur luften.

Att han själv utsätts för drevet, att han själv får bli anklagad, dömd och dissad, utan att folk “egentligen” vet vad som hänt, kan vara nyttigt för en kille som delat ut samma drev mot andra utan att ens fundera över det.

Det finns tusentals tillfällen då “drevet” borde ha ignorerats, ifrågasatts och källgranskats som är mer relevanta. Här känns inte den kritiken särskilt påkallad.

 

 

Sluta ursäkta Borgs beteende

Blir något trött när jag läser om Anders Borgs nya partytrick och hur alla är snabba med att ursäkta honom. Varför? Var det någon som tvingade i Borg alkoholen, var det någon annan än Borg som kallade kvinnorna hora och fnask, var det någon annan än Borg som visade snoppen och ville jämföra framför barn och andra festdeltagare? Förmodligen visar det här precis hur det är ställt med ansvarstagandet inom den s k “eliten” i Sverige.

“Alla kan göra ett misstag” – blir något magstarkt samtidigt som vanligt folk som blir sjuka, arbetslösa, bostadslösa i det här landet, oavsett om de själva orsakat det eller inte, blir bemötta med åtgärder, pålagor, publik kränkning, ekonomisk misär och allmänt löje. I sann Alliansanda.

Kanske vore på sin plats för herr Borg att se på det som hände med en viss nykterhet. Ingen förvandlas till en aggressiv och penissvingande Trumpimitation av alkohol. Det som kom fram på denna fest var saker som fanns inom herr Borg, inte någon annan.

Man fasar över tanken på hur Borg skulle klara den press han och hans kumpaner har säkerställt att hundratusentals svenskar dagligen tvingas utstå. Skulle han “blow off some steem” genom att mörda, våldta, misshandla, råna en bank, skjuta vilt omkring sig? Och skulle det räcka med att han skrev en tweet och bad om ursäkt?

Det är i och för sig helt ointressant hur Borg festar, men attityden att ursäkta den här typen av svineri säger något viktigt och oerhört ledsamt om det här landet. Det blir allt tydligare att vi, skattebetalare, befolkning, medborgare har blivit blåsta av ett gäng praktarsel och det finns det inga ursäkter för.

“Könsdysfori” – för att det är “jobbigt” att inte bli bemött för den man är

Nyheterna berättar att könsdysfori ökar, att fler unga människor inte är nöjda med den kropp de fötts in i. Well, välkommen till mänskligheten! Det i sig är ju inget nytt, de allra flesta, oavsett könsdysfori eller inte har vid ett eller annat tillfälle känt sig oerhört missnöjda med sin kropp. Men är kirurgi, hormonbehandlingar och så pass slutgiltiga “lösningar” verkligen svaret?

En psykolog på SVT:s hemsida säger:Skälet till att transpersoner mår dåligt är ju oftast andra människors okunskap eller den diskriminering de utsatts för.” och “Problemet är inte könsidentiteten i sig, utan andra människors fördomar och okunskap.” Och det är säkert sant. Precis som det är sant att vi, ALLA, dagligen blir bedömda och bemötta efter andras fördomar snarare än vår sanna essens.

Det blir otroligt märkligt när föräldrar nästan blir uppmanade att ifrågasätta och vara uppmärksamma på om deras barn lider av “könsdysfori”. Precis som i texten ovan så är det många barn som gillar att leka med könsöverskridande, åldersöverskridande, maktöverskridande tankar. Det är inte dysfori, det är mänsklig nyfikenhet och ett tecken på att vi alla föds med obegränsade möjligheter att bli vilka vi vill eller vara precis de vi är.

Varför detta blir en diagnos, en psykologisk diagnos, istället för ett tecken på att våra tankar om kön och alla andra fördomar, behöver ändras, är för mig en gåta. Det fysiska, det vill säga livmoder, äggstockar, äggledare alternativt testiklar, prostata etc, är vad det är. Vi, som art, har kön, varför skulle det vara ett problem?

Argumenten som psykologen drar för att vi (allmänheten) ska förstå är att “om du är man och heter Kalle men omgivningen kallar dig Kristin, och alltså bemöta dig som en kvinna – så skulle du säkert tycka att det var jobbigt. Ja det är jobbigt att bli missförstådd. Det är jobbigt att bli sedd som mindre kompetent bara för att du är kvinna. Det är jobbigt att bemötas som mindre viktig för att du är äldre. Det är jobbigt att bli sedd som en brutal grottmänniska bara för att du är man. Det är jobbigt att leva, det är jobbigt att försöka vara den vi är, att vara sann mot sig själv, för alla. Det kan varken du eller jag medicinera eller operera bort.

 

 

Sex har blivit som att skruva ihop en IKEA-möbel

När vi köper en IKEA-möbel, får vi en detaljerad beskrivning med antal skruvar, gör si och gör så, i rätt ordning så att möbeln efter våra ansträngningar ser ut som på bilden. Idag känns sex och “undervisningen” om detta ämne, ungefär lika upphetsande.

Det är detaljerade beskrivningar av könsorgan, det är tekniker, det är sexleksaker. Det är klart att det är bra att vi informerar varandra (kvinnor/män) om våra kroppar och hur de fungerar, men teknik, oavsett hur avancerad kommer aldrig att ge dig de där upplevelserna du drömmer om. För sex är så mycket mer än hopsättning av just en IKEA-möbel. Om det här är att vara frigjord, så verkar det mer handla om att vara frigjord, eller separerad från det som gör sex bra eller dåligt. Nämligen känslor och de subtila nyanserna.

Många av dessa “how-to’s” känns oerhört maskulina i sin framtoning. Många män fixar att bara få det tekniska avklarat – vilket är en förklaring till att det i huvudsak är män som utnyttjar prostituerade. Om kvinnor fungerat likadant hade vi sett en större balans på det området. Men för kvinnor räcker det inte med teknik, och för de män som har lite större känslomässig mognad, gör det inte det heller.

Det behövs tid och intelligens för att ha sensationellt sex. Känslomässig intelligens och lyhördhet. För att “sätta på” någon behövs i princip ingen intelligens alls. Om du ser en djurfilm på National Geographic, så ser vi en långt större sexuell intelligens i djurriket än hos människan, även om det där handlar mest om reproduktion! En lejonhanne måste uppvakta honan, imponera på henne och få hennes förtroende innan det blir något sex.

Den här “nya” typen av sexundervisning, som beskriver sex utan hänsyn till vår sexuella natur, vår sensuella natur utan minsta hänvisning till känslor, till stämning, till trygghet, till lek, till förtroende, till kärlek kan till och med ha motsatt verkan, trots välviljan som säkert ligger bakom.

Jättekul för kvinnor om män lär sig lite mer om kvinnokroppen, det är inte en dag för tidigt. Men utan kunskap om hennes känslomässiga behov blir sexet ändå bara, i bästa fall, som en korrekt hopskruvad Billybokhylla. Ganska tillfredsställande när man äntligen är klar, men inte något man minns och drömmer om att få göra igen.

 

 

Kön och trans och förvirring

De senaste dagarna kan vi se den smått mirakulösa nyheten om att en “pappa har fött barn“, vilket naturligtvis inte är sant. Inga män kan föda barn eftersom de inte har en livmoder. “Pappan” i det här fallet är en kvinna som förvisso har ätit hormoner för att få hår på bröste(n)t och se mer ut som en man. Han/hon är född kvinna med kvinnliga könsorgan och har behållit dem. Det vill säga pappan är fortfarande en kvinna.

Att beskriva det här som att en “man” har fött barn visar med beklaglig önskvärdhet hur förvirrade människor tycks vara över det här med kön. Det hade naturligtvis inte skapat några rubriker eller sensation om rubriken hade varit “hormonbehandlad kvinna föder barn”. Den rubriken hade varit sann, den som publicerats hör till fake news-kategorin.

Jag reagerar inte emot ett samkönat förhållande, jag önskar de här två all lycka med bebisen och känner mig ganska säker på att de kommer att värdesätta föräldraskapet, till och med mer än många heteroföräldrar. MEN att det här ska vara en del av en s k transdebatt blir bara befängt.

Idag tycks gemene man, om man får tro hbtq-rörelser och media, känna en oerhörd förvirring inför sitt kön. Om man inte passar in i de rigida mönster vi har tilldelat könen så är man trans. En sån här “nyhet” om att en kvinna behåller sina reproduktiva könsdelar men vill bli kallad man och leva som en man, förtydligar detta.

När man tror att de fysiska könsdelarna definierar vem man är, är det ungefär som att tro att ett hus som är välmålat på utsidan med nödvändighet är välmålat inuti. Man tar uttrycket “döma boken efter omslaget” till en helt ny nivå. Trots att uttrycket förväntas betona dårskapen i att döma enbart efter det yttre.

För alla unga människor, särskilt de i förpubertet och pubertet vore det önskvärt att den här tämligen infantila transdebatten blir mer saklig. Det finns inte EN ENDA människa som enbart har feminina eller maskulina egenskaper. That’s the beauty of it!

Den här kvinnan som fött barn är naturligtvis en kvinna oavsett vad hon beskrivs som. Vi vinner ingenting på att försöka ändra naturen, den är som den är. Bättre att acceptera den och förändra våra tankar om den istället.

 

 

Sluta stressa barns utveckling

Att komma till världen idag, som nyfödd, innebär att du ställs inför en helt hysterisk lista på möjliga och omöjliga förväntningar. Knappt har de små liven hunnit ut ur livmodern förrän det ska babysimmas, babysjungas, babytränas. Sen är det dags för de vanliga färdigheterna som att börja krypa och gå: “Kalle gick när han var sju månader!” får föräldrarna till Hilda att undra om det är något fel på deras lilla älskling som fortfarande kryper vid nio månader.

Sen ska det börja lästränas, skrivtränas, rittränas, Ipadtränas. En tvååring med en Ipad som skjuter visuella intryck som en väloljad AK4 sitter som hypnotiserad. “Va, läser inte Selma än?” Innan de fyllt sex och ska börja sin första skoldag har de redan legat i hårdträning.

I skolan börjar alla jämförelser verkligen öka stressen för barnen. Inte nog med skola och alla de nya intryck som ska bearbetas och processas, nu är det dags för fritidsaktiviteter. Gärna lagsporter så att de “kan tränas i samarbete och laganda”. Föräldrar förvandlas till hetsiga “coacher” och barnen till “blivande elitspelare”.

När tonåren kommer, som för de flesta är en ganska omtumlande tid, ska de helt plötsligt ta ställning till om de kanske ev. är trans eller homosexuella. Helst innan deras kroppar helt har utvecklats och absolut innan deras känslomässiga mognad nått mer än nybörjarstadiet.

Det här är inte utveckling. Det här utvecklar inte barnen. Barn utvecklas av trygghet, av föräldrars kärleksfulla närvaro och acceptans. Barn utvecklas och blir starka, självständiga individer som vet vilka de är och vad de vill av lugn och ro. Föräldrars roll är inte att vara coach, att agera tränare eller ängslig lekledare. Föräldrars roll är att ge barnet utrymme, att bekräfta dess jag, att uppmuntra, sätta gränser och älska. Villkorslöst.

Prestation borde vara ett förbjudet ord när det kommer till små barn. Om de växer, är friska och harmoniska räcker det. Alla påhittade krav och idéer om utveckling förstör, stressar och gör barn sjuka.

Ett spädbarn behöver inte stimuleras med annat än närvaro, intresse, respekt, lyhördhet och kärleksfull omvårdnad. Låt barnet utveckla sitt jag, sin självkänsla, sin unika personlighet i sin takt. Barn vill utvecklas, de vill lära sig nya saker, men de behöver ca tjugo år på sig att mogna och bli sant självständiga (och det är om de fått den ultimata uppväxten). Det är en gradvis utveckling och handlar inte om från 0-100 på kortast tid.

 

“Lösningsorienterad”

Jag är så j-a trött på att vara lösningsorienterad, i betydelsen “nöja mig”. Jag har varit lösningsorienterad hela mitt liv med en medfödd allergi mot dumhet, kortsiktighet, inkompetens och ren idioti. Det har medfört att jag har löst en massa, jag har varit flexibel in absurdum, jag har behållit lugnet och sakligheten när jag står inför kriser, och allt det är av godo. Men lösningsorienterad idag betyder inte att du är skarp, att du ser vad som behöver göras, det handlar mer om att du ska nöja dig med mindre.

Att ständigt finna lösningar på hur jag ska få ihop mitt liv, hur jag ska stå ut med att alltid säga nej till mig själv, hur jag ska minska stressen och försöka bibehålla någon slags känsla av att livet är fantastiskt känns bara fel. En överlevnadskonstnär, ja, absolut, men sen då?

Jag hade inte känt denna frustration om jag vetat med mig att jag inte gjort tillräckligt, att jag inte kunnat tillräckligt eller att jag helt inte har mycket att komma med. Men jag har mer kunskap och kompetens än de flesta riksdags- och regeringstjänstemän, myndighetschefer, företagschefer och andra med helhetsansvar (vilket idag inte är någon direkt måttstock), jag skriver bättre svenska än flertalet journalister, jag är kreativ och ja, lösningsorienterad, och därför känns det helt befängt att jag sitter där jag sitter.

Näringslivet säger sig vilja ha “lösningsorienterade” medarbetare, men vad de menar är att de vill ha människor som inte är kritiska, som inte säger ifrån, som på ett, enligt deras definition, sätt ser hur de ska anpassa sig och se allt som en “lösning” oavsett hur enfaldigt det än må vara. Om någon av våra statsministrar de senaste åren hade haft en promille av denna lösningsorientering, enligt min definition, hade Sverige sett helt annorlunda ut idag.

Att nöja sig, att tänka positivt, att “göra det bästa av situationen” har idag blivit ett maktmedel istället för en inspiration. DU SKA VARA NÖJD OCH TACKSAM! är budskapet alla får som känner sig utsatta för maktmissbruk, usel politik och ren dumhet. NEJ, var inte tacksam, var inte nöjd när du vet att något är allvarligt galet.

Livet ska inte vara ett problem som ska lösas, utan en erfarenhet som ska njutas. Nöj dig inte med mindre.

 

 

Varför skulle Sverige vara annorlunda än USA?

“Regeringskris” och “rikets säkerhet” är det faktiska företeelser eller handlar det om att lägga ut dimridåer så att vi glömmer att feodalismen har oss i ett hårt grepp? Det är en väl använd strategi när kritiska röster höjs. Avledningsmanövrar för att distrahera och förvilla. Ingenting förvånar mig längre.

Det nya Sverige är ett land som är som en slags variant av Flugornas Herre. Rädslan har skapat regering efter regering som är befriade från både hjärna och hjärta, som är småaktiga, fega, illvilliga och grymma. Knappt ens mänskliga. De har skapat nya normer, nya ordningar och nya direktiv som alltid går ut på att härska över de som inte har något att sätta emot. De kallar sig demokrater, moderater, centerpartister, liberaler – namnen är många men de är precis likadana. Hjärn- och hjärtbefriade, går de som de levande döda och drar i sig andras liv för att överleva. De varken ser eller hör verkligheten, det är nödvändigt för att de ska kunna fortsätta leva som de gör. Pengar är allt som räknas, inte långsiktiga värden, inte mänsklighet, inte ett gott samhälle – bara pengar.

Att jaga en halv sjukersättning till priset av en människas liv är inget som stör i fikapausen på Försäkringskassan. De gör ju bara sitt jobb. Det gjorde folk i utrotningslägren också. Och de börjar bli bra på det. En high-five för varje avslag?

En regeringskris där det blir lite kalabalik ett par dagar tar uppmärksamheten ifrån denna cancer till filosofi. Men på båda sidor om regeringskrisen sitter de som vill bibehålla feodalismen oavsett kostnad för samhället.

Denna feodalism har återfötts och etablerats som en ovälkommen metastas och vi ser nu resultatet av den -ism vars “bäst-före-datum” gick ut i och med den Franska Revolutionen. Just där, i feodalismens återfödelse ligger det som mer än allt annat utgör en risk för rikets säkerhet. Låt dig inte luras att tro något annat.

Småglinen i Alliansen hamnade i skamvrån

Under en och samma vecka har vi haft regeringskris, en opposition som tar på sig för stora kostymer och allvarsamt talar om “rikets säkerhet” och det hela ledde till ett antiklimax i helgen. Svinhugg går igen brukar man säga, och Alliansen hade säkert inte räknat med den våg av mothugg som dök upp efter deras dramatiska uppvisning. Istället för att få folkets jubel för sin spelade rättrådighet blev det något helt annat.

Alliansen visade inte bara uselt omdöme och omogenhet i sitt beslut att gå ut med misstroendeförklaringar. De visade också att de tar till i princip vad som helst i sina försök att ta tillbaka makten. Hade de haft Sveriges bästa för ögonen, vilket man skulle kunna tro var deras uppgift, hade de inte skapat detta drama utan undersökt, väntat tills all information fanns tillgänglig och gjort sitt bästa för att lösa problemet utan att sätta Sveriges rykte på spel. Det hade också varit det som möjligen kunde ha ökat deras förtroende hos väljarkåren. Nu har till och med deras “egna” kritiserat beslutet.

När politik, alltså landets styrelseskick och ledning(!) hanteras som en dålig doku-såpa blir det så här. Alliansdeltagarna har nu ofrivilligt (får man förmoda) visat att de enbart är intresserade av maktspelets intriger och drama, att de beter sig som deltagarna i Farmen. Deras iver att smutskasta, att peka finger, att håna har kommit tillbaka och bitit dem i den proverbiala bakdelen. Den här gången kan vi också med glädje konstatera att SD valde fel sida. Den här typen av ogenomtänkt dramaskapande har ingenting i politiken att göra.

Resultatet blev det rakt motsatta – de framstår, precis som det ska vara, som fyra bortskämda, övercurlade småglin och Löfvén som den ansvarsfulla och trygga föräldern. Nu får de spendera sommaren i skamvrån.

Alliansens presskonferens om att “utkräva ansvar”!!

Att se på Alliansens presskonferens är som att se fyra små barn som har fått ett löfte om att få lördagsgodis på en tisdag! Anna Kinberg-Batra kunde knappt dölja sin förtjusning över att göra det bästa möjliga av detta tillfälle som kan placera hennes eget misslyckade partiledarskap i skuggorna ett tag och rikta pekfingret mot regeringen istället. Allliansen hade delat upp möjligheterna att läsa upp sina inlägg om ansvar, precis som barn som blivit beordrade att dela det oväntade godiset rättvist. Men att se dessa fyra uttala sig om just ansvar blir som att se ett gravt berusat fyllo tala om nödvändigheten av nykterhet.

Ansvar, som ämne betraktat, blir något skevt med tanke på att ingen av dem har något ansvar. Alliansens otaliga beslut om privatisering och outsourcing, som idag visat sig vara fullständigt katastrofala för landet, tar de inget ansvar för. De har inte tagit något ansvar för alla de äldre som missköts och dör i onödan på äldreboenden, de har inte tagit något ansvar för alla de sjuka som förföljts, på grund av Alliansens “socialförsäkringspolitik” och trakasserats med följder som både självmord och försvårade sjukdomstillstånd, de har inte tagit något ansvar för “de öppna hjärtan” Sveriges befolkning uppmanades att ha som ökade immigrationen och flyktingströmmen långt förbi vad landet hade kapacitet att hantera, de har inte tagit ansvar för alla funktionsnedsatta som idag inte längre får assistans, de har inte tagit ansvar för haveriet i sjukvården och på BB…..

Rikets säkerhet kan tolkas på många sätt. Men Alliansen har verkligen förtjänat sin beskärda del i rampljuset för att riskera rikets säkerhet i allt vad de åstadkom under sin regeringstid. Att börja tala ansvar nu, när vi, väljarna, vet att ansvar aldrig utkrävs, när vi vet att missbruk, brist på ansvar, tjänstefel och felaktigheter istället belönas med fallskärmar och titlar. Vi vet att ansvar, som sakfråga, är en icke-fråga för riksdagsmän och regeringsledamöter.

De talade om att förtroendet är förbrukat, ansvaret har brustit och att de “kräver” att ansvariga ministrar tar sitt ansvar. Det hade möjligen blivit trovärdigt, som ett moraliskt ställningstagande, om de själva tagit ansvar för det haveri de lämnade efter sig.