“Knulla barn”-debatten

“Anton Magnusson och Simon Gårdenfors låt “knulla barn” har debatterats de senaste dagarna. Jag häpnar över att dumheten och bristen på både omdöme & intelligens aldrig slutar slå rekord. De här två obefintligt begåvade grabbarna menar att det handlar om “satir” och “ironi” och kallar sig själva och blir av media kallade “komiker”???!!!???!!.

Satir är en litterär uttrycksform, vars syfte är att förlöjliga eller håna någon eller något, ofta på ett “elegant och träffande sätt”.

Ironi är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas.

Det de så fullständigt har missat är att båda stilarna (satir & ironi) tidigare ansågs som ett intelligent och subtilt sätt inkludera undermeningar i en text eller ett uttalande. Att få åhörarna att tänka till. Antons och Simons text är bara obehaglig. Det finns naturligtvis inte heller någon “elegans” i den.

I just det här fallet menar de att de alltså “driver med” pedofiler och deras sjuka beteende. Men det berättas också om att de fått reaktioner från pedofiler som uppfattat det som en välsignelse av pedofili, en uppmuntran att fortsätta och ett steg i deras kamp om att få pedofili att bli legaliserat. Om det i sig inte vore tillräckligt för upphovsmännen att publikt gå ut med en förklaring av texten så vad skulle få dem att göra det? Deras variant på “satir” missar alltså målet fullständigt.

Att medias representanter och även de som bokat in de här två intelligensbefriade, totalt omdömeslösa och humorbefriade pajasarna, velar –  som Schulman skriver “låten måste få finnas” och mumlar om yttrandefrihet medan han ondgör sig över hatet(?!?!) och andra tillåter dem både utrymme och arenor för att sprida dyngan de får ur sig, visar ungefär hur illa ställt det är med deras egna inre kompasser. Arrangören för Comedy Club “tänker inte ställa in” av ren trots för att upprörda människor ringt henne. Sandlåda much?

Om det här är svensk humor på 2000-talet – så tystnar definitivt skratten nu.

Det är för jäkla synd att vi inte kan förbjuda dumhet.

Advertisements

Att växa upp är inte samma sak som att vara vuxen

Vi växer upp, vare sig vi vill det eller inte. Men hur många av oss är vuxna? Att vara vuxen är något helt annat än att ha fyllt 21 år.

Våra kroppar anses “mogna” när vi fyllt 21, men innehållet i dem är ofta kvar på en sexårings nivå. Ibland både känslomässigt och mentalt. Det är trots, det är stampa i foten när man inte får sin vilja fram, det är att skuldbelägga, det är en vägran att ta ansvar, en egocentrisk världsbild. Du blir inte heller per automatik vuxen av att gå ut skolan, gymnasiet, universitetet eller av att ha ett jobb, hög inkomst, familj och barn. Dessvärre.

Dessa barn i vuxna kroppar styr vårt samhälle idag. De gör både politik och samhälle till en slags sandlåda där “dumma dej” eller “då får du inte vara med!!” hörs i debatter och uttalanden. Samtidigt finns många barn, det vill säga människor som inte ens hunnit fylla tjugo, som är vuxna.

Att vara vuxen kräver något helt annat än ett visst antal år på jordens yta. Det kräver en känslomässig mognad där du tar ansvar för dina egna känslor, där du har självinsikt och med empati kan möta och förstå andra. Det kräver att du kan behärska känslomässiga impulser och har en öppen planlösning mentalt sett, som gör att du är kapabel att ta in ny information, överväga och först därefter komma till en slutsats. Att vara vuxen innebär också att du är ödmjuk nog att på djupet inse att du inte vet allt.

Det är därför vi behöver utbilda våra barn i kärlek. Kanske främst i att älska sig själva. Vilka färdigheter behöver vi kunna behärska för att kvalificera som kärleksfulla vuxna?

1. att ge, (att dela med sig, inte för att få tillbaka, utan för glädjen i att ge)

2. att vara ansvarstagande (re-agera i det som sker här och nu, att ta sig an),

3. att vara respektfull

4. att vara ödmjuk/ärlig,  (ödmjukhet handlar inte om att vara en dörrmatta, utan att ha en villighet att se varje ögonblick som det är, att vara ödmjuk nog att inse att det finns fler svar på varje utmaning),

6. att vara modig (våga göra ett åtagande, både för sig själv och för andra)

7. att bry sig om (att ärligt och på djupet intressera sig för, vara mån om, engagera sig).,

Dessa sju sätt att hantera tillvaron producerar och förser dig själv och andra med en känsla av trygghet och glädje.

En kärleksfull vuxen människa kan sätta gränser, är saklig, tydlig och tillåter varken maktmissbruk, eller låter sig skrämmas av mobbare och översittare. En kärleksfull vuxen är någon du kan lita på till hundra procent. Med det i åtanke – hur många vuxna känner du?

 

 

 

Folkmord – den svenska modellen

Idag läser jag två riktigt bra texter i Aftonbladet & Expressen, trot om ni vill? Se nedan:

https://www.expressen.se/kronikorer/lotta-groning/att-gamla-dor-av-svalt-tillats-i-valfardslandet/

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/9mdxOw/hur-kan-f-kassan-anse-att-bengt-inte-ar-sjuk

Ulla Andersson från Vänsterpartiet besöker en av de tusentals fall av sjuka människor som nekas sjukpenning och skriver själv till Socialminister Strandhäll. Jag skulle vilja se Ulf Kristersson eller Jimmie Åkesson göra detsamma. Inte för att jag tror att de har modet att göra det, det är så mycket lättare att sätta sig på höga hästar och peka med hela handen. Särskilt när man är en mycket liten människa. Första gången på mycket länge jag har blivit imponerad av en politiker.

Lotta Gröning skriver om de gamla (alltså våra föräldrar, mostrar, mor- och farföräldrar) som svälter ihjäl på äldreboenden eller på grund av hemtjänst. Äldre människor som inte längre har den fysiska orken att ta hand om sig själva som ignoreras, bortsorteras och svälts i jakten på “effektiv hemtjänst”.

Sen har vi ju också ett skolsystem som stressar sönder våra barn, en arbetsmarknadspolitik som både gör slut på de som har jobb, särskilt de med timanställningar eller i låglöneyrken, eller som jagar ihjäl de som inte längre får plats. Vi har en vårdapparat som, också, i vinstintresse och åtdragen ekonomi misshandlar eller alternativt felbehandlar patienter i ren desperation.

Folkmord innebär inte alltid att folk blir ihjälskjutna, satta i gaskammare eller regelrätta fångläger. Ibland sker dessa övergrepp på ett sätt som på alla sätt presenteras som “politik för landets bästa”. Men ta dig en ordentlig titt på hur det fungerar i det “idylliska” landet Sverige. Det behövs fler som ser vad som sker och vågar berätta om det. Det handlar inte om “enskilda fall” – det handlar om samhällssystemet i landet. Statligt sanktionerade missförhållanden.

Landet som Alliansen lämnade efter sig visar med all önskvärd tydlighet vad som händer när maktlystna småglin har makten och vi får leva med det när ledningen för landet till största delen består av småpojkar som inte är torra bakom öronen och småflickor i för stora pumps. Har inte den här varianten av Flugornas Herre pågått länge nog?

Nu behöver Sverige, mer än någonsin förr, vuxna människor i ledningen, människor som kan axla föräldrarollen, inte bara i retorik utan i handling. Hur svårt kan det vara?

Blir 2018 året Sverige gick ur tiden för gott?

Det är ju länge sedan Sverige helt förlorade sin roll som föredöme. Ett blekt minne av en tid då det utanför våra gränser möttes med en viss nyfikenhet och respekt att säga att man var svensk. Men i år, med valet i höst, är det möjligt att Sverige, och till och med minnet av vad det en gång varit och framförallt vad det hade kunnat vara – försvinner för gott.

Jag hör och ser, vad jag innan tyckt varit hyggligt medvetna personer säga att de tycker att “SD är bättre och/eller enda alternativet”. Jag ryser invärtes, dels åt uppgivenheten, dels åt deras oerhört korta minne.

SD grundades utifrån nazism, elitism och en släng av feudalism. Det är inte länge sedan, det är nutid och ändå tänker sig “vanligt folk” att de ska ge sin röst till detta parti! SD har inte slutat vara nazistiskt, rasistiskt, fobiskt och imbecillt, de har bara gått på retorikkurser och lärt sig snygga till sitt språk. Deras ideologi, om man nu kan kalla det för det, är i princip lika “upplyst” som religiösa fanatikers, bara med en annan typ av snedvridning..

Det enda som inte förändrats är att svensken alltid setts som lättlurad och lättledd. “Die Dumme Schweden” – det är vad som representerar det urval vi har att välja på inom politiken idag. Dumheten, bristen på omdöme, bristen på medvetenhet och bristen på ryggrad, det blir och är redan “svenska” kännetecken.

Visst är det svårt när alternativen vi har att välja på är pest eller pest. Men att säga att SD är den “bästa pesten” visar ändå på en hårresande okunskap. Det skrämmer mig att “vanliga svenskar” tror att nazism är vägen ut ur den ideologiska kris landet befinner sig i. Det fungerade inte i Tyskland för typ hundra år sedan – det kommer inte att fungera nu heller.

 

 

 

 

LillAdolf och MiniMussolini – SD & Moderaterna

Uppenbarligen finns det många i Sverige som tänker att ovannämnda kombination är vad landet behöver. En kille som drar alla från andra länder över en kam och den andra som drar alla utan förmögenhet över en annan. Tunnelseende är bara förnamnet.

De, Ulf Kristersson & Jimmie Åkesson ter sig, i mina ögon, som livs levande karitkatyrer – MiniMussolini & LillAdolf.

LillAdolf använder sig av att medborgarna i gemen är totalt less på invandringspolitiken, som är och har varit under all kritik, särskilt efter Reinfeldts “öppna era hjärtan”. Man behöver inte vara nazist för att inse att vi inte ska böneutrop någonstans i landet, att vi ska kräva språkkunskaper och en förståelse för svenska seder och kultur av de som vill bli svenska medborgare, att vi inte ska ha religiösa friskolor eller ge en enda skattekrona till religiösa samfund som hjärntvättar, manipulerar och skrämmer barn och vuxna till religiositet.  Det räcker med sunt förnuft.

MiniMussolini anser att alla skattepengar ska gå till de som redan har, för lille Benito har ett gravt mindervärdeskomplex och vlll sååå gärna bli accepterad bland de han själv anser vara de “stora pojkarna”. MiniMussolini är urtypen för den lille mannen som hätskt slår neråt för att känna sig större. MiniMussolini verkar för ett Sverige som går tillbaka till feudalsamhället, det är uppenbart för alla som ids läsa mellan raderna. Att det inte lyckades då, att hans föregångare blev halshuggna, väljer han att bortse från, bara han får känna sig stor och mäktig en gång under sitt liv och slippa se upp till alla han möter.

Vi lever på 2000-talet, men kommer SD & Moderaterna i regeringsställning har vi istället skapat en slags kopia av ett förkrigsscenario hämtat direkt från Europa 1910 – 1945 med målet att ta raska steg bakåt i utvecklingen till tiden före 1789!. Känns det rätt?

 

 

Imbecill arbetsmarknadspolitik gynnar halv- och helkriminella

Arbetsförmedlingen luras på miljonbelopp (bara toppen på isberget) enligt Arbetsförmedlingens egna uppskattningar. Och självklart är det så. Vi har en arbetsmarknadspolitik som är som skräddarsydd för bedrägerier – något som Alliansen under sina åtta år befäste och expanderade och som nuvarande regering inte åtgärdat.

Att erbjuda låtsasföretag pengar för att de låtsas erbjuda någon en anställning utan lön låter kanske för vansinnigt för att vara sant, men det är det inte. Att erbjuda låtsascoacher, låtsasverksamheter, som enbart existerar på grund av denna arbetsmarknadspolitik pengar, för att sätta människor utan anställning i husarrest under x antal månader likaså – och ändå är det precis så det är. Att ytterligare punktera alla möjligheter för en fungerande arbetsmarknad genom att erbjuda oseriösa och föga framgångsrika “företag” gratis arbetskraft skapar inte bara en snedvriden konkurrens utan gör också att dessa företag, eller snarare ägarna till dem, kan sko sig på statens bekostnad. Har du inga kostnader för de som arbetar och drar in pengarna till dig, blir det naturligtvis mer över. Men varför ska skattemedel användas till att göra enskilda privatpersoner förmögna? I övriga samhället gäller att om du inte har råd att köpa det får du avstå – men företagarna idag har med politikernas benägna stöd undantagits från den regeln.

Förr var det något bra att vara entreprenör, att vara företagsam, idag behöver du ingen idé, ingen ambition, ingen drivkraft, du behöver inte ha en produkt eller en tjänst som har något värde för någon. Allt du behöver är insikt i denna vansinniga arbetsmarknadspolitik som helt motverkar sitt eget syfte. Svenskt Näringsliv själva har bidragit till en utveckling där deras “hjärtefråga” har blivit löjeväckande.

Arbetsförmedlingen talar om organiserad brottslighet, men det kriminella är vad regering, före detta och denna låter fortgå.

En människa som arbetat hela sitt liv, halva sitt liv eller till och med feriejobbat behöver inte sitta i husarrest – de vet hur man söker ett jobb. Behöver man utbilda sig vidare i tron/förhoppningen om att det ska ge en anställning finns redan instanser för det – högskolor, folkuniversitet, komvux etc. Behöver man lära sig svenska finns det också redan möjligheter till det.

Den här situationen när Arbetsförmedlingen, en skattefinansierad myndighet som var tänkt att förenkla för arbetsmarknadens parter, måste ägna sig åt brottsbekämpning istället, är helt och hållet konstruerad av aningslösa och inkompetenta politiker.

Hur svårt kan det vara?

 

En “transdebatt” utan slut…..

Transgender, transrace och vad kommer härnäst, transspecies? Denna transdebatt är en av de mest imbecilla tankevurpor med efterföljande politiskt “korrekta” beslut i farvattnet. MP vill införa ett “tredje” kön, varför inte ett fjärde, femte och sjätte? I USA har en transracedebatt uppstått – en kvinna som “identifierar sig som svart”  trots att hon är född av vita föräldrar utan så mycket som ett spår av svart blod i ådrorna. Ingen hade brytt sig om hon inte de facto ljugit och vilselett andra om sin biologiska status. Hon hävdar att “ras” är ett socialt påfund och inte har med biologi att göra. (får mig osökt att tänka på filmen Supernollan med Steve Martin).  Snart har vi säkert transspeciesdebatt på gång, där människor “identifierar” sig som katt, hund, orm eller åsna. Eller vänta nu, det finns redan även om de inte hittills krävt att de ska ses som dessa djur medicinskt eller juridiskt, men det är säkert bara en tidsfråga.

Vad är det för typ av “intelligens” som driver den här typen av icke-frågor?

Just de människor som “strider och kämpar” för sin rätt att vara något annat än de det biologiskt fötts till är ju naturligtvis de människor som har mest förutfattade meningar, flest känslomässiga problem och hjärnspöken eftersom de faktiskt väljer att välja bort det de fötts med till varje pris.

Men det mest obehagliga i det här är de politiker, de “experter”, de s k “utbildade” människor som bejakar och försöker validera detta beteende. De här olika grupperingarna av minoriteter som vägrar verkligheten och ropar “DISKRIMINERING” vid varje gathörn ägnar sina liv åt något helt fruktlöst. Och politiker och andra räddhågade uppmuntrar dem!

Om jag “identfierar” mig som en katt, ska jag kunna kräva att en akutmottagning på stadens sjukhus då kan kattens anatomi, ska jag kräva att jag får Whiskas om jag blir inlagd, att jag får göra mina behov i en kattlåda?

Du kan “identifiera” dig med precis vad du vill – men inse att det inte förändrar den fysiska verklighet vi lever i. Och acceptera att det kommer att finnas de, kanske till och med en majoritet – som väljer bort dig.  Det kan inte lagstiftas bort. Människan utvecklar preferenser – både anti-trans och pro-trans respektera det. Att just dessa personer med en skev bild av verkligheten,  som blir aktivister för en redan förlorad sak, ges så mycket uppmärksamhet och till och med allvarliga överväganden visar med all upptänklig tydlighet hur illa ställt det är med intelligens, kompetens och visdom idag.

Att välja att protestera mot den vackra fysiska värld vi lever i och dess förutsättningar känns varken kreativt eller produktivt. Att omfamna den, respektera naturlagarna, leva i samklang med dem, respektera dem, är något helt annat. Det är konstruktivt, det är kreativt, det är kärlek.

 

 

Att statuera exempel – #metoomålet

Jag var inte där, men om beskrivningarna över vad som hände i badtunnan hos Martin Timell för tio år sedan stämmer, så känns just detta exempel som ett av de absolut sämsta att använda för sakfrågan som ligger bakom #metoo.

Eva Franchell, Aftonbladet skriver att kvinnan säger att Martin enligt kvinnan “tog hela sin hand och sina fingrar och körde upp dem innanför, alltså i mig” och i Expressen att han “förde upp fingrar i kvinnan mot hennes vilja”. Martin ska till sitt försvar ha sagt att:”om han vidrörde kvinnan så var det i ett gentlemannamässigt försök att rädda henne från badtunnans brännheta aggregat

Uppenbarligen satt kvinnan i badtunnan med andra människor. Man kan inte obemärkt “föra in en hel hand och fingrar” i en kvinna som sitter i en badtunna i sällskap av andra människor, hursomhelst. Om hon satt ned, kan man ju tycka att själva ingången var stängd, om hon halvlåg i badtunnan, med badkläder, behövs ändå ett visst trixande för att komma åt. Att Martin ville “rädda henne från heta aggregat” känns som en ganska uppenbar och tafatt efterkonstruktion. Skitsamma.

Men att blåsa upp det här som någon slags fanbärare för #metoo är ungefär som att använda lakrits eller chokladbollar som existensberättigande och grundval för antirasismrörelser. Det förfelar och motverkar syftet.

Man tycker att s k “kändisadvokater” och “lederskribenter” istället, eller åtminstone i första hand skulle ägna sig åt att publicera och undersöka fall där kvinnor verkligen blivit våldtagna, misshandlade och utstått grova övergrepp under hot. Hur mycket resurser och pengar har detta spektakel kostat och vad har uppnåtts? Inte ett skit annat än att än en gång bevisa att media blåser upp och skapar dinosauriestora jättehöns av en knapp fjäder, och att rättsväsendets representanter hoppar på tåget och förlöjligar hela rättsprocessen och svensk lag.

Vi kan inte komma tillrätta med mäns våld mot kvinnor, det översitteri och de värderingar och socialt accepterade beteenden som det resulterar i genom att fokusera på vad som möjligen kan beskrivas som ett marginalfall. Att åklagaren tyckte att det här utgjorde grund för ett åtal, att kändisadvokater och hela pressen kastade sig över det som om det vore ett jättescoop, handlar enbart om att Martin Timell är en s k “kändis”  och att de ville skapa sig publicitet på att tittarsiffror, lösbladsnummerförsäljning och omnämnanden i press garanterat skulle skjuta i höjden. Att mediecheferna ansåg att namnpubliceringen gjordes i ett “oavvisligt allmänintresse” likaså. Behöver allmänheten verkligen veta att Timell gjorde ett klumpigt och misslyckat försök till lite sex på sidan om för tio år sedan på en fest där förmodligen samtliga deltagare druckit lite för mycket? Really? 

Återigen ser vi hur djupt fördumningen spridit sig och det enda vi kan sluta oss till efter det här pinsamma spektaklet är att vårt rättsväsende ägnar sig åt att sila mygg och släppa igenom elefanter och att media inte har någon som helst trovärdighet. Om något har detta också helt tagit trovärdigheten ur hela #metookampanjen. Skickligt.

Vad vill du?

Hur ofta frågar du dig själv – eller andra för den delen – vad vill du? Fokus ligger oftast på vad vi INTE vill, vad vi avskyr, vad vi föraktar, vad vi är rädda för. Media har utvecklat detta till en konstform. Det vi fokuserar på får vi mer av. Och nej, det är inte flum det är fakta.

När du konstant tänker på vad du är rädd för, t ex, vad känner du då? Du känner rädsla, oro, anspänning och obehag. Det du tänker på får du mer av. Inte bara “får” du skapar det själv genom att tänka på det du tycker är obehagligt. Hjärnan kan inte skilja på fantasi och verklighet och förbereder därför din kropp på fara. Du befinner dig i en stressreaktion oavsett hur verkligheten ser ut runt omkring dig.

Ja, visst vill vi fundera över hur vi kan lösa sådant vi skräms av, sådant som orsakar oss stress, rädsla, ilska eller smärta. Men det paradoxala i hur det fungerar är just att ju mer vi tänker på det, ju mer vi försöker “lösa” vad det nu är som ska lösas, ju längre tid befinner vi oss i den känslan vi vill undvika. Det är våra tankar  som orsakar känsloreaktionen. Utan tankar, ingen reaktion.

Om du istället frågar dig vad du vill uppnå och fokuserar på det, så ger du dig själv möjligheten att lugna systemet, ge ditt intellekt eller intelligens en helt annan uppgift – nämligen – hur kan jag åstadkomma det jag vill ha istället. Som Einstein sa; “Vi kan inte lösa ett problem genom att använda samma typ av tänk som skapade problemet till att börja med.”  Det är inte bara ett coolt citat, det är fakta, vetenskap – en naturlag.

En ny tanke behövs. En insikt. En inspiration. Nya tankar, insikter och inspiration kommer inte från att i panik leta i det vi redan vet, de kommer när vi slappnar av – hur många gånger har du inte fått dina bästa idéer i duschen, när du diskar, är på gymmet? Precis detta fenomen är vad vi kan tillämpa när vi märker att vi fastnat i stress, ilska, sorg eller obehag. Släpp taget, fokusera på det du vill, alternativt, tänk på neutrala saker, lyssna på bra musik, låt hjärnan vila.

När du är uppslukad av stress fråga dig själv vad du vill. När du träffar någon som är arg, oförskämd, rädd, stressad fråga dem vad de vill. Inte i form av VAD FAN VILL DU?!?!?! (även om det är långt bättre än att anklaga, verbalt attackera och försöka komma på en svidande replik.) Utan lugnt och sansat, vad vill du, egentligen? Det kan ta en stund innan svaret dyker upp, men det svaret är långt viktigare än svaret på vad du INTE vill, vad du vill undvika, vad du är rädd för.

Oavsett om det är ditt barn som får ett utbrott, en kollega som bär sig åt som en oförskämd idiot, din partner som är orättvis eller kränkande, ge dem en chans att lugna sig och fråga sedan “vad vill du”? Det bryter den aggressiva energin, tunnelseendet och negativa tankespiralen och energin, din intelligens byter riktning till att öppna sig mot det du VILL ha. Det fungerar i princip som att stoppa någon, även dig själv,  från att rusa rakt över ett stup och istället se en möjlighet att fortsätta vägen fram och faktiskt njuta av färden.

 

Inför Almedalen – vem kommer tala om SKILLNADEN?

Almedalsveckan, ett politiskt jippo med gigantisk mediaövervakning sätter igång om ca en månad. Hittills har denna vecka där redan uppblåsta egon servas med årets trenddrink inte förändrat särskilt mycket. Om de istället för att klappa varandra i ryggen och fortsätta sitt tunnelseende hade avkrävt varandra ansvar för det samhälle de skapat och försökt lära sig något av det, hade det kanske åtminstone gett dem själva några nya insikter.

Politikerna har skapat subgrupper i samhället länge nog – arbetslösa, sjukskrivna, invandrare, äldre, ungdomar, skolbarn, kvinnor, män eller baserat på religion, sexualitet eller etnicitet. Dessa begrepp lägger grunden för lagstiftning, för regelverk, för åtgärder och allehanda politiska övergrepp som i bästa fall känns daterade och i sämsta fall vansinniga.

Den här modellen av politik kan aldrig öka jämlikheten. Politikerna själva tillhör en grupp som i princip står utanför dessa etiketter, det är de som i sin intellektuella lättja eller begränsning, ställer sig till doms över en annan människa med stöd av dessa grovt tillskurna förklaringsmodeller.

Istället säkerställer den här versionen av “politik” att människor far illa, blir utsatta för maktmissbruk och att de grundläggande mänskliga rättigheterna, som vi alla är överens om, dagligen åsidosätts.

Det är skillnad på att vara “arbetslös” på grund av outsourcing, effektivisering eller vikande efterfrågan efter femtio års yrkesverksamhet och att vara “arbetslös” på grund av att du just fllyttat till Sverige utan språkkunskaper eller formell utbildning. Helt olika insatser behövs.

Det är skillnad på att bli sjukskriven för att ha brutit armen eller fått en fysisk skada som försämrar rörligheten i kroppen och att mentalt kollapsa av stress. Olika insatser behövs.

Det är skillnad på att “bli pensionär” mot sin vilja och att vara utsliten och behöva vila från arbete. Det är skillnad på att vara en “invandrare” som vill fungera och integreras i svenskt samhälle och att flytta hit, förakta samhället, enbart ställa krav på sociala bidrag eller skattefinansierad etablering av den egna kulturen/religionen. Det är skillnad på hur barn lär sig saker – och det är skillnad på vad de behöver kunna.

Det är skillnad på vad vi vill tro och tänka och på att vi blir äldre, att jobben försvinner, att vi blir sjuka, har kön, eller föddes in i en etnicitet. Politiska åtgärder måste självklart anpassas efter de förutsättningar som individen ges. Trosuppfattningar och sexuella preferenser hör inte till dessa förutsättningar. Att tänka och tro fritt är inte samma sak som att kräva att samhället ska anpassa sig efter det. Men samhället måste däremot anpassa sig efter de sakliga förutsättningar som existerar, lika för alla. Hur svårt kan det vara?

För att få ett diversifierat samhälle att fungera måste vi naturligtvis tillämpa en diversifierad politik, vilket betyder att vi med utgångspunkt från de gemensamma nämnarna, vågar se skillnaden på å ena sidan sakliga skäl och å andra sidan tycke och smak.

Att som idag, räkna med att åtgärdslösningar, lagar, regler och styrmedel som är baserade på “one size fits all” och som tillämpas med manisk rigiditet och bokstavstroende ska främja ett samhälle med harmoniska och balanserade individer  är lika intelligensbefriat som att tro att du “blir en kvinna” för att du klär dig i kjol.

Grundförutsättningarna finns där, mänskliga rättigheter, barnens rätt i samhället, likaberättigande oavsett sexuell läggning, religion, kön och ålder. Religionsfrihet, yttrandefrihet etc etc. Den individuella hänsynen och anpassningen måste handla om saklighet och sunt förnuft.

Diversifierad politik, blundar inte för skillnaderna, den handlar om saklig TILLÄMPNING  & PRIORITERINGSFÖRMÅGA, frågan är om det finns tillräckligt med sunt förnuft i Almedalen eller övriga samhället för att förstå det.