Det är som mörkast före gryningen…

Jag vet inte hur många gånger jag försökt trösta mig själv med den meningen, upprepad som ett mantra. Så många gånger när jag befunnit mig i mörkret, när jag tagit ett djupt andetag och gjort mitt yttersta för att se ljuset i tillvaron. Det har fungerat, jag är fortfarande här.

Jag ser det fortfarande, ljuset, mest i min privata sfär. Men när jag ser ut genom fönstret till övriga världen är det mörkt. Aldrig förr har jag förlorat tron på människan så totalt. Aldrig förr har så mycket elände, dumhet, grymhet nästlat sig in, genom nyheter, genom sociala media, trots att jag verkligen gör mitt bästa för att välja bort det. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag säkert lyckats bättre, det är lättare att leva i sin egen värld när man inte är beroende av andra, men jag är fortfarande i händerna på denna masspsykos av intelligensbefriat liv. Det är det som gör det svårt, ibland nästan omöjligt att värja sig.

Det är som att se världen, livet självt, sväljas av ett monster och jag undrar hur jag, vi, som fortfarande väljer ljuset ska klara oss. Jag skulle vilja flytta, flytta till en värld, till varelser jag känner igen. Till en värld där människan är klok och god, där samarbete, vänlighet och respekt för livet råder. Där glädjen över allt underbart som finns här är normen. Där humorn, lekfullheten och förtjusningen över livets rikedom får skuggorna att blekna.

Jag har förskräckt sett hur mänskligheten förändrats, till ett månghövdat odjur, som jag inte känner någon som helst gemenskap med längre. Tack och lov finns ljusglimtar kvar och i min övertygelse om att ljuset ändå alltid kan skingra mörkret väljer jag återigen att upprepa; det är som mörkast före gryningen.

Just nu kan jag mest likna mänskligheten vid en gammal kastrull med intorkad gröt som någon försöker rengöra. Först måste man låta den stå i varmt vatten så att de torra grötresterna mjukas upp. Men trots att det är ett försök att få kastrullen ren, ser det första resultatet av rengöringen mest ut som om allt blivit värre. Äckliga rester av gammal skit flyter upp till ytan, grumlar vattnet och måste tömmas. Men med tålamod och målmedvetenhet börjar kastrullens skinande insida skymta. En del rester får man skrapa bort, använda en riktigt hård tvättsvamp, gnugga, använda hett vatten och mycket diskmedel. De är envisa. Men så småningom är kastrullen ren.

Ungefär så ser världen ut härifrån. Mänskligheten är som den där grötkastrullen. Just nu har vattnet börjat göra verkan och all skit flyter upp till ytan. Gamla trosuppfattningar, gamla övertygelser om fientlighet och rädsla. Men ju mer vi ser dem, ju tydligare ser vi också att de måste bort, ner i avloppet med dem. När man städar blir man ofta lite skitig själv. Men det är det värt, om resultatet är en ren, skinande blank kastrull. Min rädsla nu är att vattnet ska ta slut, orken ska ta slut, hoppet ska slockna och vi lämnar kastrullen i sitt mest eländiga skick. Jag fortsätter att dra djupa andetag med blicken fast riktad mot ljuset – och hoppas att gryningen snart är här.

 

Advertisements

NEJ, psykisk ohälsa är ingen “nobelprisfråga”

Nu lägger regeringen ytterligare 500 miljoner på att minska psykisk ohälsa. I artikeln, här, ställer reportern frågan; “Var brister samhället?” till Annika Strandhäll, som svarar: “Det är nobelprisfrågan.”

Det behövs dock inga superforskare eller specialistläkare för att berätta för Strandhäll “vart samhället brister”.

Samhället brister i kunskap. Bland annat hos dem som är ansvariga för läroplaner och utbildningsutbud i skolan om man ska döma av hur barn mår idag.

Barn behöver idag, mer än någonsin förr, lära sig hur man hanterar sina känslor, sin stress och få utbildning i konsten att leva väl, rent generellt. Idag lämnas de över till en skola där prestationskrav, konkurrens, stress och kaotiska miljöer är standard. Barn har ingenstans att vända sig när de mår dåligt, utom möjligen till sociala medier eller varandra. Men när en blind leder en blind blir resultatet att den “psykiska ohälsan ökar”, självklart.

Vi kan inte heller räkna med att föräldrarna vet mer, tyvärr. De är i sin tur jagade av krav på jobbet, dålig ekonomi, prestation och en hög stress. Inte för att de är utan ansvar, bara ett konstaterande av fakta. Det är nästintill omöjligt att begära av en sönderstressad hjärna att den ska ta balanserade beslut. Den fungerar helt enkelt inte optimalt.

Att hantera stress är därför det absolut viktigaste ämnet, den viktigaste kunskapen som alla, inte bara barn och nyanlända, behöver lära sig. Ju mer förståelse du har om hur kroppen reagerar på konstant stress, ju mer ökar dina chanser att hålla dig frisk, både psykiskt och fysiskt.

Vår fysiska hälsa blir lidande av konstant stress inte bara vår psykiska. Därför behövs också ett helhetsbegrepp inom hälsa – inte uppdelad i psykisk respektive fysisk, som om vi kunde separera kroppen från psyket. Att vi gjort det så länge är en bidragande faktor till att folkhälsan försämrats.

Långtidssjukskrivningar och den ökande ohälsan för barn och unga är bevis för detta. Att Strandhäll kallar frågan “nobelprisfrågan” visar hennes totala brist på insikt och kunskap. Det här är varken komplicerat eller obegripligt.

Det finns massor av saker att göra, att lära ut, som skulle ha enorm effekt på detta område, långt större effekt än fler psykologer och psykiatriker. Som vanligt är regeringens enda åtgärd – ett klent försök att städa upp resultaten av en usel politik.

Strandhäll och övriga ansvariga är välkomna att kontakta mig – om de vill lösa problemen. Kunskapen finns, det gäller bara att applicera den.

Dags för en statskupp?

Vad kan medborgare göra i ett land när statsmakten misslyckas med precis allt? När sittande och tidigare regeringar medvetet har saboterat möjligheterna för landets befolkning att leva och överleva? En statskupp?

Klart är att något måste ske – och helst igår.

Vi har en Försäkringskassa som stryper och tar livet av de som blivit sjuka.

Vi har en Arbetsförmedlingen som straffar arbetslösa, vilket är som att piska hungriga offer i svältkatastrofer för att de inte äter.

Vi har ett rättsväsende som friar kriminella och straffar brottsoffer.

Vi har en sjukvård som är patientfarlig.

Vi har en äldrevård där föräldrarna till oss ligger och dör i misär.

Vi har en skola där barnen far illa och där de elever som tar sig igenom går ut med bristande kunskaper och stressdiagnoser.

Vi har pensionärer som lever på svältgränsen om ens det.

Misslyckade? Det är bara förnamnet. Under tiden sitter regering och riksdag och tar beslut i en fiktiv värld, en värld enbart de lever i. En värld där de ger sig själva höga löner, förmåner och ett liv helt utanför det de är satta att styra över.

Idag finns inga alternativ inom den etablerade politiken. Medborgargarden, medborgarregering, generalstrejk där vi alla gemensamt lägger ner arbetet, rösta blankt, civil olydnad…..? Jag har inte svaret, men gör vi inget nu tror jag inte vi har långt kvar till giljotiner, tjära och fjädrar för de ansvariga. Eller alternativt att regeringen tar till militären för att stävja folkets vrede. Vi har sett det förr, vi vet hur det går när tillräckligt många blir tillräckligt förbannade.

 

 

 

 

 

Varför ska vi lyda lagen?

I det här landet, som numera mest kan beskrivas som ett dåligt skämt, en parodi på ett samhälle, är lagen och rättssystemet lika meningslösa som en cykel för en fisk. Vi skulle i princip lika gärna kunna skicka en inbjudan till alla våldtäktsmän och grovt kriminella i världen och ge dem frikort.

Här i Sverige kan du våldta vem du vill, gärna i grupp, helt utan konsekvenser. Du kan misshandla och slå sönder vilken kvinna du vill – lämna henne blodig, med ett förstört underliv och glatt gå vidare med dina polare. Det gör ingenting. Sveriges lagar och rättssystem har lika mycket effekt på brottslingar och våldsverkare som ett fängelse av spindelväv. Eller ännu mindre.

Förmodligen kommer du också få skadestånd för att vi tog upp din tid med att fråga varför du gjorde så här. Några hundratusen kanske skulle passa?

Varför någon ska lyda lagar och regler i Sverige blir alltmer svårt att svara på. Uppenbart är ju att de som bryter mot vad de flesta trodde var lagar, klarar sig helt utan påföljder. Det är nog dags att vi alla, lite sådär till mans börjar skita i rättssystemet. Vill vi ha något kan vi bara gå in i närmsta affär och ta det. Om vi inte får jobb kan vi råna en bank, om vi blir sjuka kan vi kidnappa någon i regeringsställning och be om lösensumma. Det är ju bara småsaker i jämförelse med en gruppvåldtäkt.

Sverige har blivit ett skämt, ett löjeväckande exempel på hur ett land kan misskötas. Numera vill ingen längre säga att man är svensk, inte bara för att det genast dyker upp en mobb som skriker “rasist”, utan mer för att man inte vill vara en del av det land som så totalt misslyckats med allt och som nu används som varnande exempel i omvärlden. “Die Dumme Schweden” har  fått en helt ny dimension.

När jag läser, helt utan förvåning, att de som deltog i gruppvåldtäkten i Fittja frias känner jag att sista spiken i kistan nu är väl inslagen. Sveriges lag, Sveriges rättssystem kan ingen ta på allvar längre. Det finns helt enkelt ingenting att hålla sig till längre, det finns ingenting i den svenska samhällsapparaten att lita på.

Kvar finns bara enskilda människor som fortfarande har begåvats med sunt förnuft, som känner ansvar, som fortsätter att göra sina jobb, “i samhällets tjänst” – ett samhälle som för länge sedan förverkat sin rätt till någon som helst lojalitet.

 

Hur känns det att vara handläggare på Försäkringskassan

Hur känns det att välja att varje dag i sitt liv gå till ett arbete där man vet att man förstör livet för en eller flera medmänniskor – “man följer reglerna”? Att befinna sig i en slags Sophies val-situation varje dag. Nej, jag tänker inte försvara handläggarna, jag bara undrar hur man kan leva med sig själv när “jobbet” handlar om att sparka på de svagaste. Med Sophies val menar jag att många av dem står inför pest eller kolera; fortsätta att dra undan överlevnadsmöjligheter för sjuka eller hamna i “utanförskap” själva om de lämnar jobbet. Ett val som de svenska politikerna har skapat, som inte på något sätt är riktigt, nödvändigt eller har någonting med ett fungerande samhälle att göra. Ett val som är helt befängt, vansinnigt och rättsvidrigt oavsett från vilket håll man ser på det.

Ungefär som när man ser gamla krigsfilmer, när nazisterna hotade med att döda familjemedlemmar om man inte själv dödade judar. Skillnaden är inte så himla stor. Varje avslag för en vanlig människa som blivit sjuk, som kämpar dagligen bara för att gå upp ur sängen, för att vara stark för sina barn, för att våga tro på livet, är många gånger likt en dödsdom. Och en hel del tar också sina egna liv när de inte orkar längre.

Cecilia Udin, se nedan, är en sådan handläggare och “nationell samordnare” som inte har några som helst problem med att göra sitt “jobb”. För henne fungerar “vi följer bara lagen och rådande rättspraxis” som en slags frikort. För henne är det OK att göra i princip vad som helst “bara man följer lagen”. Cecilia Udin hade klarat sig fint i naziTyskland.

“Cecilia Udin, nationell samordnare på Försäkringskassan, anser inte att de gör fel när de hänvisar till “lättare arbeten”, utan att precisera vilka slags jobb de menar.

– Det är inte Försäkringskassans roll att utpeka något specifikt arbete. Vi följer bara lagen och rådande rättspraxis, säger hon.” (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6841524)

Som man brukar säga – “allt som behövs för att ondskan ska segra är att goda människor inte gör någonting“. Huruvida Cecilia Udin egentligen är en god människa låter jag vara osagt, men just dessa människor som “bara följer reglerna” oavsett hur dessa regler ser ut eller vilken effekt de har i verkligheten – utgör, om inte ren ondska, så definitivt en mycket nära släkting till ondskan.

Hur känns det för Cecilia “Scrooge” Udin och hennes kollegor, när de vaknar på julaftons morgon och vet att alla de sjuka människor som de kallsinnigt gett avslag på sjukpenning, får spendera julen, inte bara sjuka, utan också fattiga? Hur smakar den där skinkmackan? Märker de ens de otaliga spöken från det förgångna som står runt omkring dem, som, får man förmoda, mest önskar att de ska sätta mackan i halsen.

 

 

 

Ge ditt barn tid i jul

Barn behöver inte tusen prylar. Barn behöver lugn och ro och en massa kärlek. Kärlek betyder tid, tid när nu lyssnar, tid när du pysslar, tid när ni leker, tid när ni är tysta tillsammans. Barn lär sig tidigt att inte be om just tid. De lär sig att nöja sig med en ny pryl istället. Men det förändrar inte fakta. Barn behöver din tid.

Barn behöver din uppmärksamhet, ditt intresse, ditt engagemang. Och nä, det handlar inte bara om att “följa med på träningar” eller skjutsa hit och dit. Det handlar om den där tiden du inte tar dig, den där tiden som går åt till tusen andra, mindre viktiga saker. Som att stressa till gymet, som att städa som en galning innan jul, som se din favoritsåpa på TV eller vad det nu kan vara.

Ditt barn behöver din tid lika mycket som vi alla behöver solen. Du är barnets sol, de första fem-sju åren i första hand, men även fortsättningsvis. Du är den som har förmågan att värma, att lugna, att nära och ge barnet allt det som behövs. Det är roligt med nya prylar, men det kan aldrig ersätta din uppmärksamhet och ditt engagemang.

Om du blir stressad av att läsa det här, om du tänker; “hjälp, jag räcker inte till”!! så läs lite till. Saken är den att när du inser att din tid är viktigare än nästan allting annat, inser du också att du alltid både har och är “tillräcklig” – allt ditt barn behöver är nämligen dig och din kärlek. Den bär du med dig, den finns alltid tillgänglig. Det är bara när du du låter stressrösterna inombords, de där rösterna som kommer från media, från andra sönderstressade föräldrar eller vänner, de där som säger att dina kvaliteter som förälder sitter i plånboken, som du förlorar det ur sikte.

Ta ett djupt andetag, och sen ett till. Lyssna, observera, engagera dig och du kommer att se när ditt barn behöver dig nära. Ingenting du kan köpa kan någonsin bli lika viktigt.

Jag tror på Tomten

Jag tror på Tomten. Det tog mig ganska många år innan jag trodde på Tomten, men nu gör jag det definitivt. I mitt barndomshem var det inte så mycket prat om Tomten vad jag kan minnas. Vid ett tillfälle, tror jag, kom en granne utklädd, men jag tyckte hans tomtemask var otäck, och lätt genomskådad, så jag var inte imponerad. Tomten var mer som ett skämt när jag växte upp. Jag tyckte förstås om julen, maten, att man fick presenter, granen och godsakerna, men Tomten fanns bara som en prydnad. Små nissar i granen, vackra porslinstomtar på bord och hyllor, några små garntomtar som klättrade i mossan på adventsljusstaken.

Men så blev jag mamma. Och Tomten blev viktig. Den där magiska känslan av förväntan, av att precis allt är möjligt och att det är något helt underbart och glädjande som kan ske. Inte den där andra förväntan som jag levt med i alla år – av att en katastrof måste avvärjas, bränder måste släckas och jag måste vara på min vakt. Nej, jag kände hur julpyntet, glittret, tomtarna, ljusen och stämningen i vardagsrummet om kvällen när bara julgranen var tänd, förde med sig en känsla av lugn, av trygghet, av glädje, av mys, av glada förväntningar.

Jag ville se glittret i min dotters ögon, det där lite andaktsfulla, som när man smyger, tyst och vet att något underbart är på gång. Vi såg julfilmer, vi julpysslade, tomtar gjorda av toarullar, flörtkulor och bomull till skägg, julänglar av kräppapper, glanspapper och tyll. Vi förberedde oss för Tomten. Det var inte ofta någon synlig Tomte kom, men vi visste att han ändå var där. Natten till julafton var allra bäst. Man kunde känna förväntan som en varm, ljuvligt doftande nybakt paj i hela hemmet. Det var pirrigt att gå och lägga sig och underbart att vakna på julaftonsmorgon. Vi visste ju att någon gång under natten skulle Tomten besöka oss, omgiven av ett skimmer av glädje skulle han tyst “ho-ho-hoa” och lämna ett paket.

Tomten, var inte så mycket Tomte, som just den där känslan av att vara mitt i en underbar saga, en glädjefylld, en lätt magisk förundran och ändlös kärlek till varandra. Lika påtaglig som om själva Tomten stått där mitt i rummet. Ett bevis på att livet kan vara just så, en djup suck av lättnad.Tomten får oss att välja det, åtminstone en gång om året.

Jag tror fortfarande på Tomten. På kraften i Tomtens verk. Kraften i att påminna oss om att vi faktiskt kan leva i kärlek, i en önskan om att göra varandra glada, om dofter som gör att hela kroppen slappnar av, om skimrande ljus och en övergripande lekfullhet. Som att vakna på morgonen och helt plötsligt befinna sig i ett stort varmt leende, en varm famn och en känsla av att vara älskad, trygg och barnsligt förväntansfull.

Jag älskar Tomten, han är med mig under hela året. Varje gång jag tänder ett levande ljus, varje gång jag blir påmind om hur mycket jag älskar min dotter, varje gång jag tänker ut någon glad överraskning till någon, när jag känner den där värmen sprida sig i bröstkorgen. Då vet jag att det är Tomten som gör sig påmind.

 

Ett grundlurat folk

Pensionsåldern ska höjas – “höjningen anses vara nödvändig för att pensionssystemet inte ska urholkas” – igen? Pensionssystemet har redan urholkats, av förskingrare inom pensionsfonder ivrigt påhejade av tidigare regering.. Och, som vanligt är det inte förskingrarna, de kriminella som får betala utan vi, skattebetalare.

Om en folkomröstning skulle ske om detta skulle det garanterat inte gå igenom, det går tvärtemot vad skattebetalarna vill. Men i demokratin Sverige, råder inte demokrati. I Sverige har medborgarna ofrivilligt istället satts under överförmyndare – regering och riksdag. Skattebetalarna “måste arbeta längre” för att riksdag och regering vill ha in mer pengar – men de talar inte om med vad. Att det råder en extrem åldersdiskriminering på arbetsmarknaden som  rvingar många kompetenta människor över 50 till arbetslöshet nämns inte ens i sammanhanget.

En höjd pensionsålder skulle möjligen kunna gälla människor som går ut på arbetsmarknaden idag, inte de som betalat in skatt under, många gånger, mer än de 44 åren det talas om. Att göra på det här viset kan naturligtvis inte ses som något annat än att regeringen och riksdagen, nuvarande och tidigare, har grundlurat två generationer av Sveriges befolkning. De har inte “bara” förskingrat pengarna som betalats in, de tar också bort möjligheten för dessa människor att få åldras i värdighet.

Förr talade man om ett fåtal “fattigpensionärer” och idag säkerställer regering och riksdag att denna grupp nu ökar katastrofalt “för att inte urholka pensionssystemet”. “Alla måste jobba längre” upprepas med febrig intensitet – men ingen vill svara på frågan – var? Var ska vi jobba längre? I skattesubventionerade låtsasanställningar? Urholkar inte det statens finanser?

Om de hade hållit sig till att ge människor friheten att jobba längre, om de vill och kan – hade det varit ett steg i rätt riktning. Istället visar de, i sina prioriteringar av användningen av skattemedel, att de med bestämda steg och utan tvekan tänker fortsätta att åt fel håll. “En bred uppgörelse” – ja inte bredare än den lilla klick av ryggradslösa amatörer som idag utgör vår regering och riksdag.

Bokstavstrogna myndigheter – “såna är reglerna”

När myndigheternas personal inte förstår att regler, påbud och anvisningar ska utgöra ett ramverk utan agerar som om varje bokstav måste åtlydas, har vi ett samhälle som inte är gjort för människor längre. En teknisk manual, en handbok i hur din bil fungerar, den kan man följa ordagrant, applicera och förmodligen lyckas. Men en handbok i hur man ska hantera sjukskrivna, arbetslösa, immigranter – det vill säga människor – blir rent farlig om den följs slaviskt.

Det finns inte längre utrymme för sunt förnuft, för individen, för en bedömning som utgår från mänsklighet. Människor kan inte behandlas som teknik, även om många skulle önska det – för att göra saken enklare, eller som det för det mesta är, för att spara pengar. Det fungerar inte i vården, inte i skolan, inte på arbetsmarknaden – inte någonstans.

Myndigheter, precis som skolan, vården och andra samhälleliga serviceinrättningar, förhåller sig till regler och lagar, som om de vore absoluta. Förmodligen för att alltid kunna hänvisa till dessa regler och lagar och slippa ta ett eget ansvar. När vi använder regler och ramverk på detta sätt, som absoluta istället för som rekommendationer och ramverk, blir alla de tjänster som dessa samhällsorganisationer ska tillhandahålla inte längre funktionella. Men det struntar man också i, huvudsaken är att “man följer reglerna”.

Vi har slutat att se på resultatet och istället anser vi att resultatet enbart ska vara att respektive inrättning “har följt reglerna”. Som om det är viktigare än syftet med hela verksamheten.

Att vara bokstavstrogen är att frånsäga sig allt ansvar, är att ignorera sitt eget sunda förnuft, är att omyndigförklara sig själv. Och ändå är det just det våra myndigheter är! Är det konstigt att vi, som dels betalar för denna verksamhet (skattebetalare), och som ibland behöver deras hjälp, inte längre har något som helst förtroende för dem??

 

 

Annika Strandhäll – en fegis

Annika Strandhäll har ett jobb att sköta, men när hon riskerar att ställas till svars – i TV eller hos LO, så vägrar hon att debattera, alternativt lämnar lokalen innan någon hinner ställa frågor. Hon har till och med uttryckt att hon inte vill stå och svara på frågor om alla dessa fall nästa år. Jag förmodar att de sjuka som råkat oerhört illa ut på grund av den svenska s k “sjukförsäkringen” ska be henne om ursäkt – eller?

Att sjukförsäkringen fungerar illa är en underdrift. Massor av människor har fått sina liv förstörda, inte av den ursprungliga åkomman, men av Strandhäll & Companis inkompetens och feghet. Det är ingen nyhet. Det har sett ut så här under många år nu. Strandhäll säger att hon inte “är nöjd” – nej, det blir väl jobbigt när man får kritik för att man är inkompetent kantänka.

Hon ska komma med “nya” förslag under 2018 lovar hon. Vad är det som är så förbannat svårt med det här? Förslag på vad kan man undra. Hennes mål tycks mest vara att “slippa” stå till svars. Halva befolkningen protesterar och ansvarig minister gör inget annat än springer och gömmer sig, alternativt stoppar huvudet ännu längre ner i sanden, Det borde ha räckt med att en person blir sjukare av “sjukförsäkringen”, att en person kallas “arbetsför” trots flertalet läkares intyg om motsatsen, för att initiera förändring.. Istället gör föregående och sittande regering precis tvärtom.

De uppmanar myndigheten att strypa ersättningen för sjuka och har sen mage att bli irriterade för att de ställs till svars!!?

För de som är sjuka och blir helt utan pengar finns ingen tid att vänta på att Strandhäll ska göra sitt jobb, på att regering och riksdag ska göra sitt jobb. Låt hela patrasket på Rosenbad gå utan inkomst tills de åtminstone börjar göra rätt för sig.. Då skulle vi se snabba resultat. Hade det gällt deras egen ersättning hade de inte gått och gömt sig vid debattillfällen, inte heller hade de smitit undan från något tillfälle att kräva sin rätt. Då hade de i höga tonlägen talat om hur viktigt det är att staten fungerar. Det är så man mår illa.