Känslor/förnuft, hjärta/hjärna är inte varandras motsatser

Det pågår en slags ensidig debatt som oftast går ut på att känslor är förnuftets motsats, eller om man vill uttrycka det med hjälp av våra fysiska organ, att hjärtat är hjärnans motsats. Det visar hur illa det är ställt med gemene mans förståelse för hur en människa fungerar. Det är först när hjärta och hjärna är i harmoni som man “vet” någonting, det är då man agerar klart och tydligt och inte har några tvivel.

Fakta och saklighet är naturligtvis viktiga komponenter, men utan den känslomässiga samstämmigheten, det vill säga att det utifrån våra förutsättningar som levande kännande varelser “känns rätt” haltar resonemanget. Vi är en gång för alla just kännande varelser och den oerhörda brist på bildning om just känslor och hur de påverkar oss och livet i stort skapar en slags enfaldig debatt där känslor tillskrivs kvinnor och förnuft är något som främst män har tillgång till. Det är inte bara fullständigt befängt utan också ofruktbart och ineffektivt. Att beskriva känslor och förnuft som om de vore varandras motsatser kommer aldrig att leda oss mot en djupare förståelse av livet, oss själva eller något annat heller för den delen.

En annan viktig faktor i denna icke-fråga, är att det finns en skillnad mellan affekt och känsla. Affekt är en mer ytlig reaktion, där vi låter emotionella reaktioner styra vårt tänkande, medan känslan ligger djupare och mycket väl kan samverka med intellektet.

Affekt är när vi reagerar i blindo, när vi så att säga kopplar ur hjärnan helt och hållet, något som ofta inte resulterar i annat än animositet. Å andra sidan, att enbart lyda hjärnan och alltid sträva efter att enbart tillföra fakta uppfattas lika obalanserat och oengagerat. Vi berörs inte av ett mekaniskt bemötande.

Jag har tidigare skrivit om den känslomässiga anorexin samhället lider av, där affekt ofta belönas med stora rubriker, medan fakta inte säljer några lösnummer. Affekt används för att uppröra, för att trigga, för att påverka människor till att välja svart eller vitt. Det används för att det fungerar. Det fungerar för att de flesta människor inte kan skilja på affekt och känsla. En känsla har lång livslängd medan affekten oftast är mer kortlivad (även om den kan triggas gång på gång på gång…). Du blir förbannad när någon kör bil illa, när någon kallar dig något nedsättande, när vädret är för kallt, för varmt, när du slår tån i bordsbenet, när lunchen är osmaklig eller illa serverad…exemplet är oräkneliga och du kan själv fylla i vad som saknas, men du vet också att inget av det är något du känner en djup oro inför, eller är ens reaktioner som på något sätt är livsviktiga. En känsla är något som definierar vem du är, den stannar kvar hos dig – ofta hela livet. Den handlar om hur du vill leva, vad du prioriterar, vad som gläder dig, hur du bemöter andra människor och hur du hanterar livet i stort. Den är alltså inte flyktig och det är det som också gör att den är viktig, lika viktig som förnuftet, sakligheten och eventuella fakta.

Känslan kompletterar förnuftet, den fyller i tomrummen och skapar en helhet, en tyngd. Utan den känner du att något i ditt liv saknas. Känslan tillsammans med förnuftet utgör grunderna för vad vi allmänt kallar för “mänsklighet” men kanske framförallt är det förutsättningen för vishet.

När du ställs inför nya “fakta”, ny “information” som ifrågasätter det du en gång trodde du visste är det därför viktigt att reflektera, att “smaka på” det nya och se om det är något du känner att du kan få både hjärta och hjärna att acceptera. Ibland kanske din hjärna direkt säger OK, ibland inte, och ibland kanske du “bara” känner att det finns något viktigt att inhämta även om din hjärna protesterar vilt.

Om fler lärde sig att skilja på affekt och känsla, det vill säga den kortlivade reaktionen och den underliggande djupa övertygelse som känslan signalerar hade vi kommit bra mycket längre i den mänskliga utvecklingen och på allvar kunnat börja skapa och etablera ett samhälle och en kultur där känsla och förnuft lever i harmoni.

Är svenskar känslomässigt förstoppade?

Känslor, fy vad jobbigt, både egna och andras. Det finns en slags “norm” i det här landet som gör gällande att känslor bara är för de där obalanserade, de där som aldrig är sakliga, aldrig har något av värde att komma med. Näe, tacka vet jag de där som aldrig höjer rösten, som aldrig svär, som inte blir sentimentala eller skrattar högt.

Det ses som “vuxet” och “professionellt” att vara känslomässigt förstoppad, eller snarare bedövad av rädsla, vilket ofta är grundorsaken till alla dessa människor som går genom livet utan några känslouttryck. Alla känslor ska behärskas. Man ska inte låta sina känslor synas, det är som att blotta strupen. Fast det är klart, har man druckit alkohol – då får man vara både aggressiv, gråtmild och högljudd.

Vi har ingen tradition av att uttrycka känslor i det här landet, det talas inte om känslor, annat än i nedsättande termer, vi till och med medicinerar för att slippa känna, antingen på egen hand eller med hjälp av kemiska substanser utskrivna av någon välvillig läkare. Inte ens barn får visa känslor, det tyder, enligt “expertis” på att barnen ska diagnosticeras och medicineras. Som vuxna ställer alla dessa kvästa och förbjudna känsloyttringar till en hel del problem.

Under många år försökte jag övertala Skolverket med flera att införa emotionell intelligens, det vill säga förmågan att hantera sina känslor på schemat, men möttes av ett kompakt motstånd och total brist på intresse trots att känslomässig analfabetism, eller förstoppning, är så utbredd. Att hantera sina känslor betyder att man erkänner och tillåter dem – KÄNNER DEM – och att man kan uttrycka dem utan att skada andra. Det betyder däremot inte att man strävar efter att inte känna något alls!

Många gånger blir det skrattretande att se människor med dessa nollade nyllen men lika ofta obehagligt. Vad händer när de når bristningsgränsen? Vad händer med deras inre, med deras hälsa, med de människor som lever med dem? Misshandel, våld, missbruk och självmord och andra destruktiva beteenden är inte ovanligt.

Ingen gillar att vara fysiskt förstoppad, det är till och med ok att prata om. Det finns en förståelse för att om vi stoppar i oss en massa så måste det ta vägen någonstans. Inget konstigt med det. Men att vi har känslomässiga reaktioner, i princip hela dagarna, reaktioner som likt för mycket mat tvingas att stanna i systemet, dag ut och dag in som resulterar i obehag, obalanser och sjukdom, det är tydligen något heeelt annat.

Att känna eller inte känna – DET är frågan

Trtos att vi idag vet att känslor är en naturlig del av livet har vi svårt att hantera känslor som ilska, sorg och rädsla. Vi förstår på ett mentalt plan att känslor är OK, men vi har en del inom oss som är fullt och fast övertygad om att de är farliga. Under barndomen var det många av oss som inte gavs tillåtelse att uttrycka ledsenhet, ilska eller rädsla. Våra föräldrar, som inte heller var bra på att hantera känslor uppmanade oss på olika sätt att inte visa dessa känslor, alls. Kanske kände vi skam över vår ilska, våra tårar eller vår oro och för oss, just då och där, blev det en fråga om överlevnad att inte visa dessa känslor. för ett barn är det livsviktigt att inte bli utesluten ur familjen eller gruppen, och även om våra föräldrar inte hade för avsikt att överge oss fysiskt, kände vi oss övergivna av dem när de öppet visade sitt ogillande eller brist på förståelse för våra känslor.

Det blir därför automatiskt för oss att stänga ner, stänga av, inte för att vi inte förstår bättre, för det gör vi ofta som vuxna, utan för att rädslan för att känna dessa känslor har funnits med oss så länge och är så integrerad i vårt nervsystem att vi kanske inte ens märker att vi gör det. Problemet med det är att vi så småningom märker att även vår glädje, vår uppsluppenhet, känsla av trygghet och tillförsikt dämpas. Vi kan kännas oss stumma eller låga mest hela tiden och livet tycks ha förlorat sin tjusning.

Vi kanske lärde oss att känslor tydde på att vi var svaga, det var svagt att gråta, det var svagt att visa ilska, det var svagt att erkänna att vi var rädda. Det är inte sant. Det kräver en hel del mod att känna det vi känner, att tillåta känslorna och att hantera dem. Vi vill inte explodera och såra någon eller bära oss dumt åt och vi vill helst inte börja gråta – utom när vi är ensamma.

Känslan av ilska, en kraftfull känsla som inte behöver utmynna i en explosion, kan vi känna ändå, vi kan låta den finnas, vi kan erkänna den och ta en time out om vi behöver för att låta den flöda genom kroppen. Gråten känns som som en värk i halsen när den inte får tillåtelse att finnas till och vi vet alla hur smärtsamt det kan kännas och vi har alla erfarenhet av tillfällen då vi svalde och bet ihop om tårarna.

Trots att vi idag vet så mycket bättre har vi inte ändrat beteende. Känslor ses fortfarande som ett tecken på svaghet, på att vi har förlorat kontrollen och till och med att vi inte är att lita på. Som om en väl kamouflerad krutdurk som kan explodera vilket ögonblick som helst skulle vara mer pålitlig. Känslor är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på mänsklighet. En människa som kan hantera och uttrycka känslor behöver aldrig ljuga, behöver aldrig manipulera sin omgivning. Det är pålitligt. Det kräver mod. Det kräver styrka.

Det är hög tid att vi slutar höja alla dessa neutrala sammanbitna eller ansträngt glättiga uttryck till skyarna. Vi ser dem överallt, våra politiker, våra mediamänniskor, s k kändisar och “experter” av olika slag. De går omkring som osäkrade handgranater och skadar de inte sin omgivning så skadar de definitivt sig själva. De förlorar sin omdömesförmåga, de förlorar sitt sunda förnuft, de blir passivt aggressiva eller värre. Deras inre kamp för att kontrollera och styra sina känslor gör att de inte längre kan tänka klart.

Ju mer vi försöker att sluta känna, för att det är obekvämt och skambelagt, ju sjukare blir det samhälle vi lever i. Vi blir som de där psykopaterna eller “levande döda” vi ser skräckfilmer om.

Om ditt vardagsrum är fyllt med sopor, gamla matrester, mögel och råttor kommer det inte förändras för att du målar om fasaden på huset. Samma sak gäller ditt inre.

“Strypsex är typ normen”!?!?!?!?

När dog kärleken? Jag blev inte meddelad, var det en begravning, eller fick kärleken bara dö, ensam i glömska?

I den här artikeln på SVT talar unga människor om sex, länk. Inte nog med att “strypsex” är normen, det är tydligen också normalt att “stoppa fingrarna i halsen” och “dra i håret”. Uppenbarligen har porren tagit död på kärleken för yngre generationer. Sex handlar numera om rädsla, smärta, förnedring, skam och allt annat som ju porr representerar. Det är naturligtvis inte sex, det är inte ens sexuellt. Bara för att könsorganen är inblandade handlar detta inte om sex.

Eller så ska vi helt omdefiniera sex till en “act of violence” och då funkar det. Men att ens sätta ihop ordet sex med “stryp” är ett tecken på en djup förvirring och skevhet. När porrindustrin står för “sexualundervisningen” kan det inte gå på något annat sätt. Porr har ingenting med sex att göra utan är en industri som gör stora vinster på människor emotionella ohälsa.

Sex i sin naturliga, organiska form är ett uttryck för kärlek, för den obegripliga dragningskraften vi kan känna till en annan människa, önskan att komma nära, att nå den här personen på ett så intimt plan att vi knappt kan urskilja gränsen mellan “dig och mig”. Det är en dragningskraft som väcks av känslor, av en vilja att höra samman, att utforska närheten, ett djupt behov av att älska och bli älskad. Sex kallades förr just att “älska” med varandra.

Att unga människor idag ser porrindustrin som läromästare när det gäller kärlek, sex och intimitet är tragiskt och djupt olycksbådande. Vi ser unga män som får erektionsproblem, eller blir beroende av att sitta framför datorn och lockas in att utsätta sig för alltmer eskalerande vansinnigheter på skärmen eftersom den automatiska antändningen behöver allt starkare stimuli för kicka igång. De använder Viagra-produkter för att kunna ha stånd i timmar, vilket ingen kvinnlig varelse tycker är önskvärt, by the way. De unga kvinnorna rakar maniskt sina könsorgan och väljer kläder, underkläder och beteenden som härmar efter de porrtrender som råder. Sex, om man nu vill uppleva något extraordinärt, är en företeelse som inbegriper och i princip bygger på den känslomässiga responsen, och då talar jag inte om en lokal retning i könsorganen. Som i allt annat så är det inte kvantiteten som avgör tillfredsställelsen utan kvaliteten.

Om du känner att rädsla, skam, förnedring och smärta måste höra ihop med dina erfarenheter handlar det inte om sex, det handlar om tidiga känslomässiga skador, trauman och smärtsamma upplevelser som kräver något helt annat än porrimiterande möten för att läka ut. Samma sak gäller om din lust kräver fetisher, det vill säga, döda objekt eller klädesplagg för att vakna. Därutöver finns ju i porren också en mängd företeelser som, jag hoppas och tror, att flertalet ändå fortfarande anser vara sjuka. I princip alla dessa perversioner och avarter handlar om en exploatering av våra innersta känslor. De som anlitar porrsidorna har blivit duperade, grundlurade och vilseförda av en industri som inte kunde bry sig mindre om deras lycka eller välbefinnande utan som istället går över lik för att tjäna en hacka oavsett vem som blir lidande.

För typ tio år sedan skrev jag en bok om sex, porr och kärlek: Det Kåta Hjärtat? Läs den!

Ibland blir jag så trött på den “andliga” rörelsen

Den s k andliga rörelsen tycks ofta vara eniga om att vi till varje pris ska ha som mål att inte reagera känslomässigt. Att det mest upphöjda och beundransvärda är att inte känna, inte bedöma någonting överhuvudtaget. En del hävdar att så länge vi reagerar så har vi obearbetade trauman som behöver komma upp till ytan. Jag håller med om att många delar är konstruktiva och användbara när det gäller att hantera känslor, men att målet skulle vara att vi som människor inte reagerar och inte bedömer, (de använder oftast dömer) olika livssituationer ser jag som destruktivt. Det är inte alltid våra reaktioner handlar om begravda trauman och negativa mönster, det är heller inte alltid något dåligt att döma, eller bedöma något som icke-önskvärt.

Det är absolut en av de viktigaste uppgifterna vi har – att bli medvetna om vad som påverkar våra känslor, att reflektera och få insikter om hur vi har påverkats att bli och vara som vi är. Medvetenhet är alltid av godo. Medvetenhet hjälper oss till självförståelse och därav följer en ökad förståelse för andra. Vi lär oss hantera känslosvall och reaktioner på ett mer konstruktivt sätt och kliver ur uppfattningen om att vi är offer för våra känslor som vi är maktlösa emot. Allt det är kanonbra och oerhört viktigt. Men steget till att vara en människa som går genom livet utan reaktioner och utan att döma, eller bedöma det som sker i våra liv känns inte livsbejakande och framförallt inte särskilt människovänligt.

Hur skulle världen se ut om vi människor, eller djur för den delen, enbart vandrade omkring som observationsstationer, inga reaktioner, ingen uppfattning om önskvärt eller inte önskvärt. För min del skulle det vara som att leva i en slags skrämmande twilight zone. Djur har, många gånger i mina ögon bemästrat det här med känslor, inte medvetet kanske och inte bemästrat så till vida att de betvingar eller enbart observerar sina känslor men bemästrat på ett produktivt sätt. Hur trist skulle det inte vara om en superlycklig hundvalp låg kvar i sitt hörn, utan att vifta på svansen, utan att gny och hoppa och demonstrera sin glädje, eller om en katt inte väste åt något den tycker illa om? Det anser inte jag är något att eftersträva.

Dock är det många i den andliga rörelsen som bestämt hävdar att reaktioner och även bedömningar, eller dömande, visar på en människa som har “lååååångt” kvar. En del medger att reaktioner är OK, så länge vi inser att känslan som dyker upp är vår egen och därför är upp till oss att hantera, men de är inte särskilt många. De allra flesta som sprider andliga budskap gör det med en slags målbild där vi egentligen inte har några känslor, utom möjligen kärlek förstås, där vi med blida leenden och inga reaktioner går genom livet som en slags vänlig sommarvind. Det är den målbilden jag väljer att opponera mig emot. Dels för att jag inte ser den som mänsklig men också för att ingen levande människa någonsin kommer att nå den – och tack och lov för det!

Missförstå mig rätt. Jag är den första som rekommenderar att vi blir medvetna om våra känslor, att vi lär oss vilka händelser och uppfattningar som ligger bakom, ofta uppfattningar som vi lärt oss barndomen, en del missuppfattningar och en del som har ett livslångt värde. Medvetenheten och villigheten att lära känna oss själva och förstå hur och vad vi känner är lika viktig som att äta näringsrik mat. Det är också viktigt att vi tillåter oss att känna det vi känner, både på gott och ont, utan att skrämmas av det eller tro att vi måste agera ut dessa känslor mot eller med andra människor. Vissa känslor kan vi uppleva som obekväma och smärtsamma, men även dessa behöver få kännas, de är en del av en helhet. Det är inte farligt att känna, det som orsakar elände och smärta är när vi identifierar oss med dem, alternativt gör motstånd mot känslan, Då är just konsten att observera känslosvallet, inklusive de tankar som följer av stor vikt. Så länge vi accepterar att våra känslor är våra egna, att känslor inte är farliga (trots stigmat som fabricerats ute i samhället och i våra relationer) utan nödvändiga är vi på säker mark. Känslor är energi som är i rörelse, precis som allting annat och när vi försöker stoppa dem, gör motstånd och skambelägger oss själva för att vi har dem, då kan de dels bli starkare och svårare och hantera och i en del fall också vara skadliga.

Precis som kallt eller varmt vatten vill vi kunna ha tillgång till båda, ibland för att dricka ett glas iskallt vatten, ibland för att värma oss i ett bad. Likadant är det med känslor, vi behöver dem alla och vi mår inte bra eller vill ha enbart ljummet vatten. Ju mer vi tillåter oss själva att känna flödet av känslor, varma och kalla, ju mer levande känner vi oss. Förmågan att döma eller bedöma är integrerat i förmågan att vara medveten om sina känslor – det är inte något vi ska försöka undvika eller utrota. Ju mer medvetna vi är om vad vi känner och varför, ju mer medvetna är vi om vilka val som är bra för oss. Det är inte samma sak som att utan reflektion, utan medvetenhet döma ut en människa eller företeelse eftersom valet är medvetet.

När den andliga rörelsen i sin iver att framstå som just andlig, marknadsför ett slags tillstånd utan reaktioner, utan dömande (medvetna val) som det optimala anser jag att de inte bara lurar sig själva utan också gör andligheten en otjänst. Att vara andlig som människa handlar aldrig om att ignorera den fysiska kroppens behov, den känslomässiga eller den mentala och enbart belöna den andliga, då är vi inte i balans. För min del tror jag just kompetensen och insikten om hur vi integrerar samtliga delar är det ultimata. Jag tänker också att just utmaningen med att kunna leva i harmoni i denna dualistiska värld, där vi alltid väljer mellan det ena och det andra, är själva essensen i äventyret att vara människa.

Att vidhålla att reaktioner och därmed dömande är något vi ska sträva efter att vara utan kommer aldrig att föra oss mot verklig andlighet, verklig helhet eller ens sann kärlek. Vi är, var och en av oss, allting, vi är mörka, ljusa och allt mitt emellan i olika variationer, att medvetet omfamna detta komplexa faktum och lära oss att medvetet äga vår egen, helt unika variation – där någonstans börjar vi närma oss att vara hela människor. Andligheten är bara en del av den mänskliga upplevelsen, de andra delarna behöver respekteras och älskas på samma sätt. Så, sträva inte efter att vara andlig på bekostnad av de andra vitala delarna som hör till mänskligt liv, sträva efter att bli medveten, både om det du förstår och den något mer ödmjuka; medvetenheten om allt det du fortfarande inte har en aning om.

Kunskapen om människans behov är undermålig

På TV4:s morgonprogram i helgen pratades det om ökningen av barn som mår dåligt, sjävskadebeteenden och värst av allt barn med självmordstankar. .Råden som ges är att “vara där” med barnen, att “inte fråga” och att försöka ta med barnen på “nya aktiviteter”. Generella och bra råd, men hur mycket hjälper de om vi inte tar upp eller ens förstår orsaken. Eller orsakerna. Det finns naturligtvis inte en lösning som passar alla, inte heller handlar det om en enda orsak, som ska elimineras. Men det är ofta vad alla såna här “debatter” eller reportage går ut på. “GE OSS EN QUICKFIX!!!”

Det som slår mig varje gång är hur låg kunskapen om människans känslomässiga behov är, och till följd av det, hur våra relationer haltar och lämnar mycket att önska.

Barn behöver få närhet och kärlek hela sin uppväxt. Tålmodiga vuxna, som skapar ett tryggt utrymme för barnet att i lugn och ro lära sig om omvärlden och livet. Vuxna som tar sig tid, som förstår och har kunskap om vad barnet behöver i de olika utvecklingsstadierna. Det betyder att vi vuxna, när vi spenderar tid med barnet måste sätta våra egna behov åt sidan  stundtals, att vi måste bemästra vårt behov av omedelbar tillfredsställelse och ge barnet vår hundraprocentiga uppmärksamhet. Färdigheter som, om du tänker efter,  ger goda förutsättningar för alla våra relationer att utvecklas harmoniskt.

Kärleken, den hundraprocentiga närvaron och aktiviteter och tillvaro som anpassats efter barnets ålder och förutsättningar är nyckelkomponenter för att barn ska växa upp till känslomässigt starka och medvetna individer. Kärlek som är lika självklar när barnet är gnälligt, vägrar äta ditten eller datten, provar för femtionde gången om det kommer ett lugnt och bestämt “nej” när hon eller han drar i en sladd. Som känner trygghet i att uttrycka både glädje, sorg, frustration eller ilska utan att förlora den kärleken, som ju är barnets livsluft. En kärlek som inte villkoras som en belöning, utan som finns där – alltid, oavsett.

Under de första sju åren av barnets liv, installerar du både operativsystem, programvara och appar i barnets medvetande som kommer påverka barnet under hela dess livstid. Det är ett viktigt jobb, det viktigaste faktiskt. Det gäller att välja program och appar som verkligen passar barnets medfödda och helt individuella personlighet och förutsättningar. Operativssystemet är den villkorslösa kärleken och är universellt.

För att fortsätta med datorliknelsen; ju mindre du förstår om hur en dator fungerar, ju svårare blir det att fixa ett virus, en skadlig app eller något annat problem på egen hand. En dator blir däremot inte besviken, känner sig stressad eller felaktig för att den överlämnas till en expert. Barn däremot som känner att mamma och pappa “inte förstår sig på det” känner sig ofta utlämnade och som om det är något “allvarligt fel” på dem. Orsaken ligger dock oftast hos föräldrarna, vilket gör det enormt viktigt att de tar sitt ansvar, att de söker hjälp hos experter, att de erkänner för barnet att de missat något och vill lära sig bättre sätt. Att de går igenom och delar barnets känslor av otillräcklighet, ensamhet och rädsla tillsammans istället för att “skicka barnet på lagning”.

För att komma tillrätta med att barn fungerar dåligt måste kunskapen om människans behov ges hög prioritet. Att undervisa barn och vuxna i hur känslor fungerar, hur vi kan hantera dem och livets upp- och nedgångar och att på så vis öppna dörren för en oändligt mycket större förståelse för varandra är i mina ögon det absolut viktigaste vi kan göra, för våra barn och för i princip allt annat också. Ju färre människor som agerar i affekt som om de inte kan styra sina handlingar och känslor, ju värre kriser, större motsättningar och fler stridighet har vi att kämpa med. Som det är i det lilla är det i det stora.

 

Hur känns det

Hur känns det? När jag frågar människor hur det känns, börjar de genast intellektualisera istället för att beskriva hur det känns. Hur känns det? -Ja  du vet det har varit skitmycket på jobbet och lillkillen bröt armen, så…. Fill in the blanks. Förklaringarna om varför vi känner något är långt vanligare än vad vi känner.  Om vi svarat på frågan hade det kanske istället låtit så här: Jag är orolig och känner en hård knut i magen,  det känns som om jag inte räcker till, som om  jag inte har tillräckligt med kraft, jag är spänd jämt, som om jag levde i en krigszon. Men så svarar vi oftast inte, vi går direkt till förklaringen och orden kamouflerar och skjuter själva känslan åt sidan. Vi förklarar för att den som frågat ska förstå och godkänna hur vi känner särskilt om vi känner något annat än att livet är fantastiskt..

Ibland har vi inga direkta förklaringar, vi vaknar “på fel sida”, vi känner oss utmattade, irriterade, ängsliga eller till och med “på topp” utan att veta varför. Att känna sig på topp är ju inte så påfrestande, men att känna att något saknas, att man inte är glad, inte har någon energi, det är inte lika lätt att ignorera i längden, inte ens att ignorera för en dag. Den där tyngden inombords, fast “vi har mat för dagen och tak över huvudet”. Inte nog med att vi känner oss lite låga, vi får också dåligt samvete för att vi inte är glada, “det finns ju så många som har det mycket sämre”.  Med ett barskt: “get over it!” låter vi känslan förpassas till något mörkt gömsle inombords och när någon frågar; Läget?  ler vi stelt och säger: Fint, kanon!.

Pressen att alltid känna sig på topp, att alltid vara energisk, att alltid vara “på” och leva i turbofart, gör oss trötta. Det blir obalans i systemet. Ingen människa är alltid glad, pigg, positiv och glättig. Ingen. Det är inte skamligt att vara ledsen, att vara håglös, trött eller till och med ängslig. Men idag är det många som till och med tror att de är psykiskt sjuka om de känner någon av dessa känslor under en tid.

Om vi inte accepterar både ebb och flod när det gäller glädje, harmoni och känslomässig balans blir vi som uppskruvade leksaker med bara halva spektrat av känslor. Så kallade “negativa känslor” är lika viktiga. De talar om för oss när någon har passerat vår inre gräns, de talar om för oss när vi behöver ta en liten paus från omvärlden och gå in i vår inre värld.. De talar om för oss att vi just då, inte är i stånd att ta några stora beslut, särskilt inte om vi är oerfarna i känslornas värld.

Vi lever i en tid när det svart-vita synsättet har blivit norm till allas vår nackdel. Ibland är man bara ganska nöjd, inte hysteriskt lycklig, ibland känner vi oss lite deppiga, men inte självmordsbenägna, känslor är lika rika och nyanserade som en färgpalett, de kommer i grader, inte i antingen eller. Förmodligen är det därför känslor anses som icke önskade idag, de kräver att vi öppnar oss för både komplexiteten och enkelheten i livet, helheten med andra ord. Men det motsägelsefulla i det här är att ju mer du lär känna nyanserna, ju mer du ger vågor av både sorg, ilska, upprymdhet och allt det andra tillåtelse att finnas, att kännas utan att döma, utan att göra vissa känslor fel och oönskade, ju större möjlighet har du att befinna dig i harmoni.

När du har öppnat dig för den rikedom av känslor du är kapabel till och accepterat dem, blir du inte längre rädd för dem. När rädslan ger vika gör kärleken och visheten entré. Utan känslomässig intelligens, kompetens och erfarenhet känner du dig maktlös, som ett offer för dina känslor som du inte kan styra och kontrollera. När du har vågat dig in i känslornas värld, bekantat dig med dem, låtit dem kännas så förstår du visheten i paradoxen: Den enda kontroll som existerar är ingen kontroll.