Känslor/förnuft, hjärta/hjärna är inte varandras motsatser

Det pågår en slags ensidig debatt som oftast går ut på att känslor är förnuftets motsats, eller om man vill uttrycka det med hjälp av våra fysiska organ, att hjärtat är hjärnans motsats. Det visar hur illa det är ställt med gemene mans förståelse för hur en människa fungerar. Det är först när hjärta och hjärna är i harmoni som man “vet” någonting, det är då man agerar klart och tydligt och inte har några tvivel.

Fakta och saklighet är naturligtvis viktiga komponenter, men utan den känslomässiga samstämmigheten, det vill säga att det utifrån våra förutsättningar som levande kännande varelser “känns rätt” haltar resonemanget. Vi är en gång för alla just kännande varelser och den oerhörda brist på bildning om just känslor och hur de påverkar oss och livet i stort skapar en slags enfaldig debatt där känslor tillskrivs kvinnor och förnuft är något som främst män har tillgång till. Det är inte bara fullständigt befängt utan också ofruktbart och ineffektivt. Att beskriva känslor och förnuft som om de vore varandras motsatser kommer aldrig att leda oss mot en djupare förståelse av livet, oss själva eller något annat heller för den delen.

En annan viktig faktor i denna icke-fråga, är att det finns en skillnad mellan affekt och känsla. Affekt är en mer ytlig reaktion, där vi låter emotionella reaktioner styra vårt tänkande, medan känslan ligger djupare och mycket väl kan samverka med intellektet.

Affekt är när vi reagerar i blindo, när vi så att säga kopplar ur hjärnan helt och hållet, något som ofta inte resulterar i annat än animositet. Å andra sidan, att enbart lyda hjärnan och alltid sträva efter att enbart tillföra fakta uppfattas lika obalanserat och oengagerat. Vi berörs inte av ett mekaniskt bemötande.

Jag har tidigare skrivit om den känslomässiga anorexin samhället lider av, där affekt ofta belönas med stora rubriker, medan fakta inte säljer några lösnummer. Affekt används för att uppröra, för att trigga, för att påverka människor till att välja svart eller vitt. Det används för att det fungerar. Det fungerar för att de flesta människor inte kan skilja på affekt och känsla. En känsla har lång livslängd medan affekten oftast är mer kortlivad (även om den kan triggas gång på gång på gång…). Du blir förbannad när någon kör bil illa, när någon kallar dig något nedsättande, när vädret är för kallt, för varmt, när du slår tån i bordsbenet, när lunchen är osmaklig eller illa serverad…exemplet är oräkneliga och du kan själv fylla i vad som saknas, men du vet också att inget av det är något du känner en djup oro inför, eller är ens reaktioner som på något sätt är livsviktiga. En känsla är något som definierar vem du är, den stannar kvar hos dig – ofta hela livet. Den handlar om hur du vill leva, vad du prioriterar, vad som gläder dig, hur du bemöter andra människor och hur du hanterar livet i stort. Den är alltså inte flyktig och det är det som också gör att den är viktig, lika viktig som förnuftet, sakligheten och eventuella fakta.

Känslan kompletterar förnuftet, den fyller i tomrummen och skapar en helhet, en tyngd. Utan den känner du att något i ditt liv saknas. Känslan tillsammans med förnuftet utgör grunderna för vad vi allmänt kallar för “mänsklighet” men kanske framförallt är det förutsättningen för vishet.

När du ställs inför nya “fakta”, ny “information” som ifrågasätter det du en gång trodde du visste är det därför viktigt att reflektera, att “smaka på” det nya och se om det är något du känner att du kan få både hjärta och hjärna att acceptera. Ibland kanske din hjärna direkt säger OK, ibland inte, och ibland kanske du “bara” känner att det finns något viktigt att inhämta även om din hjärna protesterar vilt.

Om fler lärde sig att skilja på affekt och känsla, det vill säga den kortlivade reaktionen och den underliggande djupa övertygelse som känslan signalerar hade vi kommit bra mycket längre i den mänskliga utvecklingen och på allvar kunnat börja skapa och etablera ett samhälle och en kultur där känsla och förnuft lever i harmoni.

Är du trött på att pressa och pusha dig själv?

Jag tror inte jag är ensam om att känna mig trött, urless och till och med förbannad på den där känslan av att jag måste pusha mig själv för att mitt liv ska bli bättre, bra eller bara ok. Den där känslan, eller delen av mig som ständigt letar efter “förbättringsmöjligheter”. Som aldrig låter mig vila, helt och hållet, som trycker på för att jag ska träna, äta hälsosamt, skapa något, vara en god medmänniska, en bra husdjursägare, en klok vän, attraktiv, kreativ, dynamisk, framgångsrik, en fantastisk syster, mamma eller mormor eller något av alla tusen saker som kan dyka upp i tankarna.

Vi är alla, i olika hög grad, stöpta i den formen. Den där med att vi ska uppnå, kämpa, strida och pressa oss själva för att få “godkänt”. Oftast vinner vi mikroskopiska segrar över oss själva, vi kanske väljer sallad före en pizza, eller går uppför trappan istället för att ta hissen, vi tar ett djupt andetag och väljer att inte snäsa åt någon som bär sig åt som en idiot. Men är det värdefulla vinster?

Jag talar inte om ett visst mått av självdisciplin här. Jag talar om en slags inre oro, en känsla av att vi hela tiden väntar på den där dagen, det där ögonblicket när vi “har klarat det”. När vi ska få känna oss glada, obekymrade, lättade, levande, avspända och lekfulla och bara njuta av livet.

Men vi är ständigt på vår vakt, mot oss själva, mot våra känslor, mot våra reaktioner, mot omvärlden och mot livet självt. Bara när vi sover, eller låter oss distraheras tillräckligt av något annat känner vi oss lugna eller åtminstone inte fullt så vaksamma längre.

Vad tror vi ska hända om vi slappnar av, om vi njuter av ögonblicket, av lekfullhet och släpper DET STORA ANSVARET? Det där “stora ansvaret” som innebär att vi inte får leka längre, att vi inte får glömma att handla, laga mat, planera för morgondagen, vara goda kollegor, arbetsmyror, studenter. När vi skiter i att vara “produktiva” och låter varje dag ha ett stänk av semester. Med det syftar jag inte på när vi sjunker ihop i soffan eller släpar oss till sängen för att sova. Vad skulle hända? Faller världen i bitar, tar våra liv slut – eller är det kanske då de tar sin början?

Ja när vi är vuxna har vi mer ansvar, tveklöst, men måste det vara på bekostnad av vår upptäckarlust, vår lekfullhet, vårt barnasinne? För min del tror jag det är precis tvärtom. Vi är bättre vuxna, mer pålitliga, mogna, mänskliga och tar ansvar på ett mer medvetet sätt än det besinningslösa, tvingande och själsdödande sättet vi blivit lärda hör till “det vuxna livet”. Vi blir allvarliga, stressade, oroliga, tråkiga, bestämda, stränga, dömande, rigida istället för väl fungerande och harmoniska människor.

Det är klart att det måste finnas en balans mellan lek och allvar, men hur många kan säga att det är vad som råder i deras liv. Hade livet varit en gungbräda och allvar satt på ena sidan och lek på den andra så är jag ganska säker på att lek hade befunnit sig uppe i luften med fötterna dinglande mest hela tiden och aldrig fått någon verklighetsanknytning (när brädan nuddar marken). För inte nog med att vi redan arrangerat våra liv så att allvaret fått mest plats, vi har den där inre aspekten som dessutom gör sitt bästa för att öka på tyngden genom att ständigt påminna oss om vad vi mer kan uträtta. Leken är chanslös så länge vi lyssnar mer på pressen och pushandet.

Hela det konceptet med att vuxen i princip uteslutande betyder allvar och ansvar är ett falsarium. Vi blir inte “goda medborgare” eller människor av det. Snarare blir vi sjuka, deprimerade och förlorar livslusten.

Om någon sa till dig att du är en bättre människa om du bara andas in och aldrig andas ut skulle du förmodligen (förhoppningsvis) tycka det vore befängt. Det är i utandningen livet känns behagligt, härligt och lovande. Vi är inte här för att kontrollera livet eller än mer bisarrt – att överleva det – vi är här för att leva det! Det finns en liten berättelse som beskriver det här fenomenet:

En man stod vid en kraftfull flod som strömmade, forsade med naturens hela kraft. En vindpust fick honom att förlora balansen och han föll i det virvlande vattnet. Så fort han kom upp till ytan började han veva med armarna, sparka med benen, sträcka sig efter något han kunde hålla fast vid. Trots hans ansträngningar fördes han en bit bort och såg då en man som försökte få hans uppmärksamhet. Han hörde mannen ropa: “Sluta att streta emot, slappna av och låt floden ta dig dit den vill! Mannen var vid det här laget så trött och utmattad att han inte längre orkade kämpa emot, han lydde mannens råd och slappnade av. Med ens kände han hur floden bar honom, lätt och lekfullt och innan han visste ordet av hade han nått lugnare vatten, han kunde känna sanden under sina fötter och utan ansträngning reste han sig och gick den sista biten till land.

Orsaken till barns (och vuxnas) psykiska ohälsa

Det finns naturligtvis fler, men en av de absolut primära är att vi, alla, fostras till att tro att vi är maktlösa i oss själva. Att det vi behöver är andras godkännande, inte vårt eget. Jakten på godkännande från andra startar tidigt. Föräldrar, kompisar, lärare, chefer, älskare, samhället – alla använder ogillande för att “utbilda” och forma sina medmänniskor. När vi är små barn hänger vårt liv på att våra föräldrar eller vårdnadshavare gillar oss, men det är något helt annat och spädbarn är inte tillagsinställda – de skriker när de är hungriga, behöver blöjbyte eller bara kärleksfullt sällskap. De ligger inte och funderar över hur de ska få andras godkännande, de säger till när de behöver något.

Våra uppfostringsmetoder, skolan och samhället i stort använder sig av ogillande, av maktlöshet och rädsla för att “skapa harmoniska vuxna”. Det säger sig självt att det inte fungerar. Problemet med ogillande, kritik, utfrysning och annat är att det skapar program hos barnet, program som upprepas långt efter det att den aktuella situationen för kritiken har upphört. Kritiken, rädslan, maktlösheten internaliseras, det vill säga, det blir den inre rösten som ständigt varnar för andras ogillande. Även när “andra” runt omkring inte har en tanke på att kritisera, ogilla eller skrämmas.

Vi växer upp till ängsliga vuxna, inte mycket mer känslomässigt mogna än en sjuåring. Vi ägnar en oändlig massa energi till att försöka få andras gillande, medan kriget inom oss fortsätter. För det är där, det är dit vi måste gå för att finna trygghet och harmoni. Kriget som förs, eller den stora konflikten är mellan jaget och det skrämda egot som i brist på kunskap fortsätter att upprepa kritik, hot och ogillande i ett fruktlöst försök att hålla oss “trygga”. När vi växt upp är det inte längre vad andra tycker om oss, säger till oss som är den sanna oron, det är vad vi säger till oss själva om oss själva.

Barn behöver hjälp att utveckla det “goda Egot”. Ego-begreppet har kritiserats mycket och många använder det som ett skällsord. Men det “ego” som rättfärdigar egoism, grymhet, maktbegär, aggressivitet etc är egentligen inte vårt Ego, utan bara ett resultat av rädsla och maktlöshet tillsammans med den fruktlösa jakten på andras gillande. Vårt goda Ego, växer och utvecklas med hjälp av frågor som “vad tycker du?, hur känner du? vad är viktigt för dig?” Det Egot hjälper oss senare att stå upp för oss själva, att vara på vår egen sida, inte i krig med andra, utan bara lugnt och sansat på vår egen.

Idag handlar mycket i vår sociala fostran om att vi ska få andra att bete sig annorlunda, vi finner fel utanför oss själva, vilket också ökar maktlösheten. Sociala media bygger mycket på det, inte på grund av att sociala media eller internet i sig själva är av ondo, utan på grund av att vi fostras till att identifiera oss med en offermentalitet. “Om bara han, hon, den, det, dom, livet….var annorlunda” är det mantra vi utgår ifrån, där vi tror att lösningen ligger. Istället behöver vi ett mantra som ständigt påminner oss om att vi, själva har makten över våra liv, att det är vad vi tycker om oss själva som är viktigast. Om Kalle säger att vi är dumma i huvudet, kan det bara såra oss om 1) vi håller med Kalle eller 2) vi tycker att det är viktigare vad Kalle tycker än vad vi själva tycker.

En grundinställning som handlar om att utveckla självtillit, inre balans eller helt enkelt att vara överens med sig själv först och främst är nyckeln till känslomässigt och psykiskt välbefinnande. Det är det vi måste ändra på för att våra barn, och vi själva, ska känna oss starka, trygga, harmoniska och balanserade.

 

 

Vi kan så mycket bättre

Majoriteten av oss som bor här i Sverige är bra människor. Majoriteten av oss har sunda värderingar, vill inte skada andra, stjäla från andra eller bryta lagar. Vi vill leva, i fred, i harmoni med våra medmänniskor och göra vårt bästa för att våra familjer och vänner ska ha det bra och vara lyckliga. Det skrivs inte mycket om oss.

Media vill få oss att tro att livet är farligt att vi är chanslösa, mörkret är för stort, brottsligheten för hög, våldet för stort och skrämmande. Nej, jag är inte ute efter att göra någon slags Rosling här. MEN, faktum kvarstår, vi, det stora flertalet, är den kraft som behövs för att stoppa den här utvecklingen.

De “stora stygga vargarna” har under årtionden manipulerat och skrämt oss att vara tysta, att ge upp, att se på varandra med misstänksamhet och trängt in oss i ett slags överlevnadstillstånd där just överlevnad är det enda vi orkar ta itu med. “Det är ingen idé” eller “Sverige är förstört” och en uppgiven suck blir allt vanligare. Men tänk om det inte är så?

Våra värderingar är intakta. Vi vill gott, vi vill väl, vi vet vad som är rätt och fel, vi är generösa och har medkänsla. Vi är trötta på att vara rädda.

Vi behöver ett “uppvaknande”, och då menar jag inte i religiös mening. Inte heller ansluter jag mig till teorier om det “sovande folket”. Jag tror inte vi sovit, jag tror att vi varit skrämda från vettet. Det vi behöver vakna upp ur eller ifrån är den makt vi givit den lilla grupp  av mobbare som haft och fortfarande har makten i landet. De är bara mobbare och vi vet alla att mobbare är de räddaste och ofta fegaste av oss alla.

Istället för att låta dessa yrkesmobbare bestämma vem du är, ignorera dem! Inte för att förändra mobbarna. För att förändra din verklighet, dina barns och dina vänners. Lita på vem du är. Stå upp för den goda kraft du är, tala om det goda du är med om, den kompetens, den välvilja och vänlighet du är istället för att hoppa i avloppsströmmen och sucka över eländet. Det du fokuserar på expanderar.

Ja, det krävs mod att stå upp för det som är rätt, men det är alltid värt det. Börja hemma, börja med dig själv. Rensa ut nedsättande tankar och ord om dig själv, dina närmaste, jobbet eller omvärlden. Spä inte på rädslan, ilskan eller oron. När du inte kan förmå dig till att ge uttryck för glädje, för ärlighet, för respekt, var tyst.

Varje dag kan du välja om du vill ställa dig på yrkesmobbarnas sida och föra vidare och gynna det som skrämmer, förminskar och föraktar eller det som värnar, sansar och ökar det goda. Man brukar tala om ljusa och mörka krafter och det är viktigt att komma ihåg, att även en liten låga i ett stort mörkt rum får en del av mörkret att försvinna.

.

 

 

Name(required)

Email(required)

Website

Message

Submit

Δ

livet

Hur känns det

Hur känns det? När jag frågar människor hur det känns, börjar de genast intellektualisera istället för att beskriva hur det känns. Hur känns det? -Ja  du vet det har varit skitmycket på jobbet och lillkillen bröt armen, så…. Fill in the blanks. Förklaringarna om varför vi känner något är långt vanligare än vad vi känner.  Om vi svarat på frågan hade det kanske istället låtit så här: Jag är orolig och känner en hård knut i magen,  det känns som om jag inte räcker till, som om  jag inte har tillräckligt med kraft, jag är spänd jämt, som om jag levde i en krigszon. Men så svarar vi oftast inte, vi går direkt till förklaringen och orden kamouflerar och skjuter själva känslan åt sidan. Vi förklarar för att den som frågat ska förstå och godkänna hur vi känner särskilt om vi känner något annat än att livet är fantastiskt..

Ibland har vi inga direkta förklaringar, vi vaknar “på fel sida”, vi känner oss utmattade, irriterade, ängsliga eller till och med “på topp” utan att veta varför. Att känna sig på topp är ju inte så påfrestande, men att känna att något saknas, att man inte är glad, inte har någon energi, det är inte lika lätt att ignorera i längden, inte ens att ignorera för en dag. Den där tyngden inombords, fast “vi har mat för dagen och tak över huvudet”. Inte nog med att vi känner oss lite låga, vi får också dåligt samvete för att vi inte är glada, “det finns ju så många som har det mycket sämre”.  Med ett barskt: “get over it!” låter vi känslan förpassas till något mörkt gömsle inombords och när någon frågar; Läget?  ler vi stelt och säger: Fint, kanon!.

Pressen att alltid känna sig på topp, att alltid vara energisk, att alltid vara “på” och leva i turbofart, gör oss trötta. Det blir obalans i systemet. Ingen människa är alltid glad, pigg, positiv och glättig. Ingen. Det är inte skamligt att vara ledsen, att vara håglös, trött eller till och med ängslig. Men idag är det många som till och med tror att de är psykiskt sjuka om de känner någon av dessa känslor under en tid.

Om vi inte accepterar både ebb och flod när det gäller glädje, harmoni och känslomässig balans blir vi som uppskruvade leksaker med bara halva spektrat av känslor. Så kallade “negativa känslor” är lika viktiga. De talar om för oss när någon har passerat vår inre gräns, de talar om för oss när vi behöver ta en liten paus från omvärlden och gå in i vår inre värld.. De talar om för oss att vi just då, inte är i stånd att ta några stora beslut, särskilt inte om vi är oerfarna i känslornas värld.

Vi lever i en tid när det svart-vita synsättet har blivit norm till allas vår nackdel. Ibland är man bara ganska nöjd, inte hysteriskt lycklig, ibland känner vi oss lite deppiga, men inte självmordsbenägna, känslor är lika rika och nyanserade som en färgpalett, de kommer i grader, inte i antingen eller. Förmodligen är det därför känslor anses som icke önskade idag, de kräver att vi öppnar oss för både komplexiteten och enkelheten i livet, helheten med andra ord. Men det motsägelsefulla i det här är att ju mer du lär känna nyanserna, ju mer du ger vågor av både sorg, ilska, upprymdhet och allt det andra tillåtelse att finnas, att kännas utan att döma, utan att göra vissa känslor fel och oönskade, ju större möjlighet har du att befinna dig i harmoni.

När du har öppnat dig för den rikedom av känslor du är kapabel till och accepterat dem, blir du inte längre rädd för dem. När rädslan ger vika gör kärleken och visheten entré. Utan känslomässig intelligens, kompetens och erfarenhet känner du dig maktlös, som ett offer för dina känslor som du inte kan styra och kontrollera. När du har vågat dig in i känslornas värld, bekantat dig med dem, låtit dem kännas så förstår du visheten i paradoxen: Den enda kontroll som existerar är ingen kontroll.