Känslor/förnuft, hjärta/hjärna är inte varandras motsatser

Det pågår en slags ensidig debatt som oftast går ut på att känslor är förnuftets motsats, eller om man vill uttrycka det med hjälp av våra fysiska organ, att hjärtat är hjärnans motsats. Det visar hur illa det är ställt med gemene mans förståelse för hur en människa fungerar. Det är först när hjärta och hjärna är i harmoni som man “vet” någonting, det är då man agerar klart och tydligt och inte har några tvivel.

Fakta och saklighet är naturligtvis viktiga komponenter, men utan den känslomässiga samstämmigheten, det vill säga att det utifrån våra förutsättningar som levande kännande varelser “känns rätt” haltar resonemanget. Vi är en gång för alla just kännande varelser och den oerhörda brist på bildning om just känslor och hur de påverkar oss och livet i stort skapar en slags enfaldig debatt där känslor tillskrivs kvinnor och förnuft är något som främst män har tillgång till. Det är inte bara fullständigt befängt utan också ofruktbart och ineffektivt. Att beskriva känslor och förnuft som om de vore varandras motsatser kommer aldrig att leda oss mot en djupare förståelse av livet, oss själva eller något annat heller för den delen.

En annan viktig faktor i denna icke-fråga, är att det finns en skillnad mellan affekt och känsla. Affekt är en mer ytlig reaktion, där vi låter emotionella reaktioner styra vårt tänkande, medan känslan ligger djupare och mycket väl kan samverka med intellektet.

Affekt är när vi reagerar i blindo, när vi så att säga kopplar ur hjärnan helt och hållet, något som ofta inte resulterar i annat än animositet. Å andra sidan, att enbart lyda hjärnan och alltid sträva efter att enbart tillföra fakta uppfattas lika obalanserat och oengagerat. Vi berörs inte av ett mekaniskt bemötande.

Jag har tidigare skrivit om den känslomässiga anorexin samhället lider av, där affekt ofta belönas med stora rubriker, medan fakta inte säljer några lösnummer. Affekt används för att uppröra, för att trigga, för att påverka människor till att välja svart eller vitt. Det används för att det fungerar. Det fungerar för att de flesta människor inte kan skilja på affekt och känsla. En känsla har lång livslängd medan affekten oftast är mer kortlivad (även om den kan triggas gång på gång på gång…). Du blir förbannad när någon kör bil illa, när någon kallar dig något nedsättande, när vädret är för kallt, för varmt, när du slår tån i bordsbenet, när lunchen är osmaklig eller illa serverad…exemplet är oräkneliga och du kan själv fylla i vad som saknas, men du vet också att inget av det är något du känner en djup oro inför, eller är ens reaktioner som på något sätt är livsviktiga. En känsla är något som definierar vem du är, den stannar kvar hos dig – ofta hela livet. Den handlar om hur du vill leva, vad du prioriterar, vad som gläder dig, hur du bemöter andra människor och hur du hanterar livet i stort. Den är alltså inte flyktig och det är det som också gör att den är viktig, lika viktig som förnuftet, sakligheten och eventuella fakta.

Känslan kompletterar förnuftet, den fyller i tomrummen och skapar en helhet, en tyngd. Utan den känner du att något i ditt liv saknas. Känslan tillsammans med förnuftet utgör grunderna för vad vi allmänt kallar för “mänsklighet” men kanske framförallt är det förutsättningen för vishet.

När du ställs inför nya “fakta”, ny “information” som ifrågasätter det du en gång trodde du visste är det därför viktigt att reflektera, att “smaka på” det nya och se om det är något du känner att du kan få både hjärta och hjärna att acceptera. Ibland kanske din hjärna direkt säger OK, ibland inte, och ibland kanske du “bara” känner att det finns något viktigt att inhämta även om din hjärna protesterar vilt.

Om fler lärde sig att skilja på affekt och känsla, det vill säga den kortlivade reaktionen och den underliggande djupa övertygelse som känslan signalerar hade vi kommit bra mycket längre i den mänskliga utvecklingen och på allvar kunnat börja skapa och etablera ett samhälle och en kultur där känsla och förnuft lever i harmoni.

Tänk om det är något HEEEEELT annat som pågår….

Föreställ dig att du börjar märka att dina kollegor på jobbet beter sig lite annorlunda. Det är först inte så uppenbart, men du upplever att de undviker dig på olika sätt. De svarar inte på samma sätt och en del av dem verkar gå omvägar när du kommer förbi. Du känner dig sårad och besviken och börjar bli lite lätt förbannad. Inte ens din partner hemma vill lyssna på dina farhågor utan slår bort allt som inbillning. Nu börjar du bli riktigt orolig. Ska du få sparken? Vet folk något om dig som du själv inte vet? En dag på jobbet blir det jättetydligt att något är fel. Du kommer in i ett rum där fem av dina närmsta kollegor står och pratar och när du kommer in tystnar de allihop och ser oerhört skyldiga ut. Du känner hjärtklappningen, du vänder i dörren och sitter i ditt rum resten av dagen. När du kommer hem berättar du om eländet men din partner är helt oförstående och börjar prata om annat. När två veckor har gått och du inte vet varken ut eller in, känner du dig övertygad om att katastrofen är nära och blir vettskrämd när du ser chefen i korridorerna. Modstulet och med en tung känsla i magen öppnar du dörren till ditt hem, det är tyst och ingen verkar vara hemma. Du släpper portföljen på golvet, hänger av dig ytterrocken och plötsligt hörs ett öronbedövande GRATTIS till befordran! Du ser att alla dina kollegor, med din chef i spetsen bredvid din partner, finklädda och med champagneglas händerna. Alla skrattar och du förstår att hemlighetsmakeriet och de undvikande svaren har handlat om något HEEEEEELT annat. De har alla planerat en överrraskningsfest för dig!

Det är lätt att dra slutsatser utifrån rädsla men de är inte alltid de rätta slutsatserna. Ibland finns det folk i din omgivning, eller i största allmänhet, som vill dölja saker för dig. De är skickliga och oftast anar du bara att något inte är som det ska, men du vill lita på dom som du alltid litat på och därför slår du bort dina farhågor. Oftare än du vill erkänna bildar du uppfattningar om folk och händelser som du egentligen inte vet något om. Du känner att skvaller och sensationella rubriker, oavsett om det handlar om kollegor som berättar något i “förtroende” eller om det kommer från media och andra källor, oftast är överdrivna och inte särskilt trovärdiga, men ändå hemfaller du till att “välja sida” trots att du inte ens hört båda, eller alla.

Därför är det bra om du hejdar dig lite innan du tar parti för eller emot någon. Det är bra på samma sätt som det är bra att alltid be om en “second opinion” när det gäller läkare och deras diagnoser. Det är bra eftersom det ger dig tid och utrymme att ta reda på mer fakta.

Så istället för att låta dig dras med i strömmen av sensationella rubriker, skvaller och kanske helt grundlös eller felaktig “information” är det alltså bra att avvakta tills du vet lite mer. Att låta rädsla leda dig alternativt att alltid ge den som skriker högst rätt är att medvetet låta dina värsta farhågor och mardrömmar stå för både karta och kompass.

När du är i affekt, när känslorna stormar åt alla möjliga omöjliga håll, så ser du helt enkelt inte klart. I exemplet ovan var du säker på att du skulle få sparken, du vägrade att ta reda på fakta, du litade på din rädsla som enbart kunde se fara. All ilska, oro, nedstämdhet och alla katastroftankar – helt i onödan.

Att ta sig tid att överväga, att ta reda på fakta, att se vad som finns bakom människors beteenden INNAN man bildar sig en uppfattning är alltid att rekommendera. Det går rakt emot de sensationslystnas önskemål och gör att du inte låter dig ledas åt något håll förrän du VET mer. Kanske något att fundera över i dessa dagar av ständiga påbud om väntande katastrofer och entydiga riktlinjer för vems sida du ska välja?

Rösta inte i affekt #val2018

Det har varit och är många upprörda åsikter och “stormar” om läget i landet under ganska lång tid nu. Det har väl alltid funnits kritiker och skandaler, men de senaste åren har tonen i media, i politiken och hos gemene man haft en nivå som visar att sakligheten minskar och att den sansade tonen numera enbart lyser med sin frånvaro. Debatterna tycks gå ut på tämligen menlösa försök att komma med rappa repliker vilket är dömt att misslyckas när deltagarna inte är särskilt rappa.

Informationsvärdet i dagens politiska debatter är i princip lika med noll. Det är också skillnad på affekt och emfas. Affekt kan liknas vid en femårings “dumma dej” i sandlådan medan emfas handlar om övertygelse och eftertryck.

Media och en del av politikerna gör sitt bästa för att piska upp stämningen, få våra känslor att svalla och därmed våra beslut att fattas utifrån affekt. I affekt har vi mycket liten, eller ingen, kontakt alls med vår intelligens, vår kapacitet för eftertanke och långsiktighet. Vilket är precis vad de hoppas på.

Så innan du röstar, innan du tar några som helst viktiga beslut som kommer att få konsekvenser imorgon och framåt, ta ett djupt andetag. Eller ta några stycken. Känn och tänk efter vad du verkligen tror är rätt, om det nu finns något sånt alternativ. Men låt dig inte manipuleras in i ett tillstånd av upprördhet och affekt, ett reaktivt och föga intelligent utgångsläge. De politiker som mest använder detta sätt att få uppmärksamhet är just de som är beroende av ogenomtänkta, enfaldiga och ofta framstressade beslut eftersom de vet att deras politik är utan substans och faller platt till marken vid en djupare granskning.

Jag är den första som håller med om att svensk politik och svenska politiker idag är oerhört svåra att ta på allvar, men kom ihåg att valet bestämmer hur landet ska (miss)skötas under de nästkommande fyra åren. Så bestäm dig inte i affekt, för det är då manipulatörerna, de som enbart är ute efter makt för egen vinning, de med största EGOT, alltså de som är minst vuxna uppgiften och besitter minst kompetens och sunt förnuft, vinner.