Du har TVÅ öron och EN mun

Det finns en anledning till att vi har två öron och en mun, tänker jag. Det finns nämligen ett värde i att lyssna dubbelt så mycket som vi pratar. Trots detta obestridliga faktum är det många som i princip nästan har slutat lyssna. Självklart är det inte enbart för att vi ska lyssna mer och prata mindre som vi har två öron, men det är tänkvärt.

Att samtala med människor som inte lyssnar, som är låsta i sina resonemang är oerhört tröttsamt. Det slutar oftast med att den ena partern slutar tala helt och hållet eftersom det upplevs som meningslöst att inflika något som utan undantag faller för döva öron. Inte för att det som sägs är meningslöst, oviktigt, utan värde eller ointressant, utan för att viljan att kommunicera något, att dela med sig av något holkas ur. Självklart kan det bero på hur det som ska sägas levereras men oviljan, rent generellt att ta till sig något annorlunda, eller nytt, är många gånger obefintlig.

När en människa fastnat i sina tankemönster är upplevelsen lik den när en hel folkhop skanderar slagord, det är ett massivt motstånd. Ett orörligt intellekt med låsta banor där tankar som går utanför det redan tänkta, oavsett hur marginellt, har stelnat och därmed stagnerat. Hos denna människa uppstår inget nytt, inga insikter, inga “aha”-upplevelser. Där kommer talesättet eller den viktiga frågan: “Vill du har rätt eller vill du vara lycklig”, alternativt “Vill du ha rätt eller vill du vinna”? Att “ha rätt” blir det avgörande, även om det inte är “rätt”.

“Tala är silver – tiga är guld” har väl alla hört vi d något tillfälle. Det guld du kan tillskansa dig genom att tiga är naturligtvis ny kunskap, nya insikter, ny förståelse. Det innebär inte att jag på något sätt förespråkar att vi alla ska vara tysta och göra som vi blir tillsagda. Det är precis lika illa fast omvänt.

Dessvärre fastnar många människor vid den trotsiga treåringens inställning. JAG GILLAR INTE GURKA!!!! Föräldern frågar: Har du någonsin ätit gurka? -NEJ, MEN JAG GILLAR INTE GURKA!!

Kanske är det ett tecken på mognad, eller intelligens att faktiskt använda sina två öron för att lyssna och inte alltid låta munnen ta kommandot för att den egna uppfattningen om vad det än kan vara, hotas. Kanske är det egentligen det ENDA sättet för att växa, utvecklas och lära sig något nytt? Kan vara bra att påminna sig om lite då och då.

Kunskapen om människans behov är undermålig

På TV4:s morgonprogram i helgen pratades det om ökningen av barn som mår dåligt, sjävskadebeteenden och värst av allt barn med självmordstankar. .Råden som ges är att “vara där” med barnen, att “inte fråga” och att försöka ta med barnen på “nya aktiviteter”. Generella och bra råd, men hur mycket hjälper de om vi inte tar upp eller ens förstår orsaken. Eller orsakerna. Det finns naturligtvis inte en lösning som passar alla, inte heller handlar det om en enda orsak, som ska elimineras. Men det är ofta vad alla såna här “debatter” eller reportage går ut på. “GE OSS EN QUICKFIX!!!”

Det som slår mig varje gång är hur låg kunskapen om människans känslomässiga behov är, och till följd av det, hur våra relationer haltar och lämnar mycket att önska.

Barn behöver få närhet och kärlek hela sin uppväxt. Tålmodiga vuxna, som skapar ett tryggt utrymme för barnet att i lugn och ro lära sig om omvärlden och livet. Vuxna som tar sig tid, som förstår och har kunskap om vad barnet behöver i de olika utvecklingsstadierna. Det betyder att vi vuxna, när vi spenderar tid med barnet måste sätta våra egna behov åt sidan  stundtals, att vi måste bemästra vårt behov av omedelbar tillfredsställelse och ge barnet vår hundraprocentiga uppmärksamhet. Färdigheter som, om du tänker efter,  ger goda förutsättningar för alla våra relationer att utvecklas harmoniskt.

Kärleken, den hundraprocentiga närvaron och aktiviteter och tillvaro som anpassats efter barnets ålder och förutsättningar är nyckelkomponenter för att barn ska växa upp till känslomässigt starka och medvetna individer. Kärlek som är lika självklar när barnet är gnälligt, vägrar äta ditten eller datten, provar för femtionde gången om det kommer ett lugnt och bestämt “nej” när hon eller han drar i en sladd. Som känner trygghet i att uttrycka både glädje, sorg, frustration eller ilska utan att förlora den kärleken, som ju är barnets livsluft. En kärlek som inte villkoras som en belöning, utan som finns där – alltid, oavsett.

Under de första sju åren av barnets liv, installerar du både operativsystem, programvara och appar i barnets medvetande som kommer påverka barnet under hela dess livstid. Det är ett viktigt jobb, det viktigaste faktiskt. Det gäller att välja program och appar som verkligen passar barnets medfödda och helt individuella personlighet och förutsättningar. Operativssystemet är den villkorslösa kärleken och är universellt.

För att fortsätta med datorliknelsen; ju mindre du förstår om hur en dator fungerar, ju svårare blir det att fixa ett virus, en skadlig app eller något annat problem på egen hand. En dator blir däremot inte besviken, känner sig stressad eller felaktig för att den överlämnas till en expert. Barn däremot som känner att mamma och pappa “inte förstår sig på det” känner sig ofta utlämnade och som om det är något “allvarligt fel” på dem. Orsaken ligger dock oftast hos föräldrarna, vilket gör det enormt viktigt att de tar sitt ansvar, att de söker hjälp hos experter, att de erkänner för barnet att de missat något och vill lära sig bättre sätt. Att de går igenom och delar barnets känslor av otillräcklighet, ensamhet och rädsla tillsammans istället för att “skicka barnet på lagning”.

För att komma tillrätta med att barn fungerar dåligt måste kunskapen om människans behov ges hög prioritet. Att undervisa barn och vuxna i hur känslor fungerar, hur vi kan hantera dem och livets upp- och nedgångar och att på så vis öppna dörren för en oändligt mycket större förståelse för varandra är i mina ögon det absolut viktigaste vi kan göra, för våra barn och för i princip allt annat också. Ju färre människor som agerar i affekt som om de inte kan styra sina handlingar och känslor, ju värre kriser, större motsättningar och fler stridighet har vi att kämpa med. Som det är i det lilla är det i det stora.