“Jag har inte tid med dig – här ta en Ipad” – barns verklighet idag

Jag vet inte vad det är som hänt med föräldraskapet, men det ser inte bra ut. Barn, så små som två år, sitter med ipads och telefoner, varför? Har föräldrarna inte tid? Har förldrarna inte lust? Är föräldrarna lata? Ointresserade? Är det för att föräldrarna själva ska hinna kolla alla superviktiga (ironi) uppdateringar på FB och Insta ostört? Oavsett anledning är det en helt oacceptabel “utveckling”. Se länk till artikel svt nyheter

Barn behöver tid, barn behöver engagemang, barn behöver närhet, barn behöver uppmärksamhet, barn behöver känna att de är viktiga, värdefulla och älskade. Att lämna så små barn med en ipad är som att säga till dem: Jag har inte tid med dig, stör mig inte, du är jobbig när du vill vara med mig.  Inte ens en vuxen skulle känna sig älskad med det bemötandet, än mindre ett litet barn.

Det visar på en otroligt låg kompetens att överlämna barnen till elektroniken istället för att ta sig tid att vara med dem den tid de nu är vakna efter dagis. Tänk dig ett dagis där barnen sätts ned med en ipad hela dagen, med avbrott för lite mat – skulle du acceptera det? Varför accepterar du att det är ditt barns verklighet när det kommer hem? Tröstar du dig med att barnet haft aktiviteter på dagis så att du slipper – hur f-n tänker du?

Det är inte aktiviteterna i sig som är viktiga, det är samvaron. Särskilt samvaron med föräldrarna, de som ska vara den trygga famnen att landa i när livet känns tungt. Du kan inte köpa dig fri från det.

Jag vet inte vad orsaken till det här ligger, om kompetensnivån generellt när det gäller empati, förståelse och kärlek har sjunkit till rekordlåga nivåer, eller om föräldrar idag är så oerhört oförberedda på vad ett barn innebär och behöver från dem, eller någon slags självcentrerad lättja som gör att allt som tar tid från de egna behoven och önskemålen blir bortvalt. Oavsett anledning är det katastrofalt för de små.

Experterna snackar i nattmössan och säger att det “inte finns någon forskning, etc etc…” som skulle indikera att det här är eller inte är bra. Det grundläggande känslomässiga behovet för alla levande kännande varelser är att känna sig älskade och uppskattade – det vet “experterna”, det är väl dokumenterat i all forskning, det är enkelt att bevisa. Fråga dig själv vad du vill ha ut av en nära relation?

Det är en sak att någon gång ibland använda en Ipad eller en telefon som verktyg, tillsammans med barnet, på samma sätt som man använder en sagobok, kritor eller andra leksaker som bollar, klossar, lego etc. Men det är naturligtvis inte det jag syftar på här.

Du har fått möjligheten att vara förälder, att ta hand om ett nytt liv, som till en början är helt beroende av din kärlek, din tid, din förmåga att åsidosätta dig själv för barnets bästa, din intelligens, din uppmärksamhet. Din uppgift är att du ser till att det barnet aldrig behöver tvivla på att det är älskat, uppskattat och varmt välkommet in i din värld. Det är det tveklöst viktigaste du kommer uträtta i ditt liv.

 

När barnen inte längre har kön

De senaste årens s k “könsdebatt” som innebär att många barn idag inte får kalla sig flickor eller pojkar utan instrueras av vuxna att de inte har ett kön, alternativt att de får “välja” själva senare i livet”, är i min mening ett av de mest intelligensbefriade ämnen och missriktade “välviljor” i vår tid. Idag skriver två ministrar att vi ska få byta kön lika lätt som att byta underkläder, och Hakelius kallar det hela ett “experiment”. Jag är benägen att hålla med herr Hakelius, även om han väljer att hålla sig “öppen” för värdet i denna könsdebatt. Se här Juridiskt könsbyte förenklat & Experiment.

Det är en sak att informera barn om att olika aktiviteter inte är könsbundna, det vill säga att alla har rätt att leka med dockor, bilar eller vad det nu må vara oavsett kön. Det är något helt annat felaktigt informera barn om att kön är något de väljer som om det vore en färg på strumporna! Det är det inte, varken medicinskt eller psykologiskt. Om en liten pojke väljer att utveckla drag mer lika sina mammas än sin pappas, gör det honom inte till flicka. Han är fortfarande en pojke, en han som har sin specifika uppsättning av drag, av benägenheter och områden han trivs i.

Att låta påskina att kön är någon slags valmöjlighet,  är helt enkelt en lögn. Det är att medveten vilseleda och felinformera barn. Vi måste lära oss skilja på karaktärsdrag och fysiskt kön, det KAN inte vara så svårt.

Att du föds som pojke betyder till exempel att du har en penis, testiklar, prostata och förmodligen skäggväxt när du blir äldre, att du föds som flicka att du har en slida, livmoder, äggstockar, bröst, mens och inte minst förmågan att föda barn. Det betyder INTE att vissa yrken är förbjudna för dig, att du måste bete dig eller klä dig på ett visst sätt, allt det är påhitt.

Attt kalla barn för könlösa är lika verklighetsfrämmande som att säga att vi människor försökar oss genom delning. Eller att vi bara behöver andas in, aldrig ut, eller att begreppen varmt och kallt är absoluta begrepp. Vi människor har möjlighet att agera precis så “manligt” eller “kvinnligt” vi behagar, men det förändrar fortfarande inte våra fysiska kön.

De som tydligen har mest problem med “könsroller” är uppenbarligen alla de som aggressivt “kämpar” för att barn ska vara könlösa. Det är inte bara löjeväckande och fullständigt fruktlöst, det är att medvetet föra barn bakom ljuset, ljuga för dem och försöka tvinga dem att misstro sin egen kropp och sitt eget varande. Ska dessa aktivister också starta förskolor där vår ögonfärg, hårfärg, längd och hudfärg ska förnekas, beljugas och ignoreras, i tron att detta kommer att ge barnen möjlighet att växa upp utan “stereotyper”?

Att bli kallad ett “icke-kön”, ett “det” eller en “hen” när man växer upp främjar inte en frihet från könsroller. Det skapar däremot en helt skev bild av verkligheten. Att aktivt vägra acceptera och förneka den fysiska verkigheten definierades, åtminstone för några år sedan, som en “sinnesjukdom” och krävde professionell behandling. Den här debatten är ungefär lika intelligent som att upprört hävda att det är “fel” att vi inte kan andas under vatten och kasta i barn på djupt vatten med ankarkättingar kring fotlederna för att förändra det.

 

.