Du har TVÅ öron och EN mun

Det finns en anledning till att vi har två öron och en mun, tänker jag. Det finns nämligen ett värde i att lyssna dubbelt så mycket som vi pratar. Trots detta obestridliga faktum är det många som i princip nästan har slutat lyssna. Självklart är det inte enbart för att vi ska lyssna mer och prata mindre som vi har två öron, men det är tänkvärt.

Att samtala med människor som inte lyssnar, som är låsta i sina resonemang är oerhört tröttsamt. Det slutar oftast med att den ena partern slutar tala helt och hållet eftersom det upplevs som meningslöst att inflika något som utan undantag faller för döva öron. Inte för att det som sägs är meningslöst, oviktigt, utan värde eller ointressant, utan för att viljan att kommunicera något, att dela med sig av något holkas ur. Självklart kan det bero på hur det som ska sägas levereras men oviljan, rent generellt att ta till sig något annorlunda, eller nytt, är många gånger obefintlig.

När en människa fastnat i sina tankemönster är upplevelsen lik den när en hel folkhop skanderar slagord, det är ett massivt motstånd. Ett orörligt intellekt med låsta banor där tankar som går utanför det redan tänkta, oavsett hur marginellt, har stelnat och därmed stagnerat. Hos denna människa uppstår inget nytt, inga insikter, inga “aha”-upplevelser. Där kommer talesättet eller den viktiga frågan: “Vill du har rätt eller vill du vara lycklig”, alternativt “Vill du ha rätt eller vill du vinna”? Att “ha rätt” blir det avgörande, även om det inte är “rätt”.

“Tala är silver – tiga är guld” har väl alla hört vi d något tillfälle. Det guld du kan tillskansa dig genom att tiga är naturligtvis ny kunskap, nya insikter, ny förståelse. Det innebär inte att jag på något sätt förespråkar att vi alla ska vara tysta och göra som vi blir tillsagda. Det är precis lika illa fast omvänt.

Dessvärre fastnar många människor vid den trotsiga treåringens inställning. JAG GILLAR INTE GURKA!!!! Föräldern frågar: Har du någonsin ätit gurka? -NEJ, MEN JAG GILLAR INTE GURKA!!

Kanske är det ett tecken på mognad, eller intelligens att faktiskt använda sina två öron för att lyssna och inte alltid låta munnen ta kommandot för att den egna uppfattningen om vad det än kan vara, hotas. Kanske är det egentligen det ENDA sättet för att växa, utvecklas och lära sig något nytt? Kan vara bra att påminna sig om lite då och då.

“Landet av mjölk och honung” hade kunnat vara här och nu!

Nej jag menar inget specifikt landområde, snarare jorden, den fantastiska planet vi lever på. Självklart hade vår värld kunnat liknas vid en plats av mjölk och honung. Allt vi behöver finns i överflöd. Vi, människor hade kunnat levt i uppskattning av detta hem, i respekt och tacksamhet över allt som jorden så generöst erbjuder oss. Vi hade kunnat prioritera just generositet, kreativitet, samverkan och konstruktiv utveckling för trots att vi åtskilliga gånger hört “nöden är uppfinningarnas moder” så stämmer inte det. Nöden kanske är nödlösningarnas moder, men kreativiteten frodas inte i nöd.

Istället har världen förvandlats till en plats där några få lever i överflöd på det stora flertalets bekostnad. Där nöden inte är något naturligt, utan något som skapats systematiskt och skarpsinnigt. Om man stannar upp och tänker efter, bara en aning, inser man att vi lever på en veritabel honung-och-mjölk-planet som av några få har kapats. Det finns egentligen inga brister även om det naturligtvis kan finnas platser där vissa saker är svårtillgängliga, men det beror inte på brist, det beror på terräng. Hade vi, mänskligheten haft viljan, hade även de mest avlägsna platser mycket väl kunnat vara beboeliga eftersom vad än som behövs hade kunnat transporterats dit, om vi nu hade valt att fokusera på möjligheter istället för omöjligheter förstås.

Det ter sig helt bisarrt att mänskligheten lämnat över makten till despoter, till tyranner och omänskligt grymma listiga och vedervärdiga parasiter. Men så är det. Dessa parasiter som vem som helst kan peka ut. Oftast är det de som förfogar över oerhörda rikedomar och makt och som dessutom, utan att skämmas, som med hela handen pekar och beordrar de som redan kämpar för överlevnad att göra mer, betala mer i skatt, arbeta fler timmar, och som dessutom lägger skulden, ansvarsbördan på helt fel ställe.

Bristen, bristerna på livsmedel, vatten, värme eller något annat människan vill ha och behöver är skapade av några få som tjänar på det. Det är inte komplicerat, egentligen.

Trots så många “bevis” på motsatsen är människan kapabel till storhet, till kärlek, till vänlighet, till en obegränsad uppfinnings och upptäckarförmåga, trots stress och rädsla. Men nöden, den där fabricerade och implementerade nöden, den har inte skapats för att öka människans kreativitet. Den har skapats för att människan ska förlora insikten om sin egen storhet och tvingas in i ett kontinuerligt tillstånd av överlevnadsrädsla. En fri, orädd människa låter sig helt enkelt inte luras av denna falska “verklighet” som med en dåres envishet fyller “informationsflödet”. Denna strida ström av “VARGEN KOMMER” på olika områden är enbart till för att bokstavligt talat skrämma gemene man från vettet.

När vi tar ett steg tillbaka och granskar skeenden och katastrofer så kan vi utan någon större ansträngning se att strategin hela tiden har varit: 1. Skapa ett problem 2. Vänta på reaktionen (som alltid är maktlöshet och rädsla) och 3. Servera en “lösning” (som genererar klirr i kassan för detta fåtal). Det har fungerat länge nog nu.

När du en gång insett detta blir deras “VARGEN KOMMER” inte mer värt än en “flugas surr i dina öron”. Irriterande? Absolut. Något att bli rädd för? Inte alls.

Vi har levt som ofrivilliga labbråttor länge nog nu!

Ja det är klart att labbråttor är ofrivilliga säger du kanske, ja precis. Ofrivilliga och omedvetna. En labbråtta som lever i en labyrint där den förväntas finna mat, finna belöningar som är tillräckliga för att överleva, tror sig ha lyckats när det målet är uppnått. Råttan fortsätter att leta, att söka nya vägar i en labyrint utan utgång. I själva verket är världen inte en labyrint, utan fria fält, ängar med massor av mat för en liten råtta, möjlighet att springa fort och träffa råttkompisar. Men det vet inte labbråttan. Labbråttan tror att väggarna i labyrinten signalerar slutet på världen, det finns inget annat, och snart nöjer sig råttan med det här, nöjer sig med de små godbitar som han/hon kan tänkas hitta i sitt frenetiska springande i en labyrint utan slut.

Precis så har mänskligheten levt under århundraden. Just nu är det mer tydligt och uppenbart än någonsin förut. Likheterna med labbråttan, med att inte se något annat än labyrinten är iögonenfallande. Människor springer omkring lika frenetiskt för att hitta några godbitar, blinda för att de är instängda i en labyrint, en labyrint de själva inte skapat, de själva inte valt. I en värld fylld med oändliga skatter skulle ingen frisk människa välja att leva i en labyrint byggd av någon eller några som vill ha alla skatter för sig själv, ingen.

Den labyrint vi springer omkring i har precis tillräckligt med rörelseutrymme och möjligheter för att vi ska invaggas i tron att vi lever i frihet. Men väggarna är där, återvändsgränderna är där, och även om vi springer runt hela labyrinten och tycker att vi sett mycket och upplevt mycket, har det fortfarande varit innanför dessa väggar.

Under tiden roas labyrintbyggarna av våra försök att “lura systemet” att hitta så många godbitar vi kan och den fientlighet och rädsla vi utvecklat mot andra råttor som gör att vi när vi hittar en godbit inte i första hand tänker på att dela med oss till vår råttkompis. Nej, vi håller vårt byte hårt och visar aggressivitet om någon annan råtta kommer i närheten. Det råder ju brist på allt; godsaker och livsuppehållande näring, oavsett om det handlar om bostäder, mat, jobb, kärlek….. Lika bra att hålla hårt i de få godsaker vi lyckas tillskansa oss då….

De flesta råttor inser inte att det inte är medspringare i labyrinten som är fienden, nä det är labyrintbyggarna, de som sitter där och ser på råttorna från ovan. Som ser labyrinten i sin helhet och vet att råttorna aldrig någonsin kommer att komma fram eller ut i friheten, oavsett hur snabbt de springer eller hur många godsaker de lyckas hitta.

Men en del råttor gör det, en del råttor slutar springa, de sätter sig ned och riktar blicken uppåt, de inser att de befinner sig i ett fiktivt slutet system, en del av dem skymtar också en och annan labyrintbyggare och insikten drabbar dem hårt. Här har de sprungit omkring, stressat som galningar, varit rädda för sina bröder och systrar som också sitter fast i labyrinten, när det är de som stängt in dem i labyrinten som är den egentliga fienden. De här råttorna börjar prata med de andra, de börjar planera flykten och de vill ha med sig så många som möjligt av sina olycksbröder och systrar.

Det är inte helt lätt att övertyga dem om att de bor i en labyrint, men så småningom, när de lugnat sig tillräckligt för att ta sig tid att se upp, se helheten, så skapas en känsla av samhörighet, av klarhet, av nya möjligheter och frihet. De utser en grupp av råttor som får i uppdrag att gnaga sönder en labyrintvägg medan de andra råttorna ska låtsas som om allt är som vanligt så att de överinseende labyrintbyggarna inte ska ana oråd. De arbetar metodiskt och med tålamod och stämningen i labyrinten blir alltmer upprymd och segerviss. Råttorna delar nu mer än gärna med sig av godbitarna till varandra, de ber om ursäkt när de stöter emot varande i de trånga labyrintgångarna, morsar och ger varandra en klapp i ryggen.

Dagen kommer när öppningen i labyrintväggen är tillräckligt stor för att springa igenom och i tysthet har råttorna bestämt att flykten ska ske när labyrintbyggaren inte är på plats. De smyger, tyst ut och ställer sig i kö. Lugnt och sansat, alla är informerade om hur det hela ska gå till. Sen springer de. De vet inte riktigt vad som väntar dem därute, och det känns lite osäkert, de flesta av råttorna inser dock att livet i en labyrint är begränsat, otillräckligt och de är trötta på bristen på utrymme, på mat, på samhörighet och glädje så de springer. Några få råttor stannar i labyrinten, de tror att det är deras enda trygghet, deras enda möjlighet att överleva. För dem är överlevnad tillräckligt, de drömmer inte ens om att leva, att frodas att trivas och vara lycklig. De har nöjt sig, eller deras rädsla för det okända tvingar dem att nöja sig.

Vilken typ av labbråtta är DU? Springer du mot friheten eller stannar du i labyrinten?

Svårt för “de som vet” och för “de som INTE vet”

Vad menar jag med “de som vet” och “de som INTE vet”. Jag menar att det finns människor som antingen under lång tid, eller åtminstone de senaste två åren, starkt ifrågasatt medias (politikers, myndigheters, läkemedelsindustrins, finansmarknadens, etc etc) bild av händelserna i världen och inrikes, det är de som “vet”. Det finns också ett betydande antal människor som fortfarande blint litar på media & kompanis version av vår verklighet och har gjort den till sin egen. De är de som INTE vet.

De som INTE vet reagerar förutsägbart efter media & kompanis taktpinne. “Hata Putin!”, “ett nytt mördarvirus sprider sig över världen!”, “klimathot!”, “ta det nya oprövade experimentella vaccinet!” till de mer generella och ständigt återkommande “du kan ha en dold livshotande sjukdom!” med rädsla, ilska och ångest. Som en man reagerar och agerar de med Ukrainska flaggor på sin Facebookbild, med stolta bilder och berättelser om att de tagit vaccinet och ilskna inlägg riktade mot dem som vägrar inställa sig i ledet.

De som vet har insett att det finns mycket som sker i det fördolda, att det finns sammanhang och förklaringar som aldrig ser medias ljus och som ger en HELT annan bild av skeendena än den som media presenterar. Att de vet detta innebär inte att de vet allt, men de vet att media inte är att lita på och att det alltid är konstruktivt att göra egna efterforskningar.

Det svåra för de som INTE vet är uppenbart. De reagerar på medias kommandon och eftersom media använder rädsla mer än något annat, är de rädda och arga, mest hela tiden. Ofta är de rädda för saker de helt enkelt inte vet ett dugg om, men när media skriker “VAR RÄDD” så har de inte något annat val. Deras enda tröst är att de inte är ensamma om att vara rädda, arga och att hata det som ska hatas, alternativt lyda de som media pekar ut som “pålitliga experter, doktorer, forskare, auktoriteter”. Men de lever sina liv i en slags kronisk panik.

Det svåra för de som sett förbi medias intentioner är förstås att se sina nära och kära leva i fullständig panik och att se dem lita blint på den bild som media presenterar. I Platons grottliknelse beskrivs frustrationen i att se något som andra vägrar att se. Det är inte det att de inte har förmågan att se, det är att de vägrar att ens försöka se som utgör frustrationen.

De som INTE vet håller sig fast i halmstrået att de “ska få/ha rätt”. Lika mycket som “nyheterna” skrämmer dem, lika mycket eller mer skräms de av blotta tanken på att ifrågasätta det de tror sig veta, uppfattningar, trossystem, känslomässiga värderingar av olika slag. Om allt de trott på visar sig vara en synvilla faller de fritt rakt ner i den totala ovisshetens mörker. För dem är det en outhärdlig tanke. De som INTE vet, vet inte heller att de egentligen aldrig vetat särskilt mycket och själva accepterandet av okunskapen eller ovetskapen är förutsättningen för att någonsin få veta. Ironiskt, eller hur?

De som vet, vet att de inte vet allt. De vet att den bakomliggande strukturen i världen aldrig har varit transparant utan snarare väl dold för “allmänheten”. Den officiella förklaringen har från de styrandes sida alltid varit att det “är för att skydda befolkningen alternativt nationen” medan det egentligen handlar om att de gör allt för att skydda sig själva och dölja sina verkliga intentioner från avslöjande. Inte många befolkningar hade ju köpt att ledningen i landet skor sig och drivs av egen/vinst-intresse. “Folkets bästa” är bara retorik och har aldrig varit drivkraften bakom makthavare av olika slag.

De som vet är otåliga och vill att de som INTE vet så snabbt som möjligt ska förstå. För inte förrän majoriteten har förstått att “solen skiner utanför grottan” som vi kan se det vi behöver se. Ingen kirurg skulle exempelvis börja skära i någon utan ljus. Det som avslöjas i ljuset av verkligheten kommer inte vara vackert, men ljuset visar oss vad vi behöver åtgärda och var problemen faktiskt ligger.

Hur intelligent är du?

Hur intelligent är du? Intelligens är inte ett resultat av studier, som många tror. Missförstå mig rätt, det är bra att studera, att förkovra sig och informera sig om vad lärda och mindre lärda människor har kommit fram till genom tiderna,men det beskriver inte intelligens.

Intelligens är mer komplext än så. Intelligens är en helhet där både fysisk intelligens, mental intelligens, emotionell intelligens och andlig intelligens spelar en avgörande roll. Som i exemplet med vargen och sköldpaddan som tvingades simma över en strid flod; Vargen: Jag är faktiskt expert på vatten, jag vet vad det består av, hur det reagerar med andra ämnen, kemin bakom, tja jag vet egentligen allt om vatten. Sköldpaddan var föga imponerad och när de båda hoppade i det strömmande kalla vattnet, tystnade vargen, han kämpade, han sprattlade, han fick kallsupar. När de till sist kom över till andra sidan, och vargen kravlat sig upp, frågade han flämtande; Varför frågade du mig inte mer om vattnets beskaffenhet? Sköldpaddan vände sig mot honom och sa; När det gäller vatten känner jag bara till en enda sak – hur man simmar.

Så är det med intelligens. Om du inte förstår och på djupet kan omsätta dina kunskaper är de inte mycket värda. Erfarenheten, det vill säga upplevelsen av hur vi fungerar, hur livet fungerar är av avgörande betydelse för hur problem behöver lösas. Insikten i våra egna begränsningar, det vill säga när vi inte längre vet vad vi pratar om och behöver lyssna, likaså. Förmågan att kunna se helheten, det vill säga både orsaken och följderna är en intelligens som egentligen kan sägas innehålla samtliga intelligenser.

Idag värderas enbart den bokliga intelligensen. Debatteliten använder sin bokliga utblidning för att imponera på varandra och visa hur många olika begrepp de kan nämna och intellektualisera. Men löser de några problem?

Bristen på de andra intelligenserna visar sig i samhällets och enskilda människors liv och utveckling. Många av de som faktiskt anser sig intelligenta, står handfallna när de drabbas av djup sorg eller rädsla. De kan inte gå till sin kunskap för att råda bot på smärtan, de är rådvilla och har inga verktyg att hantera situationen med. Trots att de ditills sett sig själva som intelligenta och därmed förmer än de flesta, drabbas de av insikten att allt de vill ha är en medmänniska bredvid dem, någon som tar dem i sin famn och som lugnande upprepar; det ordnar sig, det ordnar sig, det ordnar sig.

Att utveckla sin intelligens, och då menar jag i ordets sanna betydelse, kräver mod, kräver erfarenhet, kräver upplevelser och reflektion. Om du inte har känt dig ensam, övergiven och maktlös, hur ska du då kunna hjälpa någon som gör det? Genom att ge dem en föreläsning om hur många människor vi faktiskt är på jordklotet som bevis för att de egentligen inte är ensamma? En sant intelligent människa har genomgått både djup smärta, höjdpunkter av glädje, leda, tvivel, omskakande rädsla och insett, på djupet, att ju mer man lär sig ju mer förstår man hur lite man vet. Och att tro sig vara förmer, klokare eller mer intelligent än någon annan är en illusion.

Om vi ska skapa ett samhälle, en familj eller ens en parrelation, gäller det att vara vaken och medveten dels om den egna intelligensen men också om bristerna i den. Att våga säga; jag förstår inte, eller jag vet inte, är ett tecken på intelligens.

Att som pilträdet böja sig i hård vind är intelligent, att öppna sig för att det ständigt finns mer att lära sig, mer att förstå, djupare nivåer, är en bra början. Se dig om och lyssna på politiker, på journalister, på s k experter med det här i tankarna så lär du dig snabbt att avgöra vilka som faktiskt är intelligenta och vilka som inte är det.