Rösta?! Really?! Tillåt mig småle.

Nu är sociala media fyllda med uppmaningar att rösta på än det ena och än det andra politiska partiet inför EU-valet. Rösta? Är det någon som verkligen tänker att det gör någon som helst skillnad att vara en duktig idiot och lämna in sin valsedel? Är det någon som fortfarande tror att det gör någon som helst skillnad vilket parti som har sin logga tryckt på valsedeln? Oavsett om det gäller EU-val, riksdagsval eller val av låt i Melodifestivalen. Det är en gåta för mig hur någon kan ta dessa “val” på allvar längre.

Ja jag vet att “vi” är fostrade att som “goda svenskar” göra vår “plikt” och besöka valurnor när det gäller politik och att många levt i villfarelsen att det gör skillnad. “Tillåt mig att småle” eller kanske ta mig för pannan och sucka djupt.

Politiska val har aldrig handlat om folkets vilja eller ens påverkats av eventuella röstsedlar. Den demokrati vi trodde vi levde i är en illusion. Att en hel cirkus dras igång där partipolitiker åker land och rike runt och valtalar, där flosklerna står som spön i backen och det lovas lovas och lovas är bara spel för gallerierna. Precis som de s k valnätterna då det sägs att röstsedlarna räknas, och vi förväntas sitta och se på diverse “nyhetsredaktioner” som utger sig för att “presentera valresultatet”. Politiker är skådespelare, varken mer eller mindre, väl regisserade oftast, men skådespelare likväl. De har inget patos, de har ingen övertygelse, de gör som de är tillsagda. Det vi ser både inför olika val och i politiken rent generellt är regisserade föreställningar som ska få oss att tro att det är på riktigt, som en dokusåpa ungefär.

Det kan rimligtvis inte komma som en chock för någon att den tillvaro vi lever i är “tillrättalagd” för enskilda privata intressen som inte kunde bry sig mindre om din levnadsstandard eller dina synpunkter. Dina “synpunkter” och “åsikter” styrs av den information du får till dig och den är skickligt konstruerad och noga avvägd för att du ska uppleva att det finns ett sammanhang.

Det kan inte heller komma som någon överraskning att de olika partierna och deras talesmän är ungefär lika olika som Aftonbladet och Expressen. De är stöpta i samma form och precis som vi sett så gör det ingen som helst skillnad för oss om vi har en “blå, röd eller grönspräcklig” regering. Ja de har vissa små definierbara “olikheter” som ska få oss att tro att de är olika men när det väl kommer till kritan kan man faktiskt “bunta ihop dem….”

Oavsett vad det gäller, sportsammanhang, utröstningar i diverse såpor eller politik så är du en åskådare – ingenting annat. Även om inte en enda svensk röstar i EU-valet så kommer “röstsiffrorna” att presenteras som om vi gick man ur huse och gjorde vår “plikt”. Det här systemet som använts i så många sammanhang ger sken av att vi, befolkningen, faktiskt genom våra röstningar, eller manipulerade “engagemang” i diverse nonsens, har någon påverkan på dessa företeelser. Det är skickligt gjort, men det har fortfarande ingenting med demokrati, frihet eller medbestämmande att göra.

När tillräckligt många tröttnat på att springa omkring i den här labyrinten, eller trötta ut oss i hamsterhjulet som skapats just för att vi inte ska se verkligheten så händer något med alla dessa kulisser vi irrat omkring i. Vi välter väggar, vi hoppar av hjulet, vi granskar och synar hur vi lever och varför vi gör saker. Uppmaningarna och den vilseledande “informationen” reduceras till ett brus utan värde och både media, politiker och de enskilda intressena börjar se ut som aktörer i en stumfilm. Dramatiska gester och ansiktsuttryck, men utan effekt.

Om (när) du väljer att gå deras ärenden och “rösta” ger du det här systemet en utökad livstid och de intressen som tvingat dig in i labyrinten eller ekorrhjulet får härska ännu ett tag. Använd den lilla frihet du har istället.

Hur digital vill DU vara?

Nej jag är inte en fiende till teknologiska framsteg, MEN, om människan ska ha någon glädje av dem så behöver vi se det digitala utbudet som verktyg. Det betyder att vi ska ha frihet att bedöma om vi vill använda dem eller inte. Precis som med våra tankar och affekterade reaktioner, är det vi, som ska besluta om de är något att agera efter eller inte. I affekt kan tanken “jag ska slå honom gul och blå” dyka upp, men är det något vi måste agera efter? Nej så klart inte, vi kan konstatera att vi känner oss förbannade men det innebär inte att ilskan ska ges fullständigt manöverutrymme.

Samma sak gäller det digitala. Idag är du, en människa av kött och blod “ingen” om du inte är digitalt registrerad, har id-kort, pass, personnummer etc. Att du säger att du är “Kalle Eriksson” betyder ingenting för det samhälle du lever i. Du som fysisk människa och individ är ingen utan digitalt “bevis”. Det digitala kan vara ett utmärkt hjälpmedel. Ett verktyg, som en hammare och spik. Det är INTE ett sätt att leva. Det finns inget liv, inget riktigt liv, i det digitala.

Det riktiga livet är du själv, utan det digitala. Din kropp som ger sig till känna på olika sätt, den fysiska miljö du lever i, dina vänner som du kan samtala med i verkliga möten, naturen som ständigt skiftar osv. Det digitala kan vara ett bra verktyg att hålla kontakt, att se andra miljöer men det kan aldrig ersätta den fysiska verkligheten. Ja, våra tankar kan vara nog så verkliga, vår fantasi likaså, men en upplevelse i den fysiska verkligheten, kan aldrig jämföras med en digital.

Idag lever många i princip helt och hållet i den digitala världen. De umgås digitalt, de har sex digitalt, de shoppar digitalt, de utforskar digitalt och de känner sig helt vilsna utan sin mobil. De håller den hårt som om den vore en älskad person och blir helt handfallna om den förloras. Du har säkert varit med om att någon som med ett totalt fokus på sin mobil går rakt in i dig på gatan, som om du inte fanns. Allt finns i luren, kontakter, betalningsfunktioner, information och många har vant sig vid att livet numera är något som upplevs via en skärm. Hur väl dessa apparater än fungerar kan de dock aldrig ersätta livet, det levande. Du kan inte klappa en katt genom luren, du kan inte dricka ett glas kallt vatten när du är törstig, du kan inte träffa nya människor på ett flygplan eller ett tåg, du riskerar att bli “virtuell”. Du förlorar helt enkelt kontakt med det verkliga livet, med dina sinnen, din värld och till slut även med dig själv.

Det har nu gått så långt att det är hög tid att medvetet välja, vill du LEVA eller vill du reducera ditt liv till en “virtuell resa”? Insikten om att det digitala livet aldrig kan bli något annat än en begränsning, en förminskning, en utslätning av det verkliga livet är viktig. Det sinnliga kan aldrig ersättas med det digitala.

Det är avgörande att vi säkerställer att det digitala inte, som det är nu, stänger in oss och begränsar oss utan används i syfte att utöka vår frihet. För att det ska göra det måste alternativ finnas – valmöjligheter. Det digitala är livlöst, det ser dig aldrig som en levande, kännande varelse, utan som en “enhet”. Tänk på det när du beslutar dig för hur du vill leva, eller rättare sagt OM du verkligen vill leva ditt liv.

Små grodorna, små grodorna – det svenska statsskicket

Vad har hänt med Sverige? Är inte Sverige ett litet vackert och tryggt land där befolkningen är fri att leva sina liv så som de själva väljer, en idyll? Där vi litar på att våra politiker gör så gott de kan och att de faktiskt vill vårt bästa? Här finns väl ingen korruption eller kriminella makthavare? Inget maktmissbruk bara välmenande institutioner och god och pålitlig samhällsinformation? Njaeee…

Sverige är nog snarare ett exempel på hur man med långsiktighet kan bedöva och övertyga en befolkning om att de “inte behöver oroa sig för statsskicket” för det är omhändertaget av “någon” som bara vill oss väl. Ungefär som en förälder som utåt sett är hövlig, trevlig, varmhjärtad och god, men som när dörrarna stängs agar sitt barn både fysiskt och känslomässigt på ett brutalt sätt. Där experimentet pågått så länge att befolkningen inte längre noterar att de “politiska partierna” är spöklikt lika varandra, där samhällsinformationen presenteras av olika aktörer men alltid med samma budskap, där förutsättningarna att överleva för det stora flertalet konsekvent begränsas och försvåras och den virtuella grodan (befolkningen) kokas varsamt och försiktigt så att den inte förstår att slutet är nära och mer viktigt än allt annat – att den inte förstår att den kan välja att hoppa ur kastrullen!

Det svenska folket har under årtionden (kanske mer) metodiskt och utan undantag fostrats in i en anda av hjälplöshet. Man har använt sig av både Martin Seligmans experiment med hundar och förstås Pavlovs hundar – betingning. Uppmaningen från statsmakten har varit; “om du sköter dig, arbetar hårt, betalar din skatt så är friheten och kungariket ditt” och samtidigt visat att varken skatt, hårt arbete eller hederlighet någonsin lönar sig. Resultatet – det vi ser idag, en befolkning som uppgivet gör som de är tillsagda men fortfarande hyser ett hopp om att om de bara lyder och strävar på så kanske……

Ur makthavarnas perspektiv, dvs att befolkningen utgörs av grodor, har experimentet lyckats, men ur människornas, ur helheten, ur mänsklighetens? En människa som fråntas tron på den egna kraften, på den egna tanken, på själva företeelsen att tänka själv, att protestera, att säga NEJ, är lätt att “regera” över. En människa som vägrar rätta sig i ledet, som är kreativ, kritisk, skeptisk och vill utvecklas – not so much.

Precis som med allt missbruk så nås till slut en gräns och när den nås briserar samhället. Grodorna börjar hoppa ur kastrullen, de börjar ifrågasätta, de inser att kastrullen utgör en fara och i sin nyvunna iver letar de efter den eller de som placerat dem i kastrullen och som dessutom skruvat upp värmen så att de riskerade att bli kokta. Det blir kaotiskt, grodor hoppar omkring lite överallt och vägrar att bli nedstoppade i kastrullen igen. NEJ blir deras mantra, NEJ, inte en gång till, NEJ!

Har du integritet? Eller stoltserar du med att vara “tolerant”?

Har vi slutat sätta gränser helt och hållet för att hålla fanan av “hög tolerans” så högt som möjligt?

Att ha “hög tolerans” innebär inget annat än att vi kan “stå ut med” saker vi inte tycker är ok. Är det något att eftersträva? Det finns ett värde i att kunna acceptera olikheter, självklart, men att tolerera vilka dumheter som helst främjar ingen.

Jag upplever att det finns en smått hysterisk rädsla för att sätta gränser idag. Överallt, i samhället rent generellt, men även som individ. Det är en inlärd rädsla, en rädsla för att få kritik, för att särskilja sig från mängden, för att synas. En slags, i mina ögon, märklig önskan om att konstant befinna sig i massan av anonymitet, att försvinna, att inte märkas. Samtidigt som en del har gått åt andra hållet, och tar till de mest bisarra uttryck för att synas. Som om det behövdes. Idag behöver du inte färga håret rosa, förespråka att män ska föda barn eller något annat för att märkas. Det räcker längt med att ibland säga NEJ, nu räcker det! För även de som följer mer extrema utryck gör det för att höra till just den gruppen och finna gemenskap.

Om vi hela tiden prioriterar att känna gemenskap med andra människor, före att känna oss i harmoni med oss själva, har vi snart förlorat vår individualitet och offrat den. Att lyssna på vad vi själva känner och upplever är det enda som kan skapa en känsla av harmoni och lugn. När vi låter andra bestämma vad vi ska tycka, hur vi ska känna om saker och ting har vi inte längre något trygghet, ingen grund att stå på.

Att sätta gränser är inte samma sak som att försöka tvinga andra att se och känna som du. Det handlar enbart om att du har tillräckligt med självrespekt för att inte jamsa med andra för att behålla “husfriden”. Du har rätt att säga “hit men inte längre”, du har rätt att säga “nej”, du har också rätt att säga att du “inte vet” men att det inte känns helt rätt – vad det nu kan vara.

Att sätta gränser innebär att du har kontakt med dina egna känslor och tankar, att du tar ansvar för dig själv och ditt liv, att det är DU som bestämmer hur du ska leva och agera. Det är obekvämt för många. De vill hellre ha någon att skylla på om saker och ting går fel, de vill kunna avsäga sig ansvaret trots att det är en slags oxymoron. Om du inte har ansvaret för ditt liv, dina handlingar – vem har det då?

Det är inte farligt att sätta gränser, snarare är det farligt när det stora flertalet inte längre gör det. För då ger vi politiker, media, läkare, partners, vänner eller “någon annan” ansvaret för vårt eget liv. Vi ser varje dag resultatet av det. Vi ser hur makt missbrukas på bekostnad av våra barn, av vår frihet, av våra liv. För varje gång du uppgivet “står ut med” eller “tolererar” en massa nonsens och vanvettigheter ger du maktmissbrukarna större möjligheter att begränsa ditt liv och minskar möjligheterna för dig själv och de du värnar att påverka.

Att ha integritet är nästan lika exotiskt som att se en utdöd mammut idag. Integritet byggs på självkännedom och resulterar i inre makt. Det innebär att du i ditt handlingssätt och dina uttryck visar självrespekt och ödmjukhet. Du kan sätta gränser samtidigt som du kan vara öppen för andras åsikter och lyssna på dem. Integritet handlar just om att ta del av den information som finns tillgänglig och göra ett val som gäller i det innevarande ögonblicket. Integritet utgör den grund du står på, har du byggt den i kvicksand (andras gillande) eller har du en grund som står pall när det börjar blåsa kallt? Du bestämmer om du ska vara ett “tolerant” löv som blåser hit och dit beroende på vart vinden blåser, eller så kan du stå trygg i din kraft och bara iaktta alla dessa löv och låta dem virvla förbi.

De har underskattat det mänskliga

De här globalisterna, de här klubbarna av inbördes beundran och storhetsvansinne som ser sig som ledare för en värld, där människan är reducerad till någon slags arbetsbi som enbart ska leva sitt liv i lydnad, jag är ganska säker på att de har underskattat det mänskliga, själva grundbulten i hur vi fungerar. De har haft koll på att rädsla kan styra, kan skrämma till lydnad, kan tysta och betvinga, men det sant mänskliga, som är en djup längtan efter utveckling, efter växande, efter kärlek och frihet, det har de missat. Och varför har de missat det? Dessa smarta, beräknande, sluga globalister.

Ja den enklaste förklaringen är att de saknar den mänskliga kärnan, de är emotionellt skadade eller i princip helt dysfunktionella, i psykologiska termer kan de beskrivas som obotliga psyko- eller sociopater. De saknar förståelse för den frihetslängtan, den styrka, den glöd som föds in i varje riktig människa, de har bara tittat på rädslan som maktmedel och helt missat kärleken. De kan inte se det de själva inte besitter, det de inte kan förstå eller relatera till och det är vad vi nu ser är en av huvudorsakerna till att alla deras obskyra klubbar, som har hållit en stor del av världens befolkning i ett plågsamt järngrepp, nu faller sönder. De har levt i övertygelsen att en segrare, måste vara den som kan skrämmas mest. Deras egna klubbar fungerar ju så, deras liv, deras hela verklighet.

Det går att skrämma en riktig människa till total uppgivenhet, men inte alla kommer att reagera så. En del, en allt större del av mänskligheten har fått nog av att leva i rädsla, ungefär som ballonger som man fortsätter att blåsa upp tills de slutligen spricker. När ballongen spruckit, ofta med en smäll, finns inget kvar som koncentrerar den luft (rädsla) som blåsts in i den. Rädslan upplöses och blåser bort med första bästa vindpust. Kvar finns bara en sladdrig gummibit som påminner om den.

Dessa korrupta och sjuka globala klubbar har i sin iver att “vinna” fortsatt att blåsa upp ballongerna med mer och mer rädsla, begränsningar och hotbilder utan att förstå att ballonger, precis som riktiga människor, har en gräns, och överskrider man den så spricker hela scenariot. De har varit så hängivna sin enda gud, rädslan, den enda kraften i deras liv, att de inte ens kan föreställa sig en starkare kraft. Den kraften är kärnan i en verklig människa, kärleken till livet, till friheten. Varje riktig människa som fått barn känner till den, varje människa som känt kärleken till ett husdjur, till en vän, till en annan människa, till naturen, till livet självt, vet vad jag talar om. Den kraften är allt annat än beskedlig, lydig eller uppgiven. Den kraften är något dessa ynkliga, skeva och uppblåsta (no pun intended) parodier på mänskligt liv inte har eller ens kunde räkna med. När tillräckligt många riktiga människor fått kontakt med den kärleken, blir deras skrämselpropaganda lika ineffektiv som att försöka fånga solsken med en håv.

Vi är där nu. Vi, riktiga friska människor som insett att rädsla är och förblir en ballong, vi som inser att kärleken, själva livskraften trumfar allt annat, vi punkterar ballong efter ballong. De vet att vi kommer, de vet att spelet är förlorat, men fortsätter desperat att försöka blåsa upp några nya ballonger. Men deras undergång är given, för det är fler av oss som spräcker ballonger än det är av dem som försöker blåsa upp nya.

Återigen rekommenderar jag er att se första Indiana Jones-filmen och repetera scenen där Jones inte låter sig skrämmas av den stora bullriga samurajen. Den beskriver fenomenet när en ballong spricker så klockrent.

Den MENTALA uniformen, stannar du i kokongen eller väljer du att flyga?

I Sverige är inte fysiska uniformer särskilt vanligt. Faktum är att svensken i gemen ofta har fnyst åt t ex Kinas sätt att uniformt klä sina invånare. Svenskar har belåtet suttit i sina soffor och känt sig överlägsna när de sett hur makthavare tvingar sina medborgare till en slags homogenitet som blir befängd. Intet ont anande ser sig svensken som “upplyst” och “medveten” och ändå är just svensken den som har “klätts” i en mental uniform utan att han eller hon har märkt det. The last laugh is on you!

Den svenska mentala uniformen går ut på att samtliga invånare ska tänka, tycka och tro samma saker. De ska tro att regering och riksdag faktiskt gör vad de kan “för allas bästa”. De ska vara stolta över Ericsson, ABB etc. De ska lita på lärare, läkare, lagar och s k auktoriteter av olika slag. De ska gilla att betala skatt och ALLTID ska de lojalt stå på de etablerade makthavarnas sida. Eller uttryckt på ett annat sätt, svensken får inte IFRÅGASÄTTA! Om detta sker är det inte enbart etablissemanget som med hela sina makt tystar dessa röster, även befolkningen står upp som en man och säkerställer att inga obekväma frågor eller krav på ansvar får luft under vingarna.

De senaste åren har svensken lärt sig att tro på farliga virus, på ett oändligt antal variationer, försvarat begränsningar, marscherat till vårdcentraler för att låta sig injiceras med gud vet vad, aggressivt attackerat de som vägrat, hata Putin, hata Donald Trump, älska en parodi som Joe Biden och Zelensky, “solidariskt” sänka värmen och släcka ljuset inomhus och använda sig av ordet “konspiration” om allting som strider mot vad de blivit tillsagda att “veta”.

Svensken som sitter i soffan och fnyser åt konformiteten i fysiska uniformer inser inte att hans mentala uniform är lika uppenbar, och dessutom oerhört mycket svårare att avlägsna än att knäppa upp några knappar. För att passa in som en “god svensk” måste du överlämna ditt tänkande till de som bestämmer. Du måste effektivt tysta och helst döda alla röster inombords, alla intuitiva känslor av att något inte stämmer, och om det är för svårt i alla fall säkerställa att du inte yttrar dina tvivel eller eventuell kunskap som motsäger vad som påbjuds.

Vi befinner oss nu i ett Sverige där “de etablerade” visar upp sin inkompetens, sin dåraktighet, sin korruption. Svensken serveras dock fortfarande mygg medan elefanterna kliver omkring ostört. Den mentala uniformen är tvingande. Att tvivla på den medför en rädsla som känns bottenlös. Om den mentala uniformen, allt det du trott du vetat i hela ditt liv, allt det du till och med fått beröm för och känt dig framgångsrik för att vidmakthålla skulle vara en påtvingad uniform, dessutom en uniform som gör dig sjuk, medioker, som ser till att ditt jag, den potential till unik genialitet som du föddes med, nu ligger döende och kraftlös – då har du ju förlorat ditt liv…..

Vem är du svensk? Är du bara ännu en lydig medborgare som säger ja och amen till allt media och politiker säger till dig. Eller är du en levande, unik, fascinerande och medveten människa, förmögen till att uträtta storverk, eller små mirakel, att lyssna till din inre röst och vara ett exempel på livskraft, kärlek och klokskap? Det är du som avgör. När jag skriver detta ser jag symboliken i larven och fjärilen. Att blint lyda makthavarna gör att du får leva ut ditt liv som en larv i en påtvingad kokong, fångad i mörkret, och att lyssna till dig själv, till ditt hjärta som må vara arbetsamt och till och med smärtsamt ibland, men som gör att du får veckla ut dina vackra vingar, lämna puppan och fritt flyga och leva i en värld där ditt liv är ditt. Vem är du?

Vi har levt som ofrivilliga labbråttor länge nog nu!

Ja det är klart att labbråttor är ofrivilliga säger du kanske, ja precis. Ofrivilliga och omedvetna. En labbråtta som lever i en labyrint där den förväntas finna mat, finna belöningar som är tillräckliga för att överleva, tror sig ha lyckats när det målet är uppnått. Råttan fortsätter att leta, att söka nya vägar i en labyrint utan utgång. I själva verket är världen inte en labyrint, utan fria fält, ängar med massor av mat för en liten råtta, möjlighet att springa fort och träffa råttkompisar. Men det vet inte labbråttan. Labbråttan tror att väggarna i labyrinten signalerar slutet på världen, det finns inget annat, och snart nöjer sig råttan med det här, nöjer sig med de små godbitar som han/hon kan tänkas hitta i sitt frenetiska springande i en labyrint utan slut.

Precis så har mänskligheten levt under århundraden. Just nu är det mer tydligt och uppenbart än någonsin förut. Likheterna med labbråttan, med att inte se något annat än labyrinten är iögonenfallande. Människor springer omkring lika frenetiskt för att hitta några godbitar, blinda för att de är instängda i en labyrint, en labyrint de själva inte skapat, de själva inte valt. I en värld fylld med oändliga skatter skulle ingen frisk människa välja att leva i en labyrint byggd av någon eller några som vill ha alla skatter för sig själv, ingen.

Den labyrint vi springer omkring i har precis tillräckligt med rörelseutrymme och möjligheter för att vi ska invaggas i tron att vi lever i frihet. Men väggarna är där, återvändsgränderna är där, och även om vi springer runt hela labyrinten och tycker att vi sett mycket och upplevt mycket, har det fortfarande varit innanför dessa väggar.

Under tiden roas labyrintbyggarna av våra försök att “lura systemet” att hitta så många godbitar vi kan och den fientlighet och rädsla vi utvecklat mot andra råttor som gör att vi när vi hittar en godbit inte i första hand tänker på att dela med oss till vår råttkompis. Nej, vi håller vårt byte hårt och visar aggressivitet om någon annan råtta kommer i närheten. Det råder ju brist på allt; godsaker och livsuppehållande näring, oavsett om det handlar om bostäder, mat, jobb, kärlek….. Lika bra att hålla hårt i de få godsaker vi lyckas tillskansa oss då….

De flesta råttor inser inte att det inte är medspringare i labyrinten som är fienden, nä det är labyrintbyggarna, de som sitter där och ser på råttorna från ovan. Som ser labyrinten i sin helhet och vet att råttorna aldrig någonsin kommer att komma fram eller ut i friheten, oavsett hur snabbt de springer eller hur många godsaker de lyckas hitta.

Men en del råttor gör det, en del råttor slutar springa, de sätter sig ned och riktar blicken uppåt, de inser att de befinner sig i ett fiktivt slutet system, en del av dem skymtar också en och annan labyrintbyggare och insikten drabbar dem hårt. Här har de sprungit omkring, stressat som galningar, varit rädda för sina bröder och systrar som också sitter fast i labyrinten, när det är de som stängt in dem i labyrinten som är den egentliga fienden. De här råttorna börjar prata med de andra, de börjar planera flykten och de vill ha med sig så många som möjligt av sina olycksbröder och systrar.

Det är inte helt lätt att övertyga dem om att de bor i en labyrint, men så småningom, när de lugnat sig tillräckligt för att ta sig tid att se upp, se helheten, så skapas en känsla av samhörighet, av klarhet, av nya möjligheter och frihet. De utser en grupp av råttor som får i uppdrag att gnaga sönder en labyrintvägg medan de andra råttorna ska låtsas som om allt är som vanligt så att de överinseende labyrintbyggarna inte ska ana oråd. De arbetar metodiskt och med tålamod och stämningen i labyrinten blir alltmer upprymd och segerviss. Råttorna delar nu mer än gärna med sig av godbitarna till varandra, de ber om ursäkt när de stöter emot varande i de trånga labyrintgångarna, morsar och ger varandra en klapp i ryggen.

Dagen kommer när öppningen i labyrintväggen är tillräckligt stor för att springa igenom och i tysthet har råttorna bestämt att flykten ska ske när labyrintbyggaren inte är på plats. De smyger, tyst ut och ställer sig i kö. Lugnt och sansat, alla är informerade om hur det hela ska gå till. Sen springer de. De vet inte riktigt vad som väntar dem därute, och det känns lite osäkert, de flesta av råttorna inser dock att livet i en labyrint är begränsat, otillräckligt och de är trötta på bristen på utrymme, på mat, på samhörighet och glädje så de springer. Några få råttor stannar i labyrinten, de tror att det är deras enda trygghet, deras enda möjlighet att överleva. För dem är överlevnad tillräckligt, de drömmer inte ens om att leva, att frodas att trivas och vara lycklig. De har nöjt sig, eller deras rädsla för det okända tvingar dem att nöja sig.

Vilken typ av labbråtta är DU? Springer du mot friheten eller stannar du i labyrinten?