Du har TVÅ öron och EN mun

Det finns en anledning till att vi har två öron och en mun, tänker jag. Det finns nämligen ett värde i att lyssna dubbelt så mycket som vi pratar. Trots detta obestridliga faktum är det många som i princip nästan har slutat lyssna. Självklart är det inte enbart för att vi ska lyssna mer och prata mindre som vi har två öron, men det är tänkvärt.

Att samtala med människor som inte lyssnar, som är låsta i sina resonemang är oerhört tröttsamt. Det slutar oftast med att den ena partern slutar tala helt och hållet eftersom det upplevs som meningslöst att inflika något som utan undantag faller för döva öron. Inte för att det som sägs är meningslöst, oviktigt, utan värde eller ointressant, utan för att viljan att kommunicera något, att dela med sig av något holkas ur. Självklart kan det bero på hur det som ska sägas levereras men oviljan, rent generellt att ta till sig något annorlunda, eller nytt, är många gånger obefintlig.

När en människa fastnat i sina tankemönster är upplevelsen lik den när en hel folkhop skanderar slagord, det är ett massivt motstånd. Ett orörligt intellekt med låsta banor där tankar som går utanför det redan tänkta, oavsett hur marginellt, har stelnat och därmed stagnerat. Hos denna människa uppstår inget nytt, inga insikter, inga “aha”-upplevelser. Där kommer talesättet eller den viktiga frågan: “Vill du har rätt eller vill du vara lycklig”, alternativt “Vill du ha rätt eller vill du vinna”? Att “ha rätt” blir det avgörande, även om det inte är “rätt”.

“Tala är silver – tiga är guld” har väl alla hört vi d något tillfälle. Det guld du kan tillskansa dig genom att tiga är naturligtvis ny kunskap, nya insikter, ny förståelse. Det innebär inte att jag på något sätt förespråkar att vi alla ska vara tysta och göra som vi blir tillsagda. Det är precis lika illa fast omvänt.

Dessvärre fastnar många människor vid den trotsiga treåringens inställning. JAG GILLAR INTE GURKA!!!! Föräldern frågar: Har du någonsin ätit gurka? -NEJ, MEN JAG GILLAR INTE GURKA!!

Kanske är det ett tecken på mognad, eller intelligens att faktiskt använda sina två öron för att lyssna och inte alltid låta munnen ta kommandot för att den egna uppfattningen om vad det än kan vara, hotas. Kanske är det egentligen det ENDA sättet för att växa, utvecklas och lära sig något nytt? Kan vara bra att påminna sig om lite då och då.

“Vi måste vänta på opinionen” – really?

Det finns en hel del som hävdar att opinionen avgör, eller som mantrat uttrycks: Har du opinionen med dig kan du göra vad som helst – annars inte. Enligt min mening är det fullständigt inkorrekt. Det räcker ju med att se vad som hände när det s k viruset anlände – var det verkligen “opinionen” som såg till att det blev restriktioner masker och sprutor??

Naturligtvis inte, det var rädsla. Det var felinformerad allmänhet som i princip skrämd från vettet av regering, myndigheter och en aldrig tidigare sedd konstant alarmerande media. Det fanns ingen “opinion” som gjorde det här möjligt, men den universella rädslan för att bli sjuk och dö fanns förstås. Jag tänker dock att det inte räknas som “opinion”.

Att hävda att man “måste ha opinionen med sig” blir i detta perspektiv något märkligt. Mantrat används för att berättiga att allmänheten – den där med den så avgörande “opinionen” – bara kan få reda på ytterst små delar av sanningen eller fakta tills någon(?) bestämmer att det är ok att avslöja lite mer. “Opinionen”, som vi nu alla sett, är uppenbarligen tämligen påverkbar och föränderlig och behöver inte heller åratal för att anamma något nytt, inte ens om det nya är fullständigt uppåt väggarna.

Allmänheten blir serverad en massa “opinionsundersökningar” men ingen i denna allmänhet har sett några bevis för att någon undersökning ens har gjorts. “Opinionsundersökningar” presenteras som påtryckningsmedel och ingenting annat för att allmänheten räddhågat ska tänka: “Om så många tycker så kanske det är bäst att jag också gör det.”

Det blir därför oerhört anmärkningsvärt att använda just “opinionen” som ursäkt för att INTE tala om det man vet, eller förklara sammanhang. Vi vet också att “opinionen” har en tendens att ledsna på vissa budskap. “Vargen kommer” är ett. Det förlorar kraft när det upprepas för många gånger helt enkelt.

Det kan förstås, om det nuvarande läget handlar om ett lömskt krig finnas anledningar att inte avslöja allt för tidigt, det är en sak, men att både hålla inne med information och därefter hånfullt skrocka åt att allmänheten inte fattar är däremot inte ok.

Inte heller den s k “andliga” varianten av hur förändring går till: “Det måste komma inifrån varje individ” vilket i sig naturligtvis låter fint och bra. Problemet med det handlar också om att insikter och förändrat beteende ofta kommer av (för individen) ny information eller nya erfarenheter, och de flesta människor har inte utrymme att sitta och reflektera eller söka information på kammaren eftersom de är fullt upptagna med att överleva. Ska vi vänta på att allmänheten, eller det stora flertalet ska “komma till insikt” utan hjälp, under de förutsättningar som råder, så lär vi få vänta.

Rädsla är inte den bästa motivationskraften, det är kunskap. När du vet bättre gör du bättre. Kunskap kan förmedlas på olika sätt, men att hålla inne med kunskap är inte optimalt. Människan tar till sig kunskap på olika sätt i olika hastighet, men förutsättningen för att ta till sig den är naturligtvis att den finns tillgänglig, så lättfattligt, åsiktsfritt och lite tillkrånglad som möjligt. Det och inget annat måste ändå vara grundförutsättningen för förändring.

Att “acceptera” betyder inte att tillåta idioti!

Jag undrar om det inte är dags att förändra det många upprepar i det s k 12-stegsprogrammet. Att vi ska “acceptera det vi inte kan förändra” är ett gott råd när det kommer till vissa företeelser; vi kan inte förändra vad som redan hänt, vi kan inte förändra att vi behöver andas, att vatten är vått, etc. Men det finns en hel del vi kan förändra som vi valt att se som “inte möjligt”.

Acceptera kan också användas som “godkänna” men då är det bättre att använda godkänna så att betydelsen blir klar. Godkänna innebär att vi erkänner något som gott, det är något helt annat än att acceptera. Acceptera i sin renaste form, utan beteckningen “rätt” eller “fel” innebär ett slags neutralt konstaterande av fakta, varken mer eller mindre. Att acceptera blir då en nödvändighet för förändring, det vi kan utgå ifrån. Det vill säga du behöver se vad som är – fakta- för att besluta om det är föränderligt eller inte.

Som det system vi lever där politiker och globala företag skor sig på världens befolkning, en “sjukvård” som styrs av vinstintressen, precis som skola, infrastruktur, livsmedelsindustrin, vapenindustrin….

Att acceptera detta vansinne där ett fåtal blir allt rikare på alla andras bekostnad, varför skulle vi, det stora flertalet acceptera det? Det finns en fara i acceptansen, det finns en uppgivenhet, en inlärd uppgivenhet som går rakt mot våra medfödda instinkter. Den här uppgivenheten och medgörligheten som gör att vi ger upp vår rätt att säga ifrån när någon skadar oss. Acceptans kan vara den bästa vägen men vi måste kunna skilja på vad som “inte går” att förändra och vad som faktiskt är möjligt.

På vilket sätt är det “omöjligt” att ändra maktstrukturen? Det är som att säga att vi inte kan hindra en mobbare från att förstöra livet för en hel klass med skolbarn! Det är klart vi kan ändra på. Mobbaren är ensam medan resten av klassen tillsammans är i ett solklart överläge. Att böja sig för överheten är inte det man är ute efter när det pratas om acceptans, även om överheten själva gjort sitt bästa för att vi ska tro det. Acceptansen består i att se klart, inte att förneka vad som är rätt. Det handlar inte om “acceptans” när en mobbare tillåts skada andra, det handlar om feghet och en slags inlärd hjälplöshet. Inte särskilt beundransvärt.

I allmänhet finns en uppsjö med uppmaningar om att vi ska “vara accepterande” och absolut INTE vara “dömande”. Emellertid så innebär det grovt tolkat (misstolkat) att vi ska ignorera att det är viktigt att kunna bedöma situationer i livet och att visa omdöme. .Acceptans har blivit en slags definition på människor som anses visa, gurus, förebilder, andliga mästare…men vi ska vara försiktiga med hur vi tolkar ordet. När acceptansen för dumheter är regel och norm, då har vi kommit långt bort från ordets egentliga betydelse. Tänk på det när du nästa gång säger att du accepterar något, i en slags önskan om att bli sedd som den där kloka, fredsälskande varelsen, att ordet acceptera felaktigt används som likställt med “godkänna”. Det är inte fint att “acceptera” in absurdum – det är bara en klar signal om att du förlorat omdömet!