Hur intelligent är du? Intelligens är inte ett resultat av studier, som många tror. Missförstå mig rätt, det är bra att studera, att förkovra sig och informera sig om vad lärda och mindre lärda människor har kommit fram till genom tiderna,men det beskriver inte intelligens.
Intelligens är mer komplext än så. Intelligens är en helhet där både fysisk intelligens, mental intelligens, emotionell intelligens och andlig intelligens spelar en avgörande roll. Som i exemplet med vargen och sköldpaddan som tvingades simma över en strid flod; Vargen: Jag är faktiskt expert på vatten, jag vet vad det består av, hur det reagerar med andra ämnen, kemin bakom, tja jag vet egentligen allt om vatten. Sköldpaddan var föga imponerad och när de båda hoppade i det strömmande kalla vattnet, tystnade vargen, han kämpade, han sprattlade, han fick kallsupar. När de till sist kom över till andra sidan, och vargen kravlat sig upp, frågade han flämtande; Varför frågade du mig inte mer om vattnets beskaffenhet? Sköldpaddan vände sig mot honom och sa; När det gäller vatten känner jag bara till en enda sak – hur man simmar.
Så är det med intelligens. Om du inte förstår och på djupet kan omsätta dina kunskaper är de inte mycket värda. Erfarenheten, det vill säga upplevelsen av hur vi fungerar, hur livet fungerar är av avgörande betydelse för hur problem behöver lösas. Insikten i våra egna begränsningar, det vill säga när vi inte längre vet vad vi pratar om och behöver lyssna, likaså. Förmågan att kunna se helheten, det vill säga både orsaken och följderna är en intelligens som egentligen kan sägas innehålla samtliga intelligenser.
Idag värderas enbart den bokliga intelligensen. Debatteliten använder sin bokliga utblidning för att imponera på varandra och visa hur många olika begrepp de kan nämna och intellektualisera. Men löser de några problem?
Bristen på de andra intelligenserna visar sig i samhällets och enskilda människors liv och utveckling. Många av de som faktiskt anser sig intelligenta, står handfallna när de drabbas av djup sorg eller rädsla. De kan inte gå till sin kunskap för att råda bot på smärtan, de är rådvilla och har inga verktyg att hantera situationen med. Trots att de ditills sett sig själva som intelligenta och därmed förmer än de flesta, drabbas de av insikten att allt de vill ha är en medmänniska bredvid dem, någon som tar dem i sin famn och som lugnande upprepar; det ordnar sig, det ordnar sig, det ordnar sig.
Att utveckla sin intelligens, och då menar jag i ordets sanna betydelse, kräver mod, kräver erfarenhet, kräver upplevelser och reflektion. Om du inte har känt dig ensam, övergiven och maktlös, hur ska du då kunna hjälpa någon som gör det? Genom att ge dem en föreläsning om hur många människor vi faktiskt är på jordklotet som bevis för att de egentligen inte är ensamma? En sant intelligent människa har genomgått både djup smärta, höjdpunkter av glädje, leda, tvivel, omskakande rädsla och insett, på djupet, att ju mer man lär sig ju mer förstår man hur lite man vet. Och att tro sig vara förmer, klokare eller mer intelligent än någon annan är en illusion.
Om vi ska skapa ett samhälle, en familj eller ens en parrelation, gäller det att vara vaken och medveten dels om den egna intelligensen men också om bristerna i den. Att våga säga; jag förstår inte, eller jag vet inte, är ett tecken på intelligens.
Att som pilträdet böja sig i hård vind är intelligent, att öppna sig för att det ständigt finns mer att lära sig, mer att förstå, djupare nivåer, är en bra början. Se dig om och lyssna på politiker, på journalister, på s k experter med det här i tankarna så lär du dig snabbt att avgöra vilka som faktiskt är intelligenta och vilka som inte är det.
bigpaublog 