Denna märkliga ilska över “nationalism”

De tjuts och ropas om otäcka nationalister, alltid jämställda med brunskjortor, nazister och allehanda andra snedvridna ideologier. Men nationalism är ett uttryck för den egna preferensen, det vill säga en samling kring värderingar, kultur och det man traditionellt som ett land kommit överens om. Samma företeelse, finns inom alla grupperingar, familjer och förhållanden. Nationalism, som sådan, är inte av ondo, är inte något som ska nedvärderas och bespottas vid varje tillfälle.

Det vore önskvärt att alla som ögonblickligen ropar “Vargen kommer” när någon uttrycker en önskan om att behålla det som förr var “svenska värderingar” är både verklighetsfrämmande och visar på en oerhört djup brist på förståelse för människans behov och även samhällets.

Styrkan i ett samhälle, land, eller vilken grupp som helst bygger på att man finner gemensamma värderingar. Värderingar och levnadssätt man tycker känns rimliga, kloka och som gynnar gemene man. Utan dessa värderingar fungerar inte ett samhälle. Det Sveriges politiker har gjort genom att vägra stå upp för dessa är att skapa ett samhälle där inga värderingar upprätthålls och politiker försöker tillfredsställa alla genom att konstant vända kappan efter vinden och inte stå för någonting. Kaos och sönderfall blir resultatet.

Du kan ta din familj som ett enkelt och överskådligt exempel. Ni kanske har kommit överens om att ni ska äta hälsosamt, hjälpas åt att ha rent hemma och lyssna på varandra.  Om någon kommer in i ert hem och skitar ner, vill tvinga er att äta kött och på ett aggressivt sätt ryter order, kommer ni inte tycka att det är OK, och antingen kommer ni med gemensam kraft kasta ut vederbörande alternativt i bestämda ordalag tala om vilka regler som gäller för att vistas i ert hem. Det är nationalism i miniformat.

Nationalism eller överenskommelser om värderingar och samhällsregler tar tid att komma fram till. Det handlar om att se så mycket av den gemensamma viljan tydligt och använda den som ram, eller grundval. Det som ligger utanför, om det nu handlar om religiösa övertygelser, sätt att klä sig, livsstilsfrågor, förutsatt att de inte kränker den grundläggande överenskommelsen har varje individ naturligtvis tillåtelse att uttrycka och efterleva, fritt. Men fortfarande INOM RAMARNA för den grund samhället står på. För att ändra de grundläggande värderingarna, det vill säga den utgångspunkt som gäller i respektive samhälle, behövs mer än några ilskna avvikare som skriker “KRÄNKNING”  med varje utandning.

Att värna de överenskomna värderingarna är inte samma sak som att fördöma allting annat. Det är inte att skjuta varje försök till förändring i knäna. För att du ska förändra dina värderingar behövs att något bättre, något mer fördelaktigt dyker upp. Du kan bara bedöma det genom att tillägna dig kunskap och information om detta nya, vad det nu än må vara och därefter ta ställning.

De som “hatar” nationalism har inte förstått att en viss typ av nationalism är nödvändig för alla samhällen, att de själva faktiskt uttrycker en slags nationalism varje gång de höjer stämman. En grupp människor som ska leva tätt ihop, behöver samarbeta och ömsesidig förståelse, det förutsätter ramar – dessa ramar är vad som nu ifrågasätts på det mest makalöst obegåvade sätt. Just denna brist på förståelse för att ramar är nödvändiga, att vi (oavsett vilka “vi” är) behöver en gemensam utgångspunkt, och framförallt våra politikers brist på mod, förstånd och vilja att stå upp för dem är vad som skapat SD, nazister, fascister, rasister och alla de andra extrema motpolerna.

För som vi kan se idag, har vi inte dessa ramar, om vi inte förstår vikten av att ha dem, kvarstår bara en slags kaotisk anarki. Men oavsett –  även i anarkin kommer grupper med samma värderingar att hålla ihop.

Faktum är att vi alla är “nationalister” i betydelsen att vi har preferenser om vad vi tycker är OK och inte. När det gäller samhället behöver vi använda dessa preferenser för att värna det vi alla kan stå bakom. Om man vet bara lite om människans grundbehov är dessa preferenser, eller värderingar självklara. Problemet är att alla politiker tillsammans med den s k “debatteliten” helt har förlorat sig i detaljerna och förlorat grunden ur sikte.

 

Advertisements

Ligger Sverige för döden?

Ja, om man tror att Sverige kan likställas med jämlikhet inför lagen, trygghet för medborgarna, ett hederligt samhällsskick och system, så är det inte många andetag kvar. Jag vet, jag är inte den första, och kommer heller inte bli den sista, som går ut med detta tragiska faktum. Man kan se Sverige, det Sverige, eller den ideologin, de flesta av oss trodde på, som en dödssjuk familjemedlem. Det är sorgligt, det är smärtsamt men hoppet lever fortfarande kvar om en återhämtning.

Våra politiker säger precis tvärtom – Sverige har aldrig varit starkare, det går bra för Sverige, Sveriges ekonomi är bättre än någonsin – och många av oss undrar vad de pratar om eller varför vi inte märker av det. Om man drar den här parallellen mellan Sverige och en människa skulle följande diagnos vara träffande:

Sverige lider av ett försvagat hjärta. Det drabbar alla organ och varje cell som inte längre får syre och kraft att leva i hälsa och välbefinnande. Sverige lider också av en slags Alzheimer, en förkalkning i hjärnan som resulterar i en oförmåga att ta in verkligheten och lära nytt samt en tendens att upprepa gamla misstag, tankevurpor och rena minnesluckor. Dessutom har Sveriges sinne drabbats av en mental störning, liknande paranoia, där samhällets invånare ses som fiender och hot. Sveriges amygdala signalerar konstant fara där ingen fara finns vilket gör att armar, händer, ben och fötter ständigt sparkar och viftar okontrollerat. Stora delar av hjärnan har försatts ur spel och kan inte längre skilja på riktigt och oriktigt vilken skapar ett tillstånd av djup förvirring. Matsmältningsapparaten har under flera år fungerat dåligt. Alltför många giftiga ämnen, snabbmat och lågt näringsinnehåll som den matats med har skapat trasiga tarmväggar som läcker ut gifter i resten av kroppen. Levern och njurarna hinner inte rena blodet längre och det är bara en tidsfråga innan kroppen kollapsar fullständigt. Dessvärre har ovanstående problem dessutom medfört att både syn och hörsel gått förlorade.

Finns det då något hopp? Tja, inte så länge politikerna envisas med att enbart gå till specialistläkare – dvs fokuserar på en del i taget och tror att om man bara kan få levern att funka igen så löser det sig, eller äter novalucol för den upprörda magen, amputerar en arm, alternativt kör lite psykofarmaka. Precis som många drogmissbrukare måste de först få kunskap och insikt i problematiken, snarare än konsekvent leva i förnekelse.

Men, om de anlitade någon med förstånd nog att se och förmedla helheten, någon orädd individ som vågar kalla saker för sina rätta namn och hjälpa dem att inse att det inte längre räcker med symtomdämpning och kortsiktiga lösningar, då kanske. Annars får vi nog vänja oss vid tanken att Sverige, vad det stått för, hur det fungerat, värdegrunden och tryggheten i samhället är ett minne blott.

“Försäkringskassan är rasande”

På Värmlands Folkblad publicerades en text om Försäkringskassan där Försäkringskassan beskrivs som “rasande” över falska läkarintyg. Cecilia Udin, nationell försäkringsmottagare på Försäkringskassan säger: “att agerandet är oförenligt med läkares ansvar att lämna korrekta uppgifter.”

Försäkringskassan är alltså “rasande” över att de ständigt får otvetydiga signaler om att deras handläggande, deras tolkningar av lagen och resultatet det har för medborgarna är under all kritik. Till och med socialförsäkringsminister Strandhäll, har väldigt sent kommit in i matchen och tycker att en översyn behövs.

Att Försäkringskassan överskrider sina befogenheter och tolkar lagar på ett för allmänheten förödande sätt är inget nytt. Sjukskrivna personer har påtalat detta under många år och nu ställer sig många i läkarkåren bakom dem. Reaktionen från myndigheten som så uppenbart dagligen och systematiskt gör fel, är att bli “rasande”.

Det hade varit klädsamt om Försäkringskassan och dess ansvariga, både Cecilia, generalsekreterare och andra istället tog till sig kritiken, rättade till felen och agerade som de skattefinansierade tjänstemän de nu är.  Men istället blir de rasande.

Det borde ses som en allvarlig signal till regeringen att läkare väljer att skriva falska läkarintyg för att skydda sjuka människor från Försäkringskassans standardiserade och allmängiltiga felbedömningar. Försäkringskassan agerar, för att använda Cecilia Udins ord: “oförenligt” med sitt eget uppdrag, och borde i det här läget vara mycket försiktiga, och helst undvika helt, att kritisera läkare eller medborgare som påtalar myndighetens tydliga brister.

En myndighet som kan bära sig åt som Försäkringskassan i ett land som kallar sig demokrati, för närvarande styrt av politiker som kallar sig Socialdemokrater visar med beklämmande tydlighet att något har gått mycket snett. Om myndigheter ges frihet att tolka lagar som de vill – och alltid på ett sätt som missgynnar medborgarna – har vi hamnat i en mycket farlig situation.

Inser vår regering och riksdag hur farligt? “Försäkringskassan är rasande” – det är dock ingenting mot det raseri som nu sjuder hos befolkningen!

Politik måste utgå från verkligheten

Att politiker lider en besvärande brist på förutseende är uppenbart och beklagligt, att de vägrar se verkligheten, oacceptabelt. Hur svårt var det  att förutse att arbetstillfällen skulle bli en bristvara? Företag flyttar ut från landet, tekniken rationaliserar bort människan, hundratusentals flyktingar kommer in i landet….

Arbetsmarknadens forna regler som mer utgick från en balans mellan arbetsgivare och arbetstagare, en ömsesidighet, är nu helt och hållet arbetsgivarnas marknad där ingen ömsesidighet existerar. Alltför många arbetsgivare ser sig istället som välgörare när de anställer någon, som om de utförde någon slags samhällstjänst! Det har möjliggjorts av våra politiker som ger dem gratis arbetskraft, subventionerad arbetskraft och en avreglerad arbetsmarknad med osäkra anställningar, långa provanställningar, projektanställningar, sms-jobb…dvs skyldigheter enbart för arbetstagaren och rättigheter för arbetsgivaren.

Detta gravt obalanserade förhållande har cementerats genom att enbart “åtgärda” människor utan anställning, genom förvisning till “arbetsmarknadsåtgärder” – en Gulag-liknande tillvaro som i klartext betyder att du under hot om utplåning fråntas dina rättigheter och sätts på en extrem svältkost ekonomiskt – våra politikers enda svar på problematiken. Åtgärder som på intet sätt kan rättfärdigas när man har kännedom om verkligheten.

Nu har Arbetsförmedlingen i ett “nyhetsbrev” gått ut med undersökningen som visar att “åldersdiskrimineringen börjar vid 40”. Patrik Gustafsson, AddAge, menar att det nog inte handlar om åldersdiskriminering utan om att “riskminimera” eftersom det är så dyrt att välja fel. Dyrt?!?

Samtidigt som politikerna tvingar sina medmänniskor till en existens som enbart går ut på att överleva, ekonomiskt, mentalt och fysiskt under hot och tvång är rådet som kommer från Arbetsförmedlingen och även Patrik att “inte ge upp”! Det är ungefär lika konstruktivt som att be en drunknande människa att hålla sig i en sten.

 

 

 

Kan vi utplåna könen?

Könsneutralitet har blivit ett ämne där förespråkarna tycks tro att det är den yttersta lyckan att inte ha eller tillhöra något kön! Jag förstår de som kritiserar de gällande normerna och förutfattade meningarna som begränsar människor, men att försöka uppnå någon slags könlös uppfostran, ett slags okönad henupplevelse för de egna barnen, not so much.

Man kan envisas med att använda hen hela tiden, men jag undrar får dessa barn kalla sina föräldrar för “mamma” och “pappa”, får de skilja på “farmor” och “farfar”? Eller är även dessa ord en styggelse för dessa neutralitetskramare? Eller blir det nya ordkonstruktioner även där? Får barnen kritik för att de upptäcker att det finns pojkar och flickor och att de är olika på vissa sätt? Hur rättfärdigar man det som förälder? Eller kommer man med långa utläggningar varje gång om könsneutralitet, som ju i princip inte existerar utom i ett fåtal fall? Försöker man övertyga sina barn om att de fysiska skillnaderna inte finns? Är denna fokusering på könen, och i många fall önskan att ignorera könsorganen, verkligen vägen till ett mer jämlikt samhälle och en konstruktiv debatt om förlegade könsroller? Eller är det som vanligt när tyck-eliten drar igång en debatt som aldrig kan bli mer än ett slags självförhärligande storm i ett vattenglas?

Är det här att förbereda barnen för ett självständigt och produktivt liv? Det måste ju bli något av en chock när de möter sina första kompisar som använder både mamma, pappa, pojke, flicka, morfar och mormor som något helt självklart. Eller kommer de isoleras från den typ av omgivning som inte fortsätter vilseledandet och som inte tror på förnekelse som utbildningsgrund?

Om dessa föräldrar istället gav barnen saklig information om pojkar och flickor, den som nu finns tillgänglig och inte försökte så förtvivlat att förändra naturen, vilket ju är lönlöst hade jag inte reagerat. Men genom att medvetet vilseleda och presentera en världsbild som varken existerar eller som är önskvärd gör de barnen en björntjänst.

Dessa barn kommer också att växa upp, de kommer, ganska snart, att själva bli medvetna om att det finns skillnader mellan könen, att en pojke är lite annorlunda än en flicka. De kommer att få reda på biologin, få sexualundervisning, och om dessa föräldrar inte tänker sig mycket noga för, känna sig grundlurade!

De resonemang som förs av dessa, får man förmoda könlösa föräldrar, verkar mest ha till syfte att övertyga sig själva om att de är medvetna, moderna och vakna föräldrar. Problemet är att de varken är medvetna eller vakna, kanske på sin höjd “trendiga”. Könen är inte betydelselösa, de är inte oväsentliga, de försvinner inte för att vi ignorerar dem. Pojkar kommer att ha en penis, flickor livmoder, slida och bröst. Dessa organ, deras fantastiskt förmåga att genom samarbete producera nytt liv är inte en oviktig, fiktiv eller jobbig detalj i livet vi ska undanhålla barnen.

Det är en sak att tillåta barnen att utforska de maskulina och feminina sidor, eller egenskaper, de alla har utan att komma med sina egna förutfattade meningar om vad som hör till vad. Att helt enkelt ta sitt eget ansvar för att inte föra dessa, många gånger helt huvudlösa tankar, vidare till barnen. Det är en helt annan att försöka förneka verkligheten. Jag är säker på att dessa neutralitetsbejakande föräldrar känner en viss stolthet över att ha en flicka som hellre leker med bilar och en pojke som leker med dockor. Det är precis lika mycket indoktrinering.

PS. I den här texten presenterar Kitty pappan till barnen som “medförälder” – man undrar lite om barnen kallar henne för förälder och pappa Per för medförälder när de ropar på dem, och hur de förklarar att Kitty heter Kitty och inte t ex Gunnar, varför “förälder” har sminkat sig om hen (Kitty alltså) nu vill gå ifrån en förlegad kvinnosyn. Hela resonemanget haltar naturligtvis och det är barnen som får betala priset över att bli än mer förvirrade i en redan oerhört, genom mänskliga påfund, förvirrande värld.

.

Självstyre – hur fungerar det i Sverige?

Barcelonaborna röstade om självständighet och 90% röstade Ja. Just deras önskan och arbete för ett självständigt Barcelona har pågått länge och även om denna omröstning inte kommer att ge önskat resultat är det en signal. En signal om att centralisering, stora enheter och den anonymitet det för med sig inte är bästa möjliga lösningen – varken för politik eller företagare.

På papperet kan man tycka att Sverige ser ut att styras på ett demokratiskt och delegerat sätt. Men hur ser verkligheten ut – egentligen? När man tittar lite närmare på SKL, Sveriges Kommuner och Landstings olika publikationer syns en tydlig skillnad i hur politiker (tjänstemän) sinsemellan ska se på varandra och hur de ska se på de medborgare de styr över:

Mellan politiker och tjänstemän:

(https://skl.se/download/18.4d4bf15914a4db9dd51707e/1418734506671/skl-arbetsfordelning-mellan-politiker-och-tjansteman-2.pdf)

Förtroende och tillit
“Förtroende är den starkaste framgångsfaktorn för ett bra samarbete och tydliga uppdrag. Ett stort förtroende för varandras kompetens och att känna varandra väl ökar möjligheterna att genomföra det gemensamma uppdraget. Det är alla överens om. Förtroende bygger på respekt och förståelse för varandras uppdrag och ett öppet och
ärligt arbetsklimat. Grunden för förtroende är alltid att man litar på varandra. Målet är att bygga en kultur som bygger på tillit.”

Mellan politiker, tjänstemän å ena sidan och medborgarna å den andra: Förebygg fusk, oegentligheter och korruption

“Fusk och oegentligheter finns inom hela välfärdssystemet och har särskilt uppmärksammats inom hemtjänst- och assistansområdena. Oegentligheter har kunnat konstateras inom flera kommunala områden, exempelvis inom bidragsområdet, oriktiga fakturor från privata utförare, bygg- och transportsektorerna, osant intygande om funktionstillstånd, falska sjukintyg, falska identiteter, andra intygsbrott, likväl som hot och korruption. Kunskaper om tillvägagångssätt sprids i samhället. Problemen kan förväntas dyka upp i fler kommuner. Omfattningen ökar och fler blir berörda. Även inom de landstingskommunala verksamheterna kommer signaler om fusk och oegentligheter. Andra utbetalande myndigheter som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är drabbade på motsvarande sätt.”

Igår skrev jag om misstroende och hur känslan av att de här två exemplen på inställning och uppmaningar genomsyrar det politiska systemet. Man kan tycka att det är exempel som visar på att jag har ett tunnelseende, MEN, det tog mig ca tio minuter av lite planlöst surfande för att ta reda på lite mer om en delegerade makten för att hitta dem. Jag erkänner att ord som “tillit och förtroende”, precis som “fusk och oegentligheter” har en tendens att noteras för min del när det gäller politik, men det var inte vad jag letade efter den här gången.

Att resultatet av den här typen av människosyn inte kan resultera i något annat än politikerförakt behöver man inte direkt vara analytiker i den högre klassen för att inse. Och oavsett om det här är de generella och vägledande riktlinjerna våra politiker, från regering och riksdag ner till kommunpolitikerna och SKL arbetar efter, så är det dessvärre precis så många av oss upplever verkligheten; politiker och statstjänstemän håller varandra om ryggen MOT medborgarna, istället för som uppdraget enligt grundlagarna säger: Alla medborgare har samma grundläggande fri- och rättigheter. Rättigheten att bemötas med förtroende, respekt och förståelse är dock tydligen förbehållet politikerna. 

Svensk politik utgår från misstro

Nej, jag talar inte om misstroendeförklaringar här, jag talar om misstron mot gemene man som svensk politik utgår ifrån. Myndigheter, regeringens och riksdagens åtgärder, propositioner och till och med budgetar, har som utgångspunkt, att vi, medborgarna ska ses med misstänksamhet. Att vi, var och en av oss, förmodas att vara kriminella, lurendrejare, ovilliga att göra rätt för oss själva, tala sanning eller ens vara måttligt hederliga. De för en politik som gör att vi förväntas se på varandra på samma sätt. “Som man känner sig själv….”

Det enda som tycks vara behäftat med ett frikort från denna misstänksamhet är att ha en stor summa pengar. Något som i det här samhället snarare skulle signalera motsatsen. Men med pengar får du förtur, en lindrigare tolkning av lagen, och du behöver aldrig oroa dig för att någonsin vara utlämnad till samhällets “sociala skyddsnät”. Du lever i en skyddad verkstad och har förmodligen ytterst knapphändig kunskap om hur samhället du lever i fungerar – likaså förmodligen minimalt intresse.

Det kan vara lämpligt att vara vaksam, att inte vara naiv, men det är viktigare att veta när man ska vara det. Löfvén & Co har beskyllts för att vara naiva i flyktingfrågan, vilket egentligen är en beskyllning som hör hemma hos Alliansen, men gemensamma nämnaren är att det handlar om politiker. Politiker som hör till ovannämnda kategori  behöver inte leva med konsekvenserna av sina beslut eftersom dessa beslut alltid påverkar andra, snarare än dem själva.

Misstro och misstänksamhet utan urskiljning har dessvärre blivit norm. Idag bemöts människor som är hederliga, som talar sanning, som inget hellre vill än att försörja sig själva, vara friska, ta hand om sina familjer på ett sätt som kan liknas vid att vara anklagad för något. Idag handlar det inte om att känna att man som hederlig medborgare har några rättigheter eller någonsin kan räkna med att systemet fungerar. Varken rättsligt eller ifråga om det sociala systemet. Du bemöts som om du har planerat alternativt utfört en grovt kriminell handling om du blir sjuk, har sjuka barn, vill ta ut föräldrapenning, har förlorat arbetet eller på annat sätt råkat illa ut. Utgångspunkten från statens sida, den stat du själv är med att finansiera, är att du är en kriminell parasit, och rättigheter har du i princip inga, men skyldigheter som i många fall är helt omöjliga att uppfylla även om du gör allt i din makt för att ändå försöka.

Enorma summor läggs på att kontrollera, begränsa friheten, strama åt och omöjliggöra ett drägligt liv för just de människor som plikttroget arbetat, levt inom lagen, varit, i brist på andra ord; goda medborgare. Samtidigt som de sant kriminella, bedragarna, de som lurar systemet lever gott.

Om politikerna och myndighetsutövarna istället haft någon form av träning i urskiljning och omdöme hade politiken kunnat utgå från tilltro. En tilltro som hade resulterat i att dessa “vanliga” människor, de som är ryggraden i samhället, de skötsamma, hade kunnat känt sig trygga, hade fått stöd, uppmuntran och bekräftelse på att hederlighet lönar sig. Idag är det tvärtom.  Om politikerna och myndighetsutövarna hade klarat av detta minimikrav på just omdöme, hade Sverige sett annorlunda ut idag.

Som du sår ska du skörda…ja ibland blir det många ordspråk som gör sig påminda…

Just detta är vad vi ser ske i landet. När du ser fiender där inga finns och fullständigt missar de riktiga farorna är du inte bara högst olämplig som politiker, du har en verklighetsbild som är helt skev. Urskiljning och klarsyn är vad som bestämmer om du gör livet till en himmel – eller ett helvete.

Utbilda alla i stresshantering

Samhället vi lever i är inte friskt. Det får till följd att vi människor som lever i det blir sjuka. Stressrelaterade sjukdomar ökar dramatiskt och insatserna från samhället dyker först upp när läget är akut och i de flesta fall ger långvariga effekter. Det visar än tydligare att samhället inte reagerar friskt. Det råder en oerhörd handfallenhet inför stress idag. Som om stress är något som drabbar människor lite grand som vädret, omöjligt att hantera, omöjligt att skydda sig ifrån, omöjligt att kontrollera. Den rådande uppfattningen tycks vara att stressrelaterade sjukdomar skulle vara både oförutsägbara och slumpmässiga. Så är det inte. Däremot är det så att dagens samhälle kräver djupa kunskaper i hur vi ska hantera denna destruktiva stress.

Stress är en reaktion på en livssituation som känns ohanterlig, när du inte längre känner att dina handlingar påverkar ditt liv, när du känner dig maktlös, jagad och rädd tjugofyra timmar om dygnet. Ingen kropp klarar det särskilt länge utan att få sjukdomssymtom. Inte ens en bil klarar att ständigt köras på högsta varv hela tiden, än mindre en levande varelse. Inte nog med att vi rent fysiskt förlorar kraft och hälsa, vårt sinne, förlorar också möjligheten att överväga, vara sakligt och intelligent. Förutsättningarna för att undvika stress blir än mindre av bristande kunskap.

Idag har vi ett samhälle som genererar hög stress men ingen preventiv och allmän utbildning i hur vi ska hantera detta, och därför blir förvåningen och handfallenheten över ökade stressrelaterade sjukdomar egendomlig. Arbetslivet, de, många gånger inbillade och inlärda “kraven” på hur vi ska se ut, vara, leva, ekonomin, våldet i samhället, media, skolan, hälsan och vad andra, som chefer, kollegor, partners, kompisar, familj och till och med vi själva ska tycka om oss. Är vi bra nog?

Ja det är vi. Men budskapen vi får hemifrån, från skola, kompisar, partners, arbete, media och staten är att vi INTE duger, att vi inte håller måttet, att vi alltid måste försöka “fixa” våra (inbillade) svagheter eller tillkortakommanden. Jakten på erkännandet, på OK-stämpeln, tillåtelsen att vila, går vidare. Det är anledningen till att så många inte drömmer om annat än att bli ekonomiskt fria, att kunna be allt detta “dra åt h-e” så att vi kan få en chans att njuta av allt underbart livet egentligen har att erbjuda. Vi är utmattade redan i tjugoårsåldern.

Ekonomisk frihet är dock inte lösningen om vi inte lär oss hantera stress. Det blir en vana att tänka i katastrofer, att vara rädd, spänd, se problem, faror och i princip leva våra liv som i en krigszon. Det är också anledningen till att intelligensen sjunker, våldet ökar och allt färre lever konstruktiva och produktiva liv i hälsa och välbefinnande.

Det finns ingen ursäkt för att inte utbilda alla i kvalificerad stresshantering. Kunskapen finns, behovet finns. Ju fler människor som kan hantera denna nivå av vansinne, ju mindre förutsättningar för att vansinnet ska öka. Faktum är att det är enda sättet att skapa ett samhälle som präglas av värme, vishet och sann produktivitet. När majoriteten inte längre låter sig luras av dessa skrämseltaktiker, dessa papperstigrar och skott i mörkret förlorar rädslan som maktmedel kraft. Det är dit vi måste nå.

 

Elisabeth Svantesson, M: Det ska löna sig att arbeta men bara för vissa!

Återigen hör vi samma gamla mantra från Elisabeth Svantesson och Moderaterna – sänk jobbskatten och svält ihjäl de som har det sämst. Svantesson tycks fortfarande tro att Sveriges arbetsmarknad på något sätt skulle förändras till det bättre om man bara gör livet helt omöjligt för dem som idag inte har en chans att få ett jobb i landet. “Det ska löna sig att arbeta” – hur många gånger har vi hört den? Eller, “bidragsnivåerna måste vara så låga att det blir lönsamt att arbeta“. När ca en miljon människor idag inte är önskvärda på arbetsmarknaden tror M och Svantesson alltså att det är genom att strypa alla möjligheter till överlevnad för just denna grupp som vi finner lösningen! Ta från de fattigaste och ge till de rikaste, enkelt uttryckt, även om M lindar in budskapet i en menlös och bedräglig retorik.

Resonemanget bakom detta visar på en djup inkompetens. Arbetslösheten är, trots Svantessons övertygelse om motsatsen, inte orsakad av människors ovilja att försörja sig själva och vara självständiga, arbetslösheten är orsakad av att det finns för få försörjningsmöjligheter i Sverige idag. Utvecklingen, den tekniska, har gjort att vi inte behöver lika många människor i arbete för att produktiviteten ska hållas på höga nivåer och till och med öka. Men just detta faktum, går tydligen helt förbi Moderaternas olika “arbetsmarknadsexperter”. Vi lever på 2000-talet, inte sekelskiftet mellan 1800- och 1900. Arbetsmarknaden har förändrats, faktorerna för produktivitet har förändrats. Att föra en politik som möjligen baseras på verkligheten för hundra år sedan, om ens det, kan aldrig vara lösningen.

Det finns fortfarande områden där människor behövs, i sjukvården, i äldrevården, i skolan, i kollektivtrafiken, renhållning och annan påtaglig samhällsservice – dvs alla de människor som arbetar för att göra livet bättre för sina medmänniskor. MEN, när det kommer till dessa områden skriker Moderaterna istället: Vi måste hålla nere lönerna och öka vinsten! Som om samhället kan jämställas med ett företag inom den industri som vi nu sett effektiviseras med hjälp av teknik. Å ena sidan, när det passar, ska det “löna sig att arbeta” (fast inte för alla) och å andra sidan ska dessa grupper inte kunna begära att de med god marginal och under drägliga arbetsförhållanden ska kunna leva på sin lön. Just dessa grupper som vi alla vill se våra gemensamma skattemedel gå till. Just dessa grupper medför ett mervärde för det stora flertalet medan politiker som Svantesson just inte genererar något av värde för någon annan än sig själv.

Du kan inte applicera samma mätverktyg på ett arbete där människors hälsa, välbefinnande, utbildning och samhällsservice är resultat som att mäta antalet utspottade skruvar ur en maskin, men det är också något som M och Svantesson vägrar acceptera. Vi kan inte fortsätta avlöna den här typen av verklighetsfrånvarande och enfaldiga politiker med skattemedel.

Moderaternas politik (Alliansen inkluderad) går ut på att enbart attackera symtom och totalt bortse från orsaken vilket gör att de aldrig någonsin kommer att förbättra någonting.

Det M och Svantesson gör är i princip som att hoppa i sjön och sedan ägna sitt yrkesverksamma liv åt att föra ett krig mot att vattnet är blött. I det läget ska det absolut inte “löna sig att arbeta“.

Nästa valvinst handlar om mänsklighet

Nästa val kommer att handla mycket om mänsklighet. Vi vill se mänsklighet, vi har behov, nu mer än någonsin, av att se att politikerna är människor. Vi behöver se medkänsla, upprördhet och oändliga mängder värme och vishet.

Batra fick mycket kritik för just sin “robotlika” personlighet. Även om det kanske inte var anledningen för hennes snöpliga slut inom det egna partiet. Det kommer jag fram till av det val de nu gjort med Ulf Kristersson som efterföljare. Han är inte precis Mr Congeniality. Men han är en “mister” och det kanske räcker för det partiet.

Hursomhelst – med utvecklingen i världen – behöver Sverige, precis som många andra länder se mänskligheten i sina politiker. En människa som reagerar, talar och agerar på ett begripligt sätt, som inkluderar känslor utan att vara emotionell, som känner starkt och känns levande, det är nyckeln till nästa valutgång.

I Alliansen finns egentligen inte många kandidater – Lööf känns förvisso mindre robotlik än Batra, men har tydliga likheter med en leksakspapegoja som är uppvriden för hårt. Herr Liberal har i princip inte kommit med något nytt på åratal och känns mer som en desperat medelålders man som helt slutat brinna men som vill vara kvar i leken till varje pris. Fru Thor – tja, anonym kunde vara hennes mellannamn, hon gör liksom inget intryck. Och ja, Ulf, har jag ju redan nämnt.

Sen har vi den andra flanken där Löfvén lite huffande och puffande och ööhhande visst blir lite förgrymmad ibland men inte imponerar han på det mänskliga planet. Jonas är väl den som i så fall har de drag vi hungrar efter – engagemang, konsekvens och dessutom har han klarat åsidosättandet och mobbningen galant. Miljöpartiet – eehh, finns de fortfarande – Fridolin känns oerhört blek och jag orkar inte ens ödsla ord på hans parhäst.

SD – Jimmie har ju “gått in i väggen” men den opportunistiska kärnan kommer han inte ifrån – och med nazister i leden – please.

Ja som sagt, startfältet är inte helt lovande. Mänsklighet är inte något man lär sig hos retorikexperter eller tankesmedjor – you have it or you don’t. Mänsklighet föds och gror i sann ödmjukhet – den där som vi lider sån enorm brist på hos våra “ledare”.

Min gissning är att Löfvén kommer sitta kvar men att han får ta Jonas tillbaka. Till syvende och sist är vi människor och när det är kyligt runt omkring oss är det värme, jämlikhet, medkänsla, hederlighet, klokskap och samhörighet vi vill ha. Den som kan leverera det vinner nästa val.