Allvarligt talat – valet 2018

När jag läser vad folk har att säga om än det ena och än det andra, blir jag orolig. En del väljer att basha sossar så mycket de orkar, en del väljer att vagt (fast ändå tydligt) hurra för SD, en del verkar tro att Moderaterna skulle vara ett alternativ. Mer sällan ser man någon som är rödglödgat för att någon av marginalpartierna bejublas eller fullständigt dissas. När de nämns handlar det ofta mer om ungdomsförbund alternativt partiledaren.

Men som sagt, allvarligt talat – ser ni någon av de partier eller varianterna på konstellationer som en möjlig väg framåt? Har någon av partierna verkligen ingett ett förtroende hos er som gör att ni tveklöst vill ge dem makten över detta land som, även om uttrycket börjar bli slitet, har gått sönder. Även om ni tänker rösta på det “minst usla”.

När sossarna kom till makten hade de så många öppna mål – men de har valt att sparka bollen åt fel håll. Miljöpartiet är ju mest bara en rest, en slags märklig “vi ville rädda miljön men vet inte vad vi vill längre”. Nya Moderaterna är i mina ögon, de farligaste, de som med sin blindhet faktiskt tror på ideologier från förra sekelskiftet, alternativt allting som kan tänkas bibehålla en elit mot pöbeln. Centern, Liberalerna och KD – tja vad säger man om dem? Vänsterpartiet som ibland verkar vilja ha tillbaka Staten som överkucku i allt.

Partiledarna då? Löfvén har nog en typ av hederlighet i sig, men skärpt nog för att vara statsminister är han inte. Fridolin är vag och otydlig och inget statsministermaterial han heller. Jimmie – en produkt av missnöjet för de etablerade partierna ger mig en känsla en liten pojke som vill “ha rätt”. Kristersson, ingen insikt i något utom sin egen klicks “behov”. Lööf, ettrig och envis och fullständigt omogen uppgiften. Thor är helt intetsägande och Björklund en “has been” som mer ger intrycket av att försöka värma upp ett lik. Sjöstedt är nog den enda partiledaren som verkar tro på det han säger och faktiskt fortsätter att stå för det han tror på. Men politiken – HJÄLP!

Vad tycker ni? Är det någon av de här, i mina ögon, eländiga amatörerna utan kompetens, helhetssyn och ens ett enda uns av visdom som vi ska välja mellan?

Valet 2018 känns ungefär som presentationen av nästa års Melodifestival. Deltagarna är en märklig blandning, en del helt utan några som helst musikaliska kvaliteter. En slags jippocrew som är samlad för att skapa lite rubriker och distraktion, men som har mycket lite att göra med att skaka fram årets vackraste svenska melodi eller en sång.

Berätta hur du tänker!

Advertisements

After Dark – klubben där vi var fria

Igår såg jag TV4:s dokumentär om After Dark-gänget och det var som att kliva in i en tidsmaskin. Tillbaka till en tid, sena 70-talet, när lättsamheten, glädjen och glamouren kom in i mitt liv. Jag kommer ihåg mitt första besök på David Bagares gata, klubben som var lite ruffig, mörk och låg en trappa upp och som efter det blev mitt favorithak. Innan hade jag mest gått på Alexandras på Döbelnsgatan, ett ställe med kanonbra dj:s som kunde få mig att dansa timmar i sträck.

Men på After Dark, som klubben också hette, var det en helt fantastisk stämning. När ljusen släcktes och jag såg showen första gången blev jag både imponerad och helt euforisk. Glädjen, lättsamheten, ensemblens hängivenhet och publikens jubel visste inga gränser. Eftersom klubben var förhållandevis liten skapades en känsla av intimitet och delaktighet, långt ifrån de gigantiska produktioner som sedan följde.

Men det som kvarstår starkast i minnet är stämningen. Alla var välkomna, inte bara bögar eller hbtq-människor – alla. Den lekfulla stämningen smittade, oavsett om vi var hetero eller en del av gayrörelsen. Jag såg aldrig något bråk, inga överförfriskade drumlar,  inga slagskämpar. Vi hade roligt på ett helt nytt, befriande, accepterande sätt och med en stor portion glimten i ögat.

I samma veva såg jag Rocky Horror Picture Show för första gången. En film som hade exakt samma effekt, som After Dark,  på mig. Känslan av att livet ska vara roligt, en lek, med humor och värme, mycket musik och lättsamhet. Anspelningarna på sex fanns där som en röd tråd, men på ett helt annat sätt än nu. Då var det alltid med en närhet till skrattet, till glädjen, till sensualiteten, till leklusten och med en slags frikostig inställning till sig själv och andra. Inga tvång, inga hot, ingen aggression. En slags vänlig, sofistikerad dekadans.

Jag är så tacksam att jag fick vara med om den här, i backspegeln, nästan overkliga oskyldigheten och livsglädjen. Kanske var jag själv för “berusad” av stämningen för att se om det fanns ett mörker närvarande, men det mörkret har jag och alla andra nu fått en överdos av, så dessa års frihet från det, minns jag som en vacker dröm.

Jag har sedan dess aldrig avvikit från den känslan som grunden för min livsfilosofi. På fullt allvar tror jag fortfarande att vi har missuppfattat meningen med livet, fullständig och med ett katastrofalt resultat.

I leken, i glädjen, i lättsamheten och humorn finns himmelriket på jorden.

Till de män som identifierar sig med sitt könsorgan

I många berättelser om övergrepp och sexuella trakasserier finns “han visade mig en bild av sin erigerade penis”, eller “han tog av sig byxorna och visade…” eller “han tryckte min hand mot sin…” Ibland, om det inte handlar om obehagligt våld, blir det farsartat att höra om er män som tycks tro på rena myter om era könsorgans “kraft”. Att era könsorgan på något sätt skulle fungera som en slags “Sesam öppna dig” i alla möjliga omöjliga sammanhang. Varför inte prova det på nästa anställningsintervju i så fall?

Ni verkar tro att en penis, särskilt en erigerad sådan, är behäftad med magiska förmågor, som ett trollspö kanske? Men för kvinnor, som utan att be om det, ställs inför en bild, en man med byxorna vid knäna eller något liknande är det inte ett dugg magiskt. Pinsamt – absolut. Magiskt – inte ett dugg. Men mellan raderna märks en slags barnslig förväntan, som en liten pojke på julafton, nära att brisera av förväntan. Förväntan på vad?

Tror ni att kvinnan omedelbart ska se er som deras “drömprins” – för att ni har en penis?!?! Reality check – det har alla män. Det är inget unikt i det, det säger inte dugg om en mans personlighet, hans intelligens, hans värde. Eller tror ni att hon omedelbart ska lägga sitt motstånd åt sidan och erkänna sig “besegrad”? Många av er har ju länge trott att storleken är ALLT, och ni har dessutom satt likamedstecken mellan ett stort könsorgan och god självkänsla. Man undrar lite hur resonemanget går där: “Jag må vara en riktig skitstövel, ofräsch, med osannolikt korkade värderingar, men jag har i alla fall en JÄTTESTOR kuk!”  Tro mig, om du som man är en riktig “kuk” så märker kvinnor det utan att du tar fram ditt könsorgan!

Män i gemen, men främst ni män som tror att era könsorgan kommer med en rätt att tilltvinga er makt, behöver inse att inga kvinnor imponeras av det här. Om ni vill impa på era polare – visa då könet för dem, skicka bilder till dem, berätta för dem hur hård den är, hur ni ska använda den eller vad ni nu tror ska få mottagaren att fyllas av vördnad och respekt.

Vill ni däremot komma närmre en kvinna – välj något annat att “imponera” med. Var vänlig, var hövlig, var en gentleman, lyssna, var medkännande, sensuell och sofistikerad. Är ni bara ute efter makt – eller med andra ord – om ni är små räddhågade fegisar, med så låg självkänsla att ni tror att ni är era könsorgan – ring och boka en tid hos en terapeut, och gör både er själva och den kvinnliga befolkningen en tjänst.

Vi “tjänar” på invandringen….eller?

I den här intervjun med Roger Mogert, se här, säger han att “vi tjänar på invandringen”. Vad han sen förklarar detta med är att kommunen tjänar på det eftersom staten skjuter till pengar!!! Det är ungefär som att säga att jag tar pengar från mitt sparkonto och sätter in det på mitt konsumtionskonto och att jag då har blivit rikare. Det här är kompetensen hos våra politiker när det gäller ekonomi.

Roger tycker också att det är helt OK, att svenska medborgare inte får en möjlighet att söka lägenheter i detta nybygge eftersom “kommunerna är ålagda av staten att bygga för invandrare och flyktingar”. Varför ålägger inte staten i första hand att det byggs för de som redan bor här?

Att det är illa ställt med kompetens, kunskap och insikter i politikerleden visste vi redan, men att det var så här illa? Roger påpekar att frågeställaren har en “agenda” och det är också uppenbart. Men oavsett agendan ser vi här den absoluta oviljan att på något sätt svara på det många invånare både oroas och irriteras över. Att gång på gång säga att “vi vet inte, det finns inga prognoser eller kalkyler” eller “det är svårt att se framtiden” är ungefär som att säga att “vi gissar hej vilt”. Så här används alltså våra skattemedel och så här skapas tanken med att “vi tjänar på flyktingmottagandet”.

 

Om kommuner vidhåller att de tjänar på mottagandet bara för att staten skjuter till medel, då har vi ett gigantiskt problem i Sveriges finanser. Pengarna hör fortfarande till landet, företaget, Sverige. Och staten, eller statsfinanserna borde skötas av någon som åtminstone har en rimlig kompetens i de fyra grundläggande räknesätten!

Även om agendan i den här intervjun säkert kan kallas “invandrarfientlig” så är det inte det som framgår först och främst. Det är Mogerts absoluta inkompetens.

Miljarder skattekronor hanteras av Mogert och hans motsvarighet i riksdag och regering. Vi kunde lika gärna sätta pengarna i  händerna på spel- och drogberoende individer som hoppas på storvinsten.

Det visar också att varken regering, riksdag eller kommunpolitiker har en susning om hur man ska hantera flyktingmottagandet. Det går naturligtvis inte att bara bygga bostäder, som öronmärks för flyktingar och som undanhålls svenskar och sen “hoppas på det bästa”. Vi har alltså en stat som “ålägger” kommunerna att skapa oroligheter och främlingsfientlighet. Hur fan tjänar vi på det?

 

Så länge politiker belönas för “misstag”…

Så länge politiker belönas för sina misstag så kommer deras trovärdighet att ligga på noll. Nu är det Mogert som får fem miljoner fast han skitit i det blå skåpet. De här reglerna och avtalen som politikerna lever under används som ursäkt för detta. Hur svårt kan det vara att göra ett tillägg i dessa regler – “den som själv begått tjänstefel, sexuella trakasserier eller något annat som orsakat avgången – blir utan både avgångsvederlag och pension”!

Näringslivet borde såklart göra samma sak. Det skapar en märklig kultur när vissa människor i samhället belönas med enorma belopp för att de klantar sig. Näringslivet, om de nu är så korkade, betalar ju åtminstone med företagets pengar, dock är det absolut både moraliskt och etiskt oförsvarbart att en företagsledare som “gjort fel” oavsett vad det består i – ska betalas med medel som annars kunde ha gått till en belöning för alla de anställda som arbetar hårt och hederligt.

Men när det gäller våra skattemedel är detta tillvägagångssätt helt oacceptabelt. En politiker som talar om åtgärder, om följder, om straff och som i nästa minut blundar för att personer i de egna leden istället blir belönade för samma övertramp – har ingen trovärdighet kvar. Våra politiker lever i en skyddad verkstad som om de inte på något sätt ska kunna hållas ansvariga för sina handlingar. Just den yrkesgrupp som om man använder sitt sunda förnuft skulle ha de absolut högsta förväntningarna på eget ansvar!

När rubrikerna beskriver Roger Mogert och hans fem miljoner – är det som om dessa anställningsavtal är huggna i sten av Gud eller någon annan makt – helt omöjlig att påverka. Så löjeväckande. Politiker har blivit som heliga kor – de får baktalas, men aldrig någonsin ta konsekvenserna av sina handlingar.  Om det handlade om undantag hade det kanske inte varit så problematiskt – men nu är det regel.

Är det det s k Stockholmssyndromet som gör att svenskarna fortsätter att rösta på det här patrasket som i åratal grundlurat alla dem som betalat deras löner eller har intelligensnivån hos landets befolkning sjunkit katastrofalt? Det här är inga ledare, det här är inga förtroendeingivande experter. Den enda “kunskapen” eller “kompetensen” de här individerna tycks besitta är hur man blåser och biter den hand som föder en. Ska vi verkligen ge dem tillåtelse att fortsätta med det?

 

#metoo vårt tids “Före och efter Kristus”

Tiden var mogen för #metoo, det är tydligt när man ser den oändliga ström av “avslöjanden” som följt på uppropet. Det blir allt svårare att finna en enda kvinna som inte på något sätt känt av denna snedvridna och perversa företeelse. För både kvinnor och män tror jag att det här, i alla fall i backspegeln, kommer att kännas lite som “före och efter Kristus” – fast i det här fallet får det bli “före och efter #metoo”.

Ingenting kommer att vara som tidigare, ingen kvinna kommer att nöja sig med att bli bemött som en andra klassens varelse, någon som är fri jaktsäsong på. Varken hemma, i skolan eller i arbetslivet. Det är omvälvande och kanske borde påkalla en ny tideräkning det också. Vi är inte där än på länge, det kommer att ta tid, men omfattningen av uppropet gör att förändringen är oundviklig.

De sista alfahannarna, machosvinen eller vad man nu ska kalla dem, kommer att strida bittert för sin “rätt” att fortsätta som om ingenting hänt, men de kommer att förlora. Inte bara för att kvinnorna säger nej, utan för att en hel del män också kommer att göra det. Så snabbt kan en “ny” trend, en “ny” värdering etableras. Och det här har definitivt haft samma, eller större genomslagskraft som Jesus, dessutom genomströmmas alla nivåer och aspekter i samhället, oavsett religion – en sann väckelserörelse.

Helt plötsligt, Gud ske pris :), blev det töntigt, svagt, unket, enfaldigt, omanligt och löjeväckande att behandla en kvinna illa. Något vi fördömer. Vi är många som väntat på det.

Hur den nya manligheten ska se ut kommer tiden att utvisa. Förhoppningsvis kan gentlemannen återuppstå till viss del. En manlighet som känns trygg, pålitlig, hederlig, beskyddande, kännande, sensuell och lekfull. En manlighet som ger kvinnor frihet att vara just kvinnor. En manlighet där de som drar “höhö-skämten” ses som reliker och hopplöst ute. Tanken svindlar. Välkommen till en ny tideräkning!

 

 

#tystiklassen – barn leker våldtäkt

Nu har #metoo kommit in i skolvärlden och det som “avslöjas” får det att krypa i mig. Dels för att jag väl minns hur det var, även på min tid – dock utan att någon lekte våldtäkt. Men tafsandet, rädslan, att känna sig helt oskyddad inför killarnas mer eller mindre våldsamma framfart.

När jag läser att barn “leker” våldtäkt överträffar det allt jag hittills läst om #metoo. Inte för att alla andra berättelser bleknar utan för att det här handlar om våra barn och uppenbarligen görs ingenting, fortfarande! Det är ingen nyhet att barn använder sextrakasserier – första gången jag hörde talas om det var via något tv-program där dagispersonal hade hittat två småpojkar som försökt få en liten flicka att suga av dem. DAGISBARN!

Vad krävs för att det vuxna samhället, om det nu finns något, ska agera? Det här är så obehagligt och upprörande att jag  inte hittar ord för att uttrycka min vämjelse. Det handlar inte om att hitta syndabockar den här gången, det handlar om att omedelbart se till att inga barn känner sig så här otrygga eller utsätts för den här typen av kränkningar från och med NU! Vi som föräldrar lämnar över våra barn i skolans “vård” och istället för att i en trygg miljö få utbildning, blir de inordnade i den förtryckarordning och djupa känsla av maktlöshet många av oss vuxna känner. Skolan bemannas tydligen av fega, omogna människor som tycker att det är viktigare med “politisk korrekthet” än att ta risken att stå upp för vad som är rätt och fel! Även om  “vi som föräldrar” naturligtvis har det yttersta ansvaret.

Att slappheten och den här “boys will be boys”-attityden fortfarande lever och frodas så att små flickor som far illa, ignoreras eller till och med blir skambelagda för att de blir trakasserade, är helt oacceptabelt. Här har skolan en möjlighet som få andra instanser är förunnade. Om barnen haft oturen att ha föräldrar som är för “upptagna” eller “för trötta”, eller “för korkade” för att lära sina barn att de har absolut rätt över sin egen kropp, att de ska kunna berätta om oförrätter och bli bemötta med respekt och av ansvarsfulla vuxna, så kan skolan vara en plats där det ska vara en grundförutsättning.

Det duger inte att vända bort huvudet och säga att “jag såg inte” eller “jag visste inte” – inte en enda sekund längre! Skit i mattelektionen – sätt er ned med alla barn, inte i grupp, utan en och en – och tala med dem, visa att ni finns där, att ni vet vad som är rätt och fel, att ni står upp för dem. Undervisa barnen i hur man beter sig, i EQ, i jämlikhet, det är mycket viktigare än alla andra kunskaper eftersom de uppenbarligen i många fall inte längre får dessa kunskaper hemifrån längre!

Den här, helt onödiga, stressen som barn utsätts för redan från tidig ålder är vad vi måste ta tag i – omedelbart. Det är inte svåra ämnen, det är inte något vi behöver åratal av utbildning i – vi vet vad som är riktigt, hur vi ska bemöta varandra, och vad vi INTE får göra. Vad i h-e, väntar vi på???

Det vi gör idag är ungefär som att släppa treåringar på en autobahn utan att berätta att de ska hålla sig i vägrenen om de inte vill dö eller lemlästas. Sluta skyll på än det ena och än det andra – INGET ÄR VIKTIGARE ÄN DET HÄR!

Ämnet Rätt & Fel – är viktigare än alla läsämnen tillsammans. För kan inte våra barn känna sig trygga, kan de inte heller lära sig någonting av värde. Kan de inte skilja på rätt och fel går de en osäker och djupt olycklig framtid till mötes. Den här förbannade “allting är ok”-attityden försätter våra barn i fara. Var inte så fega, skaffa er en ryggrad och berätta vad som är RÄTT och vad som är FEL. Det är inte särskilt komplicerat.

Du är inte ditt bankkonto

Världen idag kretsar kring pengar. Pengar i sig, har inget värde, det är i hur du använder dem, värdet ligger. Pengar är bara papper, och i få undantagsfall även mynt, men mest är pengar idag digitala siffror. Att mänskligheten har låtit sig styras så fullkomligt av konceptet om pengar ligger bakom den extrema enfald vi ser idag.

Pengar är inte heller av ondo, i sig. Pengar, precis som makt, blir bara ett medel för ondska när personen som använder sig av dem gör det i ondskefullt syfte. Eller vad som är ännu vanligare – pengar ökar dumheten som sprider sig som en viral epidemi, om de som hanterar pengarna är korkade. Jag vet att många vapenentusiaster använder samma argument om vapen, men i sak, är det riktigt.

Värde har dessvärre i denna förtrollning av pengar, utsatts för en komplett snedvridning. En handväska som har ett designermärke, är naturligtvis inte mer värd än en utan. Det är bara en idé, egentligen. För en svältande människa är ett mål mat oerhört värdefullt, för en proppmätt miljonär, not so much. Värdet, om det ska ha någon generell mening behöver sättas i samband med funktionen. Det innebär t ex att mat, tak över huvudet, trygghet, kärlek, kunskap, generositet och mellanmänsklig förståelse alltid är värdefulla. Även den rikaste av människor behöver allt det.

Det gäller även människor. En värdefull människa är en människa som förstår det. En generellt sett värdefull människa inser att de egna handlingarna, inställningen, generositeten, kunskapen och medkänslan säger betydligt mer än siffrorna på bankkontot. Siffrorna på ditt bankkonto är i princip lika lite avgörande för ditt egentliga värde, som en Michael Kors-väska är för din matsmältning.

Så även om du “vägrar” gå klädd i något annat än designermärken, om du bara kör lyxbilar, flyger i första klass och har lurat dig själv till att tro att du är en “första klassens människa” säger det ingenting om ditt värde. Det talar bara om att du förmodligen ännu inte lärt dig att skilja värdefullt från värdelöst.

 

 

 

 

Sverige blöder!

I ett inlägg på Facebook beskrivs hur pengar flödar ut ur landet via Försäkringskassan. Uppenbarligen försöker sig Försäkringskassan just nu på en slags “wistleblowing” för att göra vad de kan i syfte att rädda sin existens och sitt välförtjänta men fullständigt urusla rykte. Några enstaka medarbetare reagerar på lagen om assistans och några har reagerat på att Sverige betalar barnbidrag till människor som inte ens bor i landet. Detta är bara toppen på isberget.

Om Sverige jämförs med en kropp, och pengar med blod, så kan vi lugnt konstatera att Sverige blöder och blöder helt i onödan. Sverige blöder för att våra politiker med en dåres beslutsamhet, ser åt andra hållet när det gäller dessa blödande sår. Under tiden som blodflödet fortsätter, svälts och förföljs svenska medborgare som blivit sjuka, gamla eller arbetslösa. Människor som levt, arbetat och betalat skatt i Sverige under åratal.

Hur mycket pengar ska svenska staten lägga på att rädda medborgare från andra länder före sina egna? Det är som att se en patient, som själv blöder ur ymniga sår behandlas av en läkare som envisas med att samma patient ska ge blod! Svårt korkat.

Det här ska inte belastas de nyanlända, utan de intelligensbefriade politiker som har skapat det och fortsättningsvis tillåter det. Sverige inbjuder till att bli utnyttjat och rånat, men bara av vissa. För myndigheter och politiker fortsätter konsekvent att bemöta svenskar som befinner sig i ett behov av det “sociala skyddsnätet” med iskyla.

Bostäder går i första hand till nyanlända, de får barnbidrag retroaktivt, och de svenska politikerna tar mer hänsyn till nyanländas religioner, kultur och krav än motsvarande för den befolkning som betalat in de skattemedel som används. Sverige har skapat en förväntan från omvärlden att hit kan man komma, även bara på ett kortare besök, så ser “die dumme Schweden” till att man får pengar skickat till sig oavsett. Dessa nyanlända, som sägs fly från krig och elände, har förvandlats till bortskämda och krävande barn i trotsåldern och Sverige fortsätter att ge dem allt de pekar på hellre än att sätta gränser. De kräver moskéer, halalslaktad mat, att badhus ska ha separata öppettider för pojkar och flickor, att kvinnor ska få bära, vad som skulle kunna jämföras med rånarluvor och möbelöverdrag för att dölja sin identitet på arbetet, de kräver respekt, omedelbar tillfredsställelse och särbehandling gällande lagens applicering. De gör det för att de kan.

Under tiden förtvinar den befolkning som trott på demokrati, som betalat skatt, som hållit sig inom lagen, som arbetat hårt. Det måste bli ett slut på det här, NU!

Det krävs inga underverk, det krävs bara att politikerna stoppar flödet, att de säkerställer att skattemedel i första hand går till de som betalat in det, och därefter kan eventuellt överskott hjälpa andra. Precis som flygindustrin i alla år i sina säkerhetsanvisningar säger:

Sätt först på dig själv syrgasmasken – därefter kan du hjälpa andra.

Det är ett säkerhetsråd som Sverige behöver följa.

 

En riktig drömpappa

En riktig drömpappa, ni vet, en sån som är engagerad, trygg, ömsint, beskyddande, rolig och varmhjärtad, det är vad alla små flickor och pojkar vill ha. En man, ett föredöme, någon att lita på och leka med. Men vad krävs för att vara en drömpappa? Behöver man övernaturliga krafter? Måste man vara felfri?

Nej, inte alls. Men idag är inte drömpapporna i fokus särskilt ofta – jo kanske i julfilmer och en del romantiska komedier, och till och med där kan de framställas som lite vingklippta, lite klumpiga, lite skrattretande. Men det finns inget skrattretande i barn som växer upp utan denna viktiga förebild.

Idag är inte drömpappan någon idol. Det talas knappt om honom. Men han finns. Unga män som redan från graviditetsdag ett är med, försöker förstå, tar hand om den blivande mamman och som känner och tillåter beskyddarinstinkter och den där vördnaden inför livet växa inombords. En vördnad som oftast är en blandning av djup respekt och rädsla. “Kommer jag fixa det här?”

Män som, även om de själva inte haft turen att ha en drömpappa, gör sitt yttersta för att bli en. Män som har mod, klokhet och ett hjärta starkt nog att välja bort machononsens och stereotyper. Som tillåter detta mirakel att förändra och förbättra dem utan försvar och utan motstånd.

De finns där med barnet under hela uppväxten. De gör inte bara enstaka besök, eller korta scenframträdanden. De är där hela tiden, i allt det vardagliga, i allt det som inte är beskrivet som hjältebragder, men som är det. I matlagningen, städningen, läxläsningen, i allt det som tillsammans utgör livet. Inte bara födelsedagen, tio minuter innan matchen på TV eller något annat kortvarigt och exceptionellt. De ÄR vardagen. De vet att deras närvaro, deras trygga famn och aldrig sinande intresse är det som kommer utgöra den näring som behövs. De leker som små pojkar igen, de lär ut och de vaggar till sömns. Barnet lär sig att pappa alltid finns där, att pappa alltid lyssnar, att pappa förstår, att pappa alltid är redo för en kram och en stund i knät då man kan berätta om sin dag. Hos en drömpappa hämtar barnet kraft.

En drömpappa är naturligtvis mänsklig och ryter till ibland, är på dåligt humör, stressad, trött ända in i själen, gör fel och säger fel. Annars vore han inte drömpappan. Men precis som han visat hur man ber om ursäkt, hur man tröstar, hur man stöttar och uppmuntrar kommer han få en liten hand i sin som frågar “hur är det” eller som helt enkelt, utan rädsla, väntar ut det tillfälliga ovädret.

Det finns inga absoluta riktlinjer för att bli och vara en drömpappa mer än att varje dag försäkra sig om att den där lilla nya människan (ända upp i tonåren och förbi dem) förstå att de är välkomna, viktiga och djupt älskade. Det är också det som förvandlar en yngling till vad de flesta kvinnor skulle kalla EN RIKTIG MAN.

Grattis på Fars Dag alla drömpappor!