När barnen inte längre har kön

De senaste årens s k “könsdebatt” som innebär att många barn idag inte får kalla sig flickor eller pojkar utan instrueras av vuxna att de inte har ett kön, alternativt att de får “välja” själva senare i livet”, är i min mening ett av de mest intelligensbefriade ämnen och missriktade “välviljor” i vår tid. Idag skriver två ministrar att vi ska få byta kön lika lätt som att byta underkläder, och Hakelius kallar det hela ett “experiment”. Jag är benägen att hålla med herr Hakelius, även om han väljer att hålla sig “öppen” för värdet i denna könsdebatt. Se här Juridiskt könsbyte förenklat & Experiment.

Det är en sak att informera barn om att olika aktiviteter inte är könsbundna, det vill säga att alla har rätt att leka med dockor, bilar eller vad det nu må vara oavsett kön. Det är något helt annat felaktigt informera barn om att kön är något de väljer som om det vore en färg på strumporna! Det är det inte, varken medicinskt eller psykologiskt. Om en liten pojke väljer att utveckla drag mer lika sina mammas än sin pappas, gör det honom inte till flicka. Han är fortfarande en pojke, en han som har sin specifika uppsättning av drag, av benägenheter och områden han trivs i.

Att låta påskina att kön är någon slags valmöjlighet,  är helt enkelt en lögn. Det är att medveten vilseleda och felinformera barn. Vi måste lära oss skilja på karaktärsdrag och fysiskt kön, det KAN inte vara så svårt.

Att du föds som pojke betyder till exempel att du har en penis, testiklar, prostata och förmodligen skäggväxt när du blir äldre, att du föds som flicka att du har en slida, livmoder, äggstockar, bröst, mens och inte minst förmågan att föda barn. Det betyder INTE att vissa yrken är förbjudna för dig, att du måste bete dig eller klä dig på ett visst sätt, allt det är påhitt.

Attt kalla barn för könlösa är lika verklighetsfrämmande som att säga att vi människor försökar oss genom delning. Eller att vi bara behöver andas in, aldrig ut, eller att begreppen varmt och kallt är absoluta begrepp. Vi människor har möjlighet att agera precis så “manligt” eller “kvinnligt” vi behagar, men det förändrar fortfarande inte våra fysiska kön.

De som tydligen har mest problem med “könsroller” är uppenbarligen alla de som aggressivt “kämpar” för att barn ska vara könlösa. Det är inte bara löjeväckande och fullständigt fruktlöst, det är att medvetet föra barn bakom ljuset, ljuga för dem och försöka tvinga dem att misstro sin egen kropp och sitt eget varande. Ska dessa aktivister också starta förskolor där vår ögonfärg, hårfärg, längd och hudfärg ska förnekas, beljugas och ignoreras, i tron att detta kommer att ge barnen möjlighet att växa upp utan “stereotyper”?

Att bli kallad ett “icke-kön”, ett “det” eller en “hen” när man växer upp främjar inte en frihet från könsroller. Det skapar däremot en helt skev bild av verkligheten. Att aktivt vägra acceptera och förneka den fysiska verkigheten definierades, åtminstone för några år sedan, som en “sinnesjukdom” och krävde professionell behandling. Den här debatten är ungefär lika intelligent som att upprört hävda att det är “fel” att vi inte kan andas under vatten och kasta i barn på djupt vatten med ankarkättingar kring fotlederna för att förändra det.

 

.

 

 

 

Advertisements

“Har våldtäkterna ökat”?!?!?

DN skriver idag “Det mesta tyder på att våldtäkterna INTE har ökat dramatiskt.”

För en människa som har levt i det här landet många år, känns denna slutsats mer än märklig. Nu har jag inte läst hur de kommit fram till detta, men jag kan tänka mig att det handlar om den mest populära teorin; “det är bara fler som anmäler idag”.

Nä jag har inte underlaget, statistiken eller de andra uppgifterna men jag kan – utan att vara utredare – ändå konstatera att antalet våldtäkter med all sannolikhet faktiskt visst har ökat. Jag har också förståelse för att antalet anmälda fall har ökat och att det funnits ett mörkertal. Det är så det fungerar när ett brottsoffer beläggs med skuldbördan – det känns svårt att anmäla. Och när endast ett fåtal anmäler, och man ser hur brottsoffret är hårdare ansatt än förövaren så är det såklart förståeligt.

Men alla dessa gruppvåldtäkter, den oerhörda oro som unga flickor och även kvinnor i alla åldrar upplever på grund av det ökade våldet talar också sitt tydliga språk. Alla tillmälen, hotfulla situationer, gäng med testosteronfyllda män som med sina kommentarer och tafsanden ofredar kvinnor, har definitivt ökat. Det är inte män som uppskattar en kvinnas skönhet som i grupp, likt en grupp uppretade babianer, går emot en ung tjej eller kvinna och skriker könsord eller hora efter henne.

Polisen har inte förr uppmanat kvnnor att hålla sig hemma på kvällarna, att inte gå ut själva, att inte jogga ensamma i spåret. Det har inte kommit en svallvåg av våldtäktsanmälningar från förr i farvattnen efter att det blev vanligare och fler vågade anmäla. #metoo visade istället hur många kvinnor som trakasseras, kränks och diskrimineras på grund av snedfördelningen av makt. Då, om någon gång tidigare hade ju alla möjlighet att komma ut ur mörkret (mörkertalen) och berätta. Att många män i århundraden haft en imbecill och enfaldig uppfattning om kvinnor är ju inget nytt.

Men att sluta sig till att våldtäkterna i Sverige INTE ökat känns ungefär lika skärpt som att hävda att det inte är vanligare med porrberoende idag, eller att det inte är vanligare med stressrelaterade sjukdomar idag, eller att det inte är vanligare med grövre våld än någonsin tidigare. De som hävdar detta ger uttrycket “att stoppa huvudet i sanden” ett ansikte. Det är som att säga att ingenting har förändrats, vi kan fortsätta som vanligt. Puh!

Denna ovilja att ta signaler på allvar, att förebygga, att rätta till är för min del helt obegriplig. VILL dessa “utredare, grävande journalister och experter” inte att våldet, sjuktalen och våldtäkterna ska upphöra? Eller vad är de ute efter? Är det någon slags bakvänd politisk korrekthet eller rädsla för att utses till “rasist” eller “foliehatt” som får dem att fortsätta publicera den här typen av “om vi inte ser något behöver vi inte heller åtgärda det“-strategin?

Istället efterlyses någon, någon enda i regering, riksdag, journalistkår eller talesman av vilket slag det än må vara som säger att EN VÅLDTÄKT ÄR EN FÖR MYCKET!!!  Det är som att se ett gäng forskare och experter stå inför en liten eldslåga i en dynamitfabrik och skrocka lite men vägra stampa ut elden. Istället diskuterar och debatterar de om det faktiskt ens brinner, om den lilla eldslågan kan sprida sig, och kommer fram till “förmodligen inte”, vänder ryggen till och promenerar i sakta mak från platsen. Inte ens när de står där i brända kläder, svedda ögonbryn och sotiga ansikten med en galopperande jätteeld och exploderande dynamit bakom ryggen erkänner de att hade fel, utan klappar varandra om ryggen och säger “att det skulle gå så – det kunde INGEN ana”.

Det är inte lagen det är fel på – det är tolkningen

I Aftonbladets granskning av gruppvåldtäktsdomar berättas idag om de som gick fria.

Inte för att de var oskyldiga utan för att “Det viktiga ur lagstiftarens perspektiv är att ingen ska fällas utan att det finns bevisning för det”. Man kan tycka att det låter vettigt, tills man inser att det i den här typen av fall innebär att grovt kriminella frias helt enkelt därför att de skyller på varandra. Behöver “ingen ska fällas utan bevisning” betyda att man bortser från helheten? Betyder “ingen ska fällas…” att om tre personer är i ett rum med våldtäktsoffret och en våldtar den konventionella vägen, en våldtar genom oralsex och en ser på, så är de bristande bevis på vem som gjorde vad viktigare än det faktum att kvinnan våldtogs – å det grövsta? Vad är det i så fall för imbecill “lagstiftare”?

Ett brott har begåtts, man vet vilka som var på platsen – men “lagen” och dess utövare (advokater, nämndemän, domare) väljer att fria! Oavsett bevis vem av de tre som stoppade vad i vilken öppning, kan med all säkerhet sägas att samtliga deltog, även om en av dem “enbart” såg på medan en människa plågades och utsattes för våld. På vilket sätt är det något som ska skydda dessa tre och ignorera brottet som begåtts? Enligt vilken logik? Lagens? Eller tolkningen av densamma?

Alla tre ska naturligtvis dömas och frihetsberövas. Om straffsatsen för att “bara passivt” se på medan ett våldsbrott utförs är lägre, kan man möjligen tänka sig att sänka straffsatsen något med hänsyn till ovissheten i vem som gjorde vad, men att fria samtliga – det kan aldrig vara intentionen bakom lagen. Och om det är det – skriv om lagen med en riktig och rimlig intention, så tydlig att även de som dagligen är yrkesverksamma kåren inom rättsväsendet förstår.

När “lagen” och dess tolkning är i händerna på människor kliniskt befriade från sunt förnuft och omdöme är det långt mycket värre saker som sker “inom lagen” än att någon blir oskyldigt dömd. Då har vi en situation när “lagen” och dess tolkare är de som våldför sig på, misshandlar och visar grov oaktsamhet mot de medborgare de är satta att skydda.

Med den här typen av straffrättslig “logik” står det klart att det inte är “lagen” det är fel på det är lagföreträdarna – de som tolkar lagen till förmån för de som bryter den. Utan sunt förnuft kan inget rättssamhälle fungera,. Det är inte för inte som advokater kallas “lagvrängare”.

 

 

Förnekelse – den vanligaste drogen

Aftonbladet har gjort en granskning av våldtäktsdomar och intervjuar bland annat dömda våldtäktsmän. En av dem i det här klippet säger: “Jag känner mig inte som en våldtäktsman”, och det, tillsammans med att “ingen har berättat till mig hur det funkar med sex...” visar tydligt hur förnekelse ser ut.

När någon har begått ett brott, eller bara något som skadat någon annan, finns där förnekelsemekanismen som en räddare i nöden. Psyket arbetar för högtryck för att slippa acceptera vad man gjort. Men när bevisen är tydliga, som t ex i det ovannämnda fallet,  – är det dags att bryta igenom denna förnekelse. Så länge förövaren tillåts att leva i sin fantasivärld, där han är offret, där han är oskyldig, där han får fabricera en fiktiv händelseutveckling som enbart är till för att rädda hans självbild, så länge har ingenting förändrats och varken han eller offret ges en möjlighet att läka eller gå vidare.

Förnekelse är standardvalet för de som missbrukar droger, de som slår och våldför sig på andra, pedofiler, de som ljuger om allt och ingenting, de som bedrar och sviker – ibland medvetet ibland omedvetet. Men förnekelse, oavsett hur kraftfull, är fortfarande förnekelse. Om vi, utanför, eller drabbade, tillåter denna förnekelse underlättar och stödjer vi beteendet som därför fortsätter.

Förnekelse fungerar många gånger som ett frikort i dagens rättssystem, även när bevisning finns. Förnekelsen är skadlig, i sig, för både offer och förövare. När förnekelsen inte ifrågasätts, bestämt och obevekligt, följer ytterligare beteende som är skadligt. För om förövaren är oskyldig, som han övertygat sig själv, då kan han göra samma sak igen, han kan hämnas på offret som “helt utan anledning” beskyllt för honom för brott osv osv. Ska samhället  tillåta att vissa människor inte tvingas ta konsekvenserna av sina handlingar, att de inte hålls ansvariga –  bara för att de är har utvecklat förnekelse till en livsstrategi?

Jag tror inte ens förövaren till hundra procent faktiskt tror på sin egen version, kanske till nittio procent, men en del av honom vet att det han gjorde var oacceptabelt, grymt, ointelligent och det han är räddast för är sitt eget fördömande av handlingen. Hur ska han någonsin kunna se sig själv i spegeln igen? Hur ska han kunna känna sig nöjd med den han är? Nä, då är det bättre att fortsätta leva i förnekelse och rädda det av självbilden som räddas kan. Eller är det?

Vi har alla, en inre kompass, som talar om för oss när vi gör rätt och när vi gör fel. Den försvinner inte, men vi kan naturligtvis välja att inte lyssna på den. Men vi kommer inte undan – den fortsätter att peka mot norr (rätt) hur mycket vi än ignorerar den.

Det här är något vi gör litegrann till mans, ljuger för oss själva, för oss själva bakom ljuset för att bevara vår självbild. Men de allra flesta av oss gör det i mycket mindre skala och skadar inte på samma sätt andra människor. Men strategin, oavsett hur storskalig eller småskalig ÄR skadlig.. Det vi vägrar erkänna, det vi vägrar acceptera om oss själva bevaras, växer i skuggorna och stjäl vår sinnesfrid, vårt lugn, vår kärlek. Istället för att leva fullt och se klart, väljer vi att leva i blindo – till vilken grad är upp till oss själva. Hur lurar du dig själv?

För att köpa sex krävs ett bottenlöst självförakt

“Allt fler svenska män köper sex i Tyskland” berättas det på SVT.

Köpa sex!? Att missuppfatta sex så totalt att man “köper” det som om det vore en godispåse eller ett par handskar, är för min del i det närmaste ofattbart självdestruktivt. Bara att försöka tänka mig in i att jag skulle betala någon för att ha sex med mig är som att tänka mig att betala någon för att ge mig komplimanger. Chansen att det skulle resultera i något genuint, tillfresställande eller behagligt är naturligtvis obefintlig.

Var och en av dessa män som köper sex måste ha enorma resurser och förmågor till självbedrägeri, självförakt och förnekelse. De vet att den kvinnan, eller mannen, de köper sex av ALDRIG skulle ha sex med dem om de inte fick betalt. De försätter sig frivilligt i en situation som inte kan ge något annat än ett solklart bevis för hur misslyckade och oattraktiva de är. De “tvingar” någon de inte känner att ha sex, att vara intim med, att komma nära fysiskt, genom att ge dem pengar för tjänsten som utförs. Kan något vara mer förnedrande?

Vad får en man att förminska sig till ner denna nivå? Dumhet? Tron på att det är han som har makt i transaktionen? Självförakt? Eller helt enkelt en total missuppfattning om vad sex är?

En köpare av sex har naturligtvis ingen makt alls, jo han kan välja vilken prostituerad han ska betala och vilka tjänster som ska utföras – men det är inte makt – det enda han gör är att med pengars hjälp försöka beveka en främling till att omfamna honom och hans böjelser. Han vet att han måste betala, det vill säga, han vet att han inte kan få det bemötande han önskar sig från någon av fri vilja. “Snälla snälla ha sex med mig, jag betalar bra!” För under den där lite machoinspirerade skitstövelsattityden är han övertygad om att ingen, absolut ingen, kan älska honom som han är.

Ska vi börja betala för vänlighet också? För ett respektfullt bemötande? För omtanke och välvilja? För ett fiktivt förhållande som förvandlar kärlek till tjänster som kan köpas?

Ursäkterna för det här beteendet har vi hört så många gånger att de förlorat all betydelse; “det är det äldsta yrket, tänk på alla ensamma som inte kan få sex annars….” Men den totala kärlekslöshet som ligger bakom pratar vi sällan om.

Lika många gånger som ursäkterna har vi hört: Du kan inte köpa kärlek för pengar.  Men de är just det de försöker, en känsla av att vara älskad, av att vara åtrådd, av att vara önskad.

Okunskapen om sex, om kärlek har nått katastrofala lågvattensmärken. Vi ser det bland annat på dessa ökande antal män som åker till Tyskland och köper sex, vi ser det på ökade våldtäkter, vi ser det på den känslomässiga anorexi som får våra barn att söka kärlek hos främlingar, bli utsatta för grooming, ofrivilligt sex, våld och grymhet.

En människa som känner sig älskad, som vet sitt värde, som respekterar sig själv köper inte sex, och säljer inte sex heller för den delen.

När de här männen kommer hem från sina “inköpsresor” och höhöhande tar sig en öl tillsammans med någon polare eller två som ännu inte tagit steget, försöker de sälja in upplevelsen som cool, manlig, något som gett dem en känsla av makt över det motsatta könet. Fast på något plan, hur mycket de än försöker dränka det i alkohol och förljuget självförhärligande, vet de att de istället sjunkit allt djupare i ett självförakt utan gränser och den där lilla rösten inuti, som när de är alldeles ensamma, ropar ALSKA MIG!! skaver alltmer.

Vi står inför en svältkatastrof, en djupt oroande svält på kärlek.

 

Arbetsförmedling efter behov

Hur trött är man på att höra om Arbetsförmedlingens brister, alternativt att höra högerns “lägg ner Arbetsförmedlingen”? Det är idag allmänt känt att Arbetsförmedlingen inte fungerar som det en gång var tänkt, nämligen att förmedla jobb, att agera som en hjälp för arbetsgivare och arbetssökande att finna varandra.

Hela arbetsmarknadspolitiken är ett levande bevis på den djupa inkompetens som råder inom de politiska leden. Där man, numera som norm, fokuserar all kraft på att avlägsna symtomen snarare än att åtgärda orsaken.

Om andra myndigheter och verksamheter hade samma direktiv, hade vi haft läkarteam som trängde sig in i våra hem och granskade våra levnadsvanor under hot, om vi skadats eller blivit smittade av någon influensa, vi hade haft jurister som kom hem och läxade upp oss  om vi råkat ut för ett brott, vi hade haft tåg-tunnelbaneförare och busschaufförer som utformat tvingande scheman för hur vi ska åka kommunalt om vår bil gått sönder…. –  vansinne? Inte när det gäller arbetsförmedlingen.

Om AF istället varit en instans som frivilligt kunnat uppsökas av de som känner behov av dem, hade det inte sett ut som det gör idag, nämligen att allt du kan få därifrån är;  oseriös coaching, hjälp att skriva cv, meningslös sysselsättning eller att under hot bli placerade hos en arbetsgivare som får betalt för arbetskraft.

De skattemedel som helt utan avkastning östs in i verksamheten  hade istället kunnat läggas på att ge de som, på grund av nedskärningar, outsourcing, åldersdiskriminering etc är utan anställning – ökad grundtrygghet och därmed röreslefrihet.  Hade man därtill varit djärv nog att ge alla möjlighet att konsulta, eller hyra ut sin kompetens per timme, utan att riskera grundtryggheten, hade många nya verksamheter och arbetstillfällen skapats. Vi lever i en tid när de livslånga anställningarnas tid mer eller mindre är förbi och de tillfälliga, behovsanställningarna ökar. Dessutom hade Arbetsförmedlingens verksamhet kunnat diversifierats och anpassats efter de väsenskilda grupper som idag tvingas in arbetsmarknadspolitiska åtgärder – något som uppenbarligen inte föresvävat herrar och damer politiker. De tycks fortfarande leva i tron att beteckningen “arbetslösa” är en hundraprocentigt homogen grupp  av “lata bidragsparasiter utan kompetens”.

Vi hade lika gärna kunnat ge vården direktiv att ALLA patienter i fortsättningen som standard, ska ges blodtrycksmedicin, smärtstillande och lite psykofarmaka oavsett om de söker för förkylning, en bruten arm eller förstoppning.

 

.

 

Ännu ett oanvändbart “expert”-utlåtande

Hur många s k utredningar och forskningsrapporter ska finansieras med skattemedel för att sedan publiceras utan några slutsatser eller konstruktiva handfasta råd vad gäller den ökande ohälsan i landet? Här kommer ännu ett exempel, se länk. 

Uppgiften, denna gång, var uppenbarligen att kontrollera om Smartphones är orsaken till den ökade ohälsan i Sverige!!! Men hjälp, hur imbecilla får dessa uppdragsgivare eller projekt vara?

Sven Bremberg, docent i folkhälsovetenskap menar att arbetsmarknad, skola och svagare skyddsnät är troligare orsaker, men lägger till, liksom för att förminska och ogiltigförklara dessa orsaker, att: “Det behöver inte betyda att ohälsan i sig ökar. Det kan också bero på ökad medvetenhet.” I beg to differ.

Så hans forskning och det de kommit fram till är i princip ingenting. Jo, att: “Min bild är i slutänden att den forskning som finns inte räcker för att säga att ökningen av psykisk ohälsa beror på smartphones.”   Briljant slutsats, och lika insiktsfull, användbar och vis som forskningsuppgiften.

Under tiden har många medborgare svårt att överleva, både ekonomiskt och känslomässigt i ett samhälle som helt slutat utgå från människan och istället använder de ursprungligen gemensamma skattemedlen till att cementera felaktiga principer, begränsande regler och modeller med hjälp av myndighetsmissbruk som samvetslöst implementerar dem. Undantagna från dessa livsvillkor är förstås politiker. Men gemene man, medelsvensson if you like, lever i ett människofientligt samhälle.

Man behöver inte vara docent, eller särskilt påläst, för att förstå att människor, vars tillvaro på alla sätt begränsas med ekonomiska maktmedel och hot, där rättsväsende, vård, utbildning och trygghet beror på ditt bankkonto, inte har förutsättningar för att vara produktiva, friska, välmående och kreativa. Hade vi människor fungerat så hade de s k U-länderna, eller krigshärjade länderna haft de bästa resultaten vad gäller hälsa och välbefinnande.

När den här typen av urvattnade “expertutlåtanden” används av de än mer okunniga och verklighetsfrånvarande politiker som tar besluten, kan resultatet aldrig bli något annat än ett ännu sjukare samhälle. Den kliniska termen för den här typen av icke-forskning med obefintliga resultat är kort sagt – idioti.

 

“Pressetik” – ordet saknar betydelse

Thomas Mattsson skriver om “pressetik” (länk)  i samband med att Cliff Richard blev uthängd i TV (BBC) medan polisen gjorde en husrannsakan och räd i hans hem efter barnporr. Det står nu klart att det inte finns några misstankar mot Cliff Richard.

Mattson skriver;

Här råder onekligen en intressekonflikt mellan integritetsskydd och allmänintresse.

Relevant i sak är att principen om medias självständiga oberoende nyhetsförmedling här måste försvaras, trots att vi nu vet att Cliff Richard inte dömts eller ens formellt delgivits någon misstanke.

Det vore väl enkelt att avfärda BBC med att ”det-var-ju-inget”, som om journalistik bara kan och bör göras när det finns en lagakraftvunnen dom.

Men en sådan ordning vore förödande för genomlysningen av våra demokratiska samhällen.”

Argumenteringen hos Mattsson blir en aning ihålig eftersom vi sett otaliga artiklar och “newsflashes” där misstänkta gärningsmän både beskrivs felaktigt, helt utan namn, och absolut utan att visa deras ansikten. Medan Cliff Richard inte bara fick sitt namn publicerat och sitt hem filmat i detalj medan polisen letade bevis fick han också “ta del” av det hela från en semesterort i Portugal.

Just “etik” är ett ord som har föga att göra med medias hantering av “nyheter” idag. Etik hör synnerligen väl ihop med både konsekvens och allas lika rätt respektive skyldighet inför lagen. Det innebär att om det är riktigt att “avslöja” Cliff Richard innan det finns några som helst hårda bevis för hans inblandning i ett brott, skulle det vara konsekvent att detta även gäller alla de våldtäktsmän, “profiler” och myndighetspersoner av olika slag, vars identiteter idag skyddas som om det gällde nationens säkerhet.

“Medias självständiga oberoende nyhetsförmedling ska försvaras” ehh? Medias självutnämnda rätt att godtyckligt avgöra vad som ska behandlas med integritetsskydd och vad som är allmänintresse?

Och “genomlysningen av våra demokratiska samhällen” – please. Ja om den genomlysningen hade styrts av etik, hederlighet, konsekvens och allas lika rätt/skyldighet inför lagen, absolut. Men att Thomas Mattsson, tar sig själv och sin skitblaska på detta allvar är oroande.

Att Expressen, Aftonbladet eller någon annan av riksdrakarna, likväl som de s k “nyhetsprogrammen” tar ordet “etik” i sin mun, blir både skrattretande och osmakligt på samma gång. Det handlar inte om etik, det handlar om sensationslystnad, propaganda, politik, lösnummerförsäljning, tittare och rena lögner – allt för att manipulera befolkningen och sälja mer.

 

 

Mikromanagement in absurdum eller helt enkelt “omgiven av idioter”

När jag läser om socialförsäkringsministern, arbetsmarknadsministern och de andra i Sveriges skyddade verkstad, står det klart att varken partifärg, värderingar eller något annat skiljer dem åt. “Man kan ta den ena och slå den andra” som min mamma brukade säga.

Det tydligen obotliga och mycket skadliga tillståndet – mikromanagement i allt – kräver dagligen nya offer och förluster för medborgarna.  Mikromanagement eller en nästan sjuklig fascination av detaljer som helt överskuggar alla försök till helhetssyn skapar den ena tankevurpan efter den andra till befolkningens förfång.

Orsaken till denna stora anhängarskara av mikromanagement är naturligtvis att det är allt de är kapabla till. De snöar in på detaljer för att det enbart är då de förstår vad de pratar om. När någon försöker göra breda penseldrag, tala om orsak och verkan eller konsekvensanalyser ser de ut som om man bett en fisk att ta cykeln till stranden. Utom förstås när det gäller att generalisera; arbetslösa, sjuka, nyanlända, etc etc. Men det har inget med helhetssyn att göra det heller. Det handlar om att göra det enkelt för sig.

Inte bara politiken, blir lidande av det här, hela rättsväsendet har kapsejsat på grund av samma sak. Idag är det inte viktigt att du våldtagit någon i grupp för att straffsatsen ska bestämmas, idag är det viktigt om den var inne, hur länge och med vilken avsikt och förståelse för våldtäktsoffret!

Vi människor är olika, en majoritet har inte de egenskaper som krävs för att leda andra. Det hade blivit jobbigt om alla var födda ledare. Men det innebär att vissa människor, och chansen är ganska stor, att majoriteten av svenska politiker, inte heller har det. De är makthungriga, de har uppblåsta egon, men det gör dem inte till ledare.

Jag har precis lyssnat på boken Omgiven av idioter. Den bekräftar, för mig, just det faktum om hur majoriteten fungerar. Den skulle mycket väl kunna användas i skolans högstadieundervisning. Som en förklaringsmodell och som en hjälp till självinsikt. Den förklarar inte direkt varför vi har så många inkompetenta personer på ledarpositioner inom politiken, men den ger en fingervisning.

En total brist på självinsikt och självkritik är det som definierar en idiot, en dåre, en galning, något många av dem har gemensamt, annars hade de stigit åt sidan och ägnat sig åt något de har kvalifikationer och lämplighet för. Men man behöver också ta under övervägande att de allra största idioterna kanske är de som väljer just en idiot till ledare. Tänk på det inför valet senare i år.

 

Bonus för avslag hos Försäkringskassan

Nu kan man väl lugnt säga att det inte längre är ett “rykte” att Försäkringskassans personal uppmanas och uppmuntras att avslå medborgarnas ansökningar om medel ur “socialförsäkringen”. Se här.

Högre lön för fler avslag – innebär i praktiken att när myndigheten avslår legitima ansökningar får handläggarna “provision”. Det här är alltså hur en av landets största myndigheter fungerar. Vi vet alla att flera myndigheter gör sig skyldiga till en oerhört märklig användning av våra skattemedel, men just det här blir lite extra osmakligt.

När Kalle och Sara inte längre får hjälp att vara hemma och ta hand om sitt barn med funktionsnedsättningar sitter en handläggare och gnuggar händerna, när Maria, som är cancersjuk inte får sjukpenning, funderar en annan handläggare på hur det ska firas och samtliga handläggare vet att det väntas beröm och ekonomiska belöningar varje gång de blåser en laglydig, skattebetalare på sin rätt till ersättning.

Hade det funnits någon i riskdag och regering, eller alternativt myndighetens högsta ledning som hade krävt omedelbart godkännande av exempelvis alla de överklaganden till Försäkringskassan och Förvaltningsrätten som nu ligger inne hade det möjligen kunnat återställa en liten del av förtroendet. Hade denna någon också krävt att ansökningar ur socialförsäkringen godkänns oavsett, fram till dess att ett rättssäkert och fungerande hanteringssätt säkerställts, tja kanske. För kom ihåg att majoriteten av dessa avslag handlar om ansökningar från skötsamma människor som du och jag, som råkat illa ut.

Men det kommer naturligtvis inte att ske istället blir det utredningar, projektgrupper, Annika Strandhäll blir “upprörd” för tusende gången och varken dessa avskum till handläggare eller deras chefer kommer att behöva ta konsekvenserna. Välkomna till den “svenska modellen”!