Den otidsenliga politiken

Politik idag känns mest som omtuggad mat från igår. Ingenting nytt, ingenting aktuellt, ingenting som tyder på att makthavarna ens noterar att världen förändras, livet förändras, deras länder och dess invånare förändras. Istället håller de krampaktigt fast vid daterade strategier, förlegade idéer och med en dåres envishet står de fast vid just det som behöver rensas ut. Idag handlar det inte längre om de gamla idéerna och att till varje pris försöka bevara dem, det handlar om att skapa nya idéer, nya strategier som är förankrade i verkligheten och som utgår från möjligheter snarare än rigida omöjligheter.

Skulle du anlita en läkare som rekommenderar inandning av bensin för hosta, eller en psykiatriker som piskar depressionen ur sina patienter, eller lita på en präst som stänker vigvatten och driver ut demoner ur församlingen? Nej, jag tänkte väl det. Och ändå är det precis den sortens omoderna idéer som våra politiker presenterar om och om och om igen.

Världen, befolkningen, vi, behöver medvetna människor som har uppdaterat sin världsbild, sin kunskap om människan, naturen och livet med allt det vi idag vet. .Vi behöver politiker som lämnat dåtidens söndra och härska bakom sig, som inser att ju större del av befolkningen som lever i harmoni och balans, ju mer produktivt och rikt är landet. Vi behöver ledare som både har insikten och kraften att applicera nya kunskaper i allt från lagstiftning till infrastruktur.

Vi behöver människor som kan se helheter, som förstår sammanhang och som medvetet och målinriktat vägrar använda eller användas av rädsla som enda motiveringsfaktor. Vi behöver människor som utvecklat ett högre medvetande, en högre kunskap än den som uppnås i våra akademiska institutioner, människor som har en djup förståelse för människans och naturens villkor och som ser den enorma potentialen i det. Det kräver ett skarpt sinne, en insikt och ödmjukhet inför allt vi inte vet, än, en aldrig sinande nyfikenhet och ett mod att lyssna till och följa hjärtats visdom.

Plato skrev för 2000 år sedan en allegori om en grotta. Fritt översatt handlar det om en grupp människor som hela sitt liv levt fastkedjade i en grotta där de endast sett skuggor på väggarna, som skrämt och oroat dem. Alla i grottan var både rädda och modstulna, men fast övertygade om att grottan var allt som fanns En av dem lyckades frigöra sig från kedjorna och gick,  trots ihärdiga varningar från de andra, ut ifrån grottan. Där såg han solen för första gången, grönt gräs, blommor i regnbågens alla färger och djur som betade och lekte. Ivrig, sprang han tillbaka till grottan och berättade om färgerna, dofterna, värmen och friheten för att få sina medfångar att också få uppleva allt det fantastiska. Men människorna i grottan beskyllde honom istället för att vara galen och ville döda honom.

Det var drygt 2000 år sedan Plato kom till den insikten. Och sen dess har våra politiker använt sig av detta på olika sätt och genom olika metoder. Vem väljer du att lyssna på, en skrämd grottmänniska som aldrig haft modet att leva, eller någon som trotsat sin egen fruktan, upptäckt, utforskat och öppnat dörrar till större glädje, förundran och vishet än du ens trodde var möjligt?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s