“Lösningsorienterad”

Jag är så j-a trött på att vara lösningsorienterad, i betydelsen “nöja mig”. Jag har varit lösningsorienterad hela mitt liv med en medfödd allergi mot dumhet, kortsiktighet, inkompetens och ren idioti. Det har medfört att jag har löst en massa, jag har varit flexibel in absurdum, jag har behållit lugnet och sakligheten när jag står inför kriser, och allt det är av godo. Men lösningsorienterad idag betyder inte att du är skarp, att du ser vad som behöver göras, det handlar mer om att du ska nöja dig med mindre.

Att ständigt finna lösningar på hur jag ska få ihop mitt liv, hur jag ska stå ut med att alltid säga nej till mig själv, hur jag ska minska stressen och försöka bibehålla någon slags känsla av att livet är fantastiskt känns bara fel. En överlevnadskonstnär, ja, absolut, men sen då?

Jag hade inte känt denna frustration om jag vetat med mig att jag inte gjort tillräckligt, att jag inte kunnat tillräckligt eller att jag helt inte har mycket att komma med. Men jag har mer kunskap och kompetens än de flesta riksdags- och regeringstjänstemän, myndighetschefer, företagschefer och andra med helhetsansvar (vilket idag inte är någon direkt måttstock), jag skriver bättre svenska än flertalet journalister, jag är kreativ och ja, lösningsorienterad, och därför känns det helt befängt att jag sitter där jag sitter.

Näringslivet säger sig vilja ha “lösningsorienterade” medarbetare, men vad de menar är att de vill ha människor som inte är kritiska, som inte säger ifrån, som på ett, enligt deras definition, sätt ser hur de ska anpassa sig och se allt som en “lösning” oavsett hur enfaldigt det än må vara. Om någon av våra statsministrar de senaste åren hade haft en promille av denna lösningsorientering, enligt min definition, hade Sverige sett helt annorlunda ut idag.

Att nöja sig, att tänka positivt, att “göra det bästa av situationen” har idag blivit ett maktmedel istället för en inspiration. DU SKA VARA NÖJD OCH TACKSAM! är budskapet alla får som känner sig utsatta för maktmissbruk, usel politik och ren dumhet. NEJ, var inte tacksam, var inte nöjd när du vet att något är allvarligt galet.

Livet ska inte vara ett problem som ska lösas, utan en erfarenhet som ska njutas. Nöj dig inte med mindre.

 

 

Advertisements

Varför skulle Sverige vara annorlunda än USA?

“Regeringskris” och “rikets säkerhet” är det faktiska företeelser eller handlar det om att lägga ut dimridåer så att vi glömmer att feodalismen har oss i ett hårt grepp? Det är en väl använd strategi när kritiska röster höjs. Avledningsmanövrar för att distrahera och förvilla. Ingenting förvånar mig längre.

Det nya Sverige är ett land som är som en slags variant av Flugornas Herre. Rädslan har skapat regering efter regering som är befriade från både hjärna och hjärta, som är småaktiga, fega, illvilliga och grymma. Knappt ens mänskliga. De har skapat nya normer, nya ordningar och nya direktiv som alltid går ut på att härska över de som inte har något att sätta emot. De kallar sig demokrater, moderater, centerpartister, liberaler – namnen är många men de är precis likadana. Hjärn- och hjärtbefriade, går de som de levande döda och drar i sig andras liv för att överleva. De varken ser eller hör verkligheten, det är nödvändigt för att de ska kunna fortsätta leva som de gör. Pengar är allt som räknas, inte långsiktiga värden, inte mänsklighet, inte ett gott samhälle – bara pengar.

Att jaga en halv sjukersättning till priset av en människas liv är inget som stör i fikapausen på Försäkringskassan. De gör ju bara sitt jobb. Det gjorde folk i utrotningslägren också. Och de börjar bli bra på det. En high-five för varje avslag?

En regeringskris där det blir lite kalabalik ett par dagar tar uppmärksamheten ifrån denna cancer till filosofi. Men på båda sidor om regeringskrisen sitter de som vill bibehålla feodalismen oavsett kostnad för samhället.

Denna feodalism har återfötts och etablerats som en ovälkommen metastas och vi ser nu resultatet av den -ism vars “bäst-före-datum” gick ut i och med den Franska Revolutionen. Just där, i feodalismens återfödelse ligger det som mer än allt annat utgör en risk för rikets säkerhet. Låt dig inte luras att tro något annat.

Småglinen i Alliansen hamnade i skamvrån

Under en och samma vecka har vi haft regeringskris, en opposition som tar på sig för stora kostymer och allvarsamt talar om “rikets säkerhet” och det hela ledde till ett antiklimax i helgen. Svinhugg går igen brukar man säga, och Alliansen hade säkert inte räknat med den våg av mothugg som dök upp efter deras dramatiska uppvisning. Istället för att få folkets jubel för sin spelade rättrådighet blev det något helt annat.

Alliansen visade inte bara uselt omdöme och omogenhet i sitt beslut att gå ut med misstroendeförklaringar. De visade också att de tar till i princip vad som helst i sina försök att ta tillbaka makten. Hade de haft Sveriges bästa för ögonen, vilket man skulle kunna tro var deras uppgift, hade de inte skapat detta drama utan undersökt, väntat tills all information fanns tillgänglig och gjort sitt bästa för att lösa problemet utan att sätta Sveriges rykte på spel. Det hade också varit det som möjligen kunde ha ökat deras förtroende hos väljarkåren. Nu har till och med deras “egna” kritiserat beslutet.

När politik, alltså landets styrelseskick och ledning(!) hanteras som en dålig doku-såpa blir det så här. Alliansdeltagarna har nu ofrivilligt (får man förmoda) visat att de enbart är intresserade av maktspelets intriger och drama, att de beter sig som deltagarna i Farmen. Deras iver att smutskasta, att peka finger, att håna har kommit tillbaka och bitit dem i den proverbiala bakdelen. Den här gången kan vi också med glädje konstatera att SD valde fel sida. Den här typen av ogenomtänkt dramaskapande har ingenting i politiken att göra.

Resultatet blev det rakt motsatta – de framstår, precis som det ska vara, som fyra bortskämda, övercurlade småglin och Löfvén som den ansvarsfulla och trygga föräldern. Nu får de spendera sommaren i skamvrån.

Alliansens presskonferens om att “utkräva ansvar”!!

Att se på Alliansens presskonferens är som att se fyra små barn som har fått ett löfte om att få lördagsgodis på en tisdag! Anna Kinberg-Batra kunde knappt dölja sin förtjusning över att göra det bästa möjliga av detta tillfälle som kan placera hennes eget misslyckade partiledarskap i skuggorna ett tag och rikta pekfingret mot regeringen istället. Allliansen hade delat upp möjligheterna att läsa upp sina inlägg om ansvar, precis som barn som blivit beordrade att dela det oväntade godiset rättvist. Men att se dessa fyra uttala sig om just ansvar blir som att se ett gravt berusat fyllo tala om nödvändigheten av nykterhet.

Ansvar, som ämne betraktat, blir något skevt med tanke på att ingen av dem har något ansvar. Alliansens otaliga beslut om privatisering och outsourcing, som idag visat sig vara fullständigt katastrofala för landet, tar de inget ansvar för. De har inte tagit något ansvar för alla de äldre som missköts och dör i onödan på äldreboenden, de har inte tagit något ansvar för alla de sjuka som förföljts, på grund av Alliansens “socialförsäkringspolitik” och trakasserats med följder som både självmord och försvårade sjukdomstillstånd, de har inte tagit något ansvar för “de öppna hjärtan” Sveriges befolkning uppmanades att ha som ökade immigrationen och flyktingströmmen långt förbi vad landet hade kapacitet att hantera, de har inte tagit ansvar för alla funktionsnedsatta som idag inte längre får assistans, de har inte tagit ansvar för haveriet i sjukvården och på BB…..

Rikets säkerhet kan tolkas på många sätt. Men Alliansen har verkligen förtjänat sin beskärda del i rampljuset för att riskera rikets säkerhet i allt vad de åstadkom under sin regeringstid. Att börja tala ansvar nu, när vi, väljarna, vet att ansvar aldrig utkrävs, när vi vet att missbruk, brist på ansvar, tjänstefel och felaktigheter istället belönas med fallskärmar och titlar. Vi vet att ansvar, som sakfråga, är en icke-fråga för riksdagsmän och regeringsledamöter.

De talade om att förtroendet är förbrukat, ansvaret har brustit och att de “kräver” att ansvariga ministrar tar sitt ansvar. Det hade möjligen blivit trovärdigt, som ett moraliskt ställningstagande, om de själva tagit ansvar för det haveri de lämnade efter sig.

Obotliga lögnare, psykopater och narcissister

Idag svänger vi oss ofta med vad som från början var kliniska diagnoser. Man skulle kunna tro att ökningen av dessa “sjukdomstillstånd” har gått i en brant kurva uppåt. Men som alltid när man börjar kalla beteenden för sjukdom känner jag en djup misstänksamhet.

Obotliga lögnare ligger nära psykopatbeskrivningen. De ljuger en rakt upp i ansiktet, utan minsta tecken på tveksamhet. Men är de sjuka, eller är de bara fruktansvärt fega och osäkra? Människor som tar beslut och agerar som om de inte besatt någon som helst empati – psykopater? Ja då har vi ju många exempel inom regering och riksdag, Försäkringskassan, rättsväsendet, äldrevården… Narcissister, också förenklat, är människor som är så självupptagna att de blir odrägliga att leva med, ja där har vi nog ett ganska stort antal, i alla fall om vi själva ska stå för diagnosen. Men sjukdomstillstånd?

Det handlar mer om att dessa beteenden idag, som är så vanliga, orsakas av en total brist på uppfostran och kunskap. Äkthet, sanning, mod, självtillit, hederlighet, urskiljningsförmåga och sunt förnuft är botemedel. Inte mot de autentiska medicinskt belagda sjukdomstillstånden kanske, men mot den rådande epidemin av lögner, psykopatiskt och narcissistiskt beteende, absolut.

Feghet är vad som förenar dessa beteenden. En tilltro till att omgivningen alltid kan duperas, luras, manipuleras och utnyttjas. Och som vi sett de senaste tjugo åren, minst, är just denna feghet det som utmärker både media och politik. Så det funkar uppenbarligen och sprider sig som ett virus! Visst är det “sjukt”.

Om vi bemöter lögner, manipulation och psykopatiska beteenden, som det nonsens det är tvingas lögnare, psykopater och narcissister att byta beteenden eftersom deras invanda sätt inte längre fungerar.

Att kalla dem för något annat än kräk, krakar, fegisar, ynkryggar är att ge dem mer makt än de har. Det är att säga att vi, som värnar sanning, äkthet, kurage och omtanke, ska vara rädda för dem. Beskriv dem inte med diagnoser, beskriv dem för vad de är istället. Var inte rädd för dem, beklaga dem möjligen och vänd dem sedan ryggen.

 

 

Att hitta de skyldiga i Transportstyrelsen

Tidningarna fylls av jakten på de skyldiga i skandalen vid Transportstyrelsen. Men det känns snarare som en politisk taktikrunda om hur varje parti bäst ska utnyttja att “någon annan” schabblat.

Någon ska pekas ut, eller några, och alla de andra, som inte har långt till samma inkompetens och aningslöshet ska kunna dra en lättnadens suck. Och sen är det business as usual. För min del ser jag inte händelsen på Transportstyrelsen som något “extra”, snarare som just den norm vi vant oss vid från statstjänstemän och politiker.

På sociala media ser jag att många snarare undrar hur många miljoner i fallskärm som ska delas ut till de skyldiga, och hur förtroendet för dem kommer att placera dem på nya poster, med höga löner och inget ansvar. Dit har vi kommit idag. Politik, hur mycket än tidningarna och de som uttalar sig om “rikets säkerhet” än försöker se allvarsamma och förtroendeingivande ut, är idag rena skämtet. Att Donald Trump blev vald i USA kan vi se som själva kulmen på detta.

Att myndigheter, statstjänstemän, riksdag och regeringen dagligen gör sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter, diskrimineringslagar m m, men kanske mest brott mot sunt förnuft, hör inte längre till undantagen. Vi har idag ett statsskick där de mest häpnadsväckande exemplen på inkompetens, på ansvarslöshet, på en total brist på vett och sans sitter i ledningen. Alliansen satte ribban så lågt att vi idag knappt reagerar när den ena efter den andra katastrofen inträffar.

Att hitta syndabockarna i Transportstyrelsen kommer inte att göra någon skillnad och vi ska inte för ett ögonblick tro att deras inkompetens, oavsett hur avsevärd, på något sätt bevisar att de som pekar finger besitter någon högre kompetens. Den här politiska strategin som numera enbart går ut på att bevisa att någon annan är mer korkad än de egna leden kommer inte försvinna förrän samtliga hålls ansvariga, med rättsliga konsekvenser.

Popkulturen idag borde förses med dödskallemärkning

Popkulturen idag handlar inte längre om kultur, konst, inspiration. Det handlar om det fula, det smaklösa, det vulgära och det fullständigt talanglösa. Musiken som spelas känns ungefär lika medryckande och inspirerande som dagsgammal gröt, konsten består av hundskit, någon som onanerar, kroppsliga funktioner eller vettlöst våld, filmerna är ofta en orgie i inälvor, depraverade och psykiskt sjuka mordhistorier alternativt undergångsscenarier. Allt vad popkulturen står för idag är rena giftet för fantasi, för lust, för glädje, för kärlek och entusiasm.

Det finns inte längre några som helst krav på talang längre. För inte så länge sedan var popkulturen spännande, det var härligt att höra en ny låt, kolla in en ny trend eller en modevisning. Musiker var människor som behärskade ett instrument, som komponerade stycken med variation, med lyrik som trängde in i själen, som lyfte livsandarna. Inte alla, men många. Idag handlar det inte längre om musik, det handlar om ett koncept, en likriktning som är så själlös att man glömmer den så fort den tonat ut. Ett modereportage idag ser mer ut som ett skräckkabinett, inte vackra människor, inte ens vackra eller välsydda kläder. Men värst är förmodligen det som idag går under beteckningen “konst”. Konst handlar inte om ett kreativt hantverk, det handlar om förmågan att väcka äckel, chock eller bestörtning.

Det fula, det smaklösa, det vulgära har ersatt det individuella, det inspirerade, det sant kreativa, det lustfyllda och samhället har förändrats på grund av det. En popkultur som ensidigt föser oss ner i avgrunden av det sämsta hos människan. Som normaliserar de djupaste och mest depraverade platserna i porrvärlden, som normaliserar våld, enfald, vulgaritet och en total brist på smak. Som gör sitt allra bästa för att få oss att tro att de “allra flesta” är våldsamma, enfaldiga, vulgära och kliniskt fria från smak.

Det vackra, det sensuella, det begåvade, det finstilta som inspirerar till glädje, storslagenhet, kärlek, beröring, entusiasm, ser vi inte längre, inte i popkulturen i alla fall.

För min del började mitt intresse för musik tyna bort redan under 90-talet, mitt intresse för mode, för det trendiga, trots att jag själv jobbat i branschen, ungefär samtidigt. Konst eller glädjen i att se en vacker tavla, en skulptur eller något som fångade min fantasi, fick sin dödsstöt efter ett par besök på Moderna Muséet.

Popkulturen idag borde förses med dödskallemärkning.

 

Politikernas svar på vårdkrisen – ligga i hängmattan

Att de svenska politikerna tar semester under rådande kris inom vården, kanske särskilt på BB, visar med smärtsam tydlighet hur högt detta prioriteras. Det säger allt om de värderingar som råder i landets regering.

Kvinnors hälsa – inte viktigt. Kvinnors arbetssituation – inte viktigt. Kvinnors trygghet – inte viktigt.

Budskapet har gått fram. Inga valplakat i världen kommer att kunna övertyga oss om något annat.

Det blir pinsamt tydligt att vi styrs av misogynister, kvinnoföraktande pajasar som visar alla kämpande barnmorskor och barnaföderskor fingret. Är det här demokrati? Är det här jämlikhet? Är det här vad de politiska krafterna förmår 2017?

Hur korkade är politiker egentligen? Om Socialdemokraterna hade agerat nu, om de hade löst krisen, istället för att gå på semester(!) hade de haft öppet mål i valet 2018. Ingen regering har som denna haft så många chanser att enbart genom att “släcka bränder” och utan att egentligen anstränga sig, vinna opinionen. Alliansen lämnade efter sig ett brinnande och skövlat skepp och allt S hade behövt göra var att se till att båten inte sjönk. De behövde inte ens vara kreativa, visionära eller särskilt intelligenta. Men inte ens det klarar de.

Istället går de på semester, ligger i hängmattan. För att hämta ny kraft och energi får man förmoda, kraft och energi för att kunna fortsätta missköta landet  när de kommer tillbaka.

 

 

 

Blir du orolig när det är lugnt?

När våra stressnivåer är höga, kontinuerligt, kan det kännas som stressen ökar när det blir lugnt. Kroppen är uppe i varv, sinnet på sin vakt och istället för att dra ett djupt andetag, håller vi andan. Vi nås liksom inte av “faran över”-signalen utan fortsätter att förbereda oss för nästa stressiga eller oroande situation. Stressen har blivit kronisk och har inte längre ett dugg att göra med det externa livet.

Det känns “tryggare” att fortsätta vara stressad, för på något plan tror vi att anspänning är samma sak som att “vara beredd”, att det skyddar oss. Det är naturligtvis inte så. Anspänning är bara – anspänning. Många lider av kronisk stress idag, det har blivit ett normalläge, trots att det är långt ifrån just normalt. Vanligt är det, men normalt är det inte.

I stunder när vi har uträttat allt vi skulle uträtta, vi har bockat av alla to-do-listor, till och med gjort några onödiga uppgifter och sitter där och väntar på vilan, på lugnet, på utandningen går vi istället upp i högvarv. Vad ska hända nu? Har vi missat något? Det känns inte lugnt, det känns istället som om vi har klivit ut i kvicksand, och vilken minut som helst så kommer vi slukas av den förrädiska sanden.

Om vi inte är medvetna om att stressen i det här fallet har blivit vanemässig, att stressen har fått ersätta lugnet är risken hög att våra kroppar kommer säga ifrån. Precis som när vi gör något för första gången och känner en viss nervositet för det, måste vi nu, kanske för första gången på mycket länge, bryta mönstret. Det känns osäkert, vad kommer hända om vi slappnar av? Kommer världen att rasa samman, katastrofen att knacka på dörren eller vad?

När vi är stressade förstoras allt, vårt ansvar, vår känslomässiga respons på stressfaktorer och vi ser inte längre klart. Men världen går inte under om vi slappnar av en stund, världen går inte under om vi inte konstant är produktiva, tvärtom, både världen och livet är beroende av både aktivitet och vila. Vi har dessvärre lärt oss att vila är dåligt; latmask, slöfock, onyttig, slöseri med tid och att aktivitet är bra; produktiv, uträtta, åstadkomma, nyttig, värdefull. Det är en missuppfattning som orsakar mer elände än mycket annat.

Hela naturen går ut på en slags in- och utandning. Om du bara andas in hela tiden, spricker du. Lugnet visar dig om det är det du försöker göra. För blir du stressad av lugn har du varit alltför aktiv, alltför rädd, alltför länge. Den kontroll du tror dig ha i stressläge är avsevärt mindre än den du har när du är lugn. Du behöver inte oroa dig, inte en enda människa har någonsin vilat ihjäl sig, inte heller har lugn orsakat några katastrofer.

 

Att vara “ingen särskild”

Idag tycks uppmärksamhet, att sticka ut, att vara speciell, lika viktigt som luften vi andas. Det finns inte en jobbcoach som inte använder sig av uttrycket i sina råd till arbetssökande till exempel. Jakten på uppmärksamhet är så frenetisk och desperat att människor är beredda till vilka dumheter som helst för sina 15 minutes of fame.

Sällan hör vi någon uppmana oss att vara “ingen särskild”. Va? Ingen särskild? Hur kul är det?

Att släppa alla idéer om vad som gör oss särskilda, idéer som vi fått i oss via media kan kännas som att ge sig ut på okänd mark, men väl värt ett försök. De budskap som media hyllar som “framgångsrika” handlar enbart om att vi ska köpa märke x, y eller z. Det gör oss inte särskilda, det gör oss inte unika, det gör oss till kopior, förstås.

Att vara ingen särskild innebär att du, ditt eget jag, får utrymme att utvecklas, att finnas till. Den uppmärksamhet du får genom att enfaldigt följa trender inom allt från riktningar, kläder, politisk uppfattning, skönhetskirurgi, värderingar, sminkning, frisyr, är well, enfaldigt. Istället för att vara unika, blir vi “en i mängden”, just det vi försöker undvika.

Uppmärksamheten vi söker handlar om bekräftelse, om andra människors gillande, något vi lär oss från barnsben att söka. Det finns dock ingen tillfredsställelse att hämta där. Det är som att försöka fylla en hink med hål i botten. Oavsett eventuella hyllningar från andra kvarstår tomheten, behovet vi inte längre vet orsaken till.

Inget utanför oss kan göra oss unika, bara det vi har inom oss, för det är unikt, oavsett hur vi väljer att handskas med det. När du förstått det kan du sluta jaga din egen “särskildhet”. Det innebär inte att vi inte kan tycka om eller rent av “älska” ett fotbollslag, klädmärke eller vad det nu är. Men tycka om och identifiera sig med är två helt olika saker.

Att vara ingen särskild, är att säga nej till den ständiga jakten på gillande. Att äntligen få vila från ängsligheten, från känslan av att vi ska “passa in” alternativt “inte passa in” för att bli godkända. Att vila i känslan av att inte behöva vara någon särskild, alls. Där, och inte i jakten på den senaste trenden,  börjar det unika i var och en av oss ta form.